Barcelona - Athletic2 - 1
FC Barcelona - Athletic Club: Promenader i parker
Att se sitt favoritlag i sällskap med sin far är som att låta sig bli bedömd från topp till tå helt skoningslöst. I synnerhet när favoritlaget är ett lag som så länge man själv kan minnas varit så pass dominanta att en seger hemma på Camp Nou tagits hem lika lätt som en promenad i parken. Åtminstone kanske det verkat så för en som inte följt det spanska ligaspelet och endast sett de historiska matcherna, matcherna då laget enligt somliga var det bästa laget genom tiderna - samma matcher som etablerade en slags övertro på Barcelona hos de inte lika insatta, en gigantklubb som alltid vinner oavsett motstånd. Så har ju inte varit fallet. Så har det aldrig varit. Ja, det fanns tider då man i Cruyffianskt manér spelade hem poäng med bollskicklig överklass istället för starkt försvarsspel, eller där mentaliteten anfall är det bästa försvaret satt djupt in i väggarna. Kanske behöver man också ha tidernas bästa spelare på samma plan, en visionär till tränare och alla miljontals stjärnor i galaxen på precis rätt plats för att det ska gå att ens promenera hem segrar stup i kvarten i en sådan stor utsträckning att hela världen dessutom tror att det är enkelt.
Kanske är detta bara ännu en bortförklaring eller stålsättning från min sida när jag försöker stå pall min faders kritik mot mitt Barcelona. Men när Messi bränner ett friläge och pappa brister ut ’’hur i helvete kan han missa det? Är det Messi??’’, då gör det så otroligt ont. Och ännu ondare gör det när jag med svansen mellan benen svarar ’’Ja, Messi nuförtiden ja’’ som svar på tal men genast kommer på mig själv. Vad var det jag precis sa? Messi nuförtiden, en spelare som missar öppna frilägen? Jo, förvisso gör han det mer än tidigare, men inte fan kan jag sitta här och såga honom längst anklarna för att jag skäms över hans prestation efter att hans form dalat för första gången någonsin, under en säsong då klubben - och världen - är helt under isen. Snabbt går det i fotboll förvisso, men fel är det att sitta och jämföra dessa tider med som ovan nämnt ett av världens bästa lag. Då blir det bara en ständig jädra besvikelse.
Bara minuter efter frilägesmissen, kliver han trots allt fram Messi. I minut 20 tar den lilla argentinaren ansats, blickar upp, kliver fram och piskar till bollen. Den lilla foten skickar bollen seglandes över förtvivlade basker som självuppoffrande försöker förhindra bollen från att gå in i buren, som så många innan försökt när den lille stegat upp en ansats. En pärla. Och min fader applåder och skrattar med förtjusning över den uppvisade briljansen och jag kan endast luta mig tillbaka och andas ut igen, lika stolt som ifall pärlan vore min.
I början på andra halvlek bjuder baskerna upp till dans med sitt ständiga hot och efter ett svagt försvarsingripande av Jordi Alba, hjälper han besökarna in i matchen med ett självmål. Målet skänker Baskerna lite tändvätska, men efter en kortvarig glöd lyckas Barcelona ta tillbaka taktpinnen och trummar återigen på i en vinnande takt. Ledningsmålet kommer i minut 74 då Mingueza ilar ner längst sin kant på en pass av Dembélé, och kan enkelt frispela en fint löpande Griezmann som åter kan noteras i målprotokollet. Istället för att byta in bollskickliga Puig och försöka spela hem segern, väljer Koeman att stabilisera försvaret med Lenglet, och det ska visa sig vara ett smart drag. En försvarande uddamålsseger men icke desto mindre en seger, femte segern i rad och tre viktiga poäng.
Jag är ta mig fan stolt över denna matchen och tänker inte hänga läpp över att fotbollen inte är lika glamorös och självklar som den en gång eller många gånger varit förut. Messi missar frilägen och vi backar hem vid en uddamålsledning hemma på Camp Nou, vem bryr sig? En promenad i parken är ju skittråkig.
