Barcelona - Getafe2 - 1
FC Barcelona - Getafe FC: 2-1
FC Barcelona tog, trots en övervägande blek insats, tre poäng mot Getafe hemma på Camp Nou i den sista matchen innan landslagsuppehållet.
97 sekunder tog det. Likt säsongens öppningsmatch mot Real Sociedad inledde Barça matchen med någon form av emotionellt och taktisk frihet. Fritt hållna, lättare axlar. Depay, i sin jämfört med matchen på San Mámes mer cementerade roll centralt, flyttade sig ändå fritt mellan linjerna. Han rörde sig för sina lagkamrater, och de rörde sig för honom.
Efter en sådan sekvens, till följd av fint samspel mellan holländaren och Jordi Alba, kom också öppningsmålet. Ytterbackens inspel letade sig, via touch på Braithwaite, fram till en framstötande Sergi Roberto i den andra matchminuten. Semesterledige Pedris ersättare må inte vara lika fotbollsestetiskt tilltalande eller passningsskicklig som den unge kanariern - men löpa, det kan han. Och således 1-0 Barcelona.
Det offensiva trycket fortsatte. Kvicka upp- och inspel bakom Getafes backlinje, frekventa och ytöppnande sidbyten, med anfallare som utmanade försvararna med fart. Problemen fortskred för Míchel.
Men det svänger fort i fotboll.
För sedan kom, något oväntat, huvudstadslagets replik – och första mål för säsongen. Jankto hittade Sandro Ramírez från vänster, och efter ett rappt väggspel i sann Barcelona-anda lyckades han tillsammans med sin La Masia-kompanjon Carles Aleñá pressa fram kvitteringen bakom en tung, ringrostig Ter Stegen. Sandro höll inte tillbaka med firandet mot sin gamla klubb, till Camp Nous fasa. Läktarna svarade med kraftiga burop.
Luften gick ur och stämningsläget på Camp Nou blev svalare. Getafe vann allt fler bollar och hotade ofta och gärna i ytterzonerna. Men drygt tio minuter senare, efter att Sergio Busquets erövrat bollen och hittat fram till Frenkie de Jong, kom Memphis Depay återigen till Barcelonas undsättning. Han utmanade, flyttade kalkylerat bollen och således försvararna, för att skapa en perfekt yta att prickskjuta in ledningsmålet från vänster i straffområdet.
Depay är kall och beräknande, men likväl livlig och underhållande. En frisk fläk dragit in över Camp Nou, som får läktarna att susa. Den nya idolen. Det är orättvist att göra jämförelser, men Memphis har på kort tid lyckas fylla en liten del av det stora känslomässiga tomrum Messis sorti resulterat i. De ihållande ikoniska ropen för ”Meeessi” har förvandlats till ”Meeemphiiis”. Och det är inte samma sak, men det är något. En strimma av optimism.
Om den första halvleken var oregelbunden, var den andra slätstruken. Ingen struktur, inget etablerat tryck och ingen kontroll. En mer fysisk, ryckig match passade Getafe som handen i handsken. Det var en sömning inledning, likt den molniga eftermiddagsatmosfären på Camp Nou. En biblioteksstämning som direkt speglade spelet på planen.
Busquets började slå bort bollar och drog på sig kort. Koncentrationen var dålig och ansträngningarna var dåsiga. Vi såg en identitetslös Griezmann, utan varken självförtroende eller till synes förståelse för sin roll. Positionellt rörig och oförmögen att placera sig själv i offensivt hotande positioner. Och en Braithwaite, som likt fransmannen var defensivt nyttigt, men uddlös framåt.
Fotbollen och förfarandet var orytmiskt. Så ofta på marginalen, utan att vara risktagande. Men vilka bättre att bryta den trenden än de två akademijuvelerna Gavi och Nico? Ynglingarna gav både laget och arenan ny energi och satte lite ljus i mörkret. Aleñá och Sandro klev även av och Getafes kreativa gnista slocknade samtidigt något. Klockan tickade på och den andra halvleken förblev mållös.
När slutsignalen ljöd kunde Barça räkna in tre poäng, utan att ha övertygat. Det är inte svårt att föreställa sig optimistiska flin på Julen Lopeteguis och Julian Nagelsmanns ansikten, inför de stundande mötena med Sevilla och Bayern München.
