Gästkrönika: Den omöjliga uppgiften
Att alltid behöva jämföras med sig själva - för all evighet Barças förbannelse.
Vidare till final i Copa del Rey, serieledare i La Liga och vidare till kvartsfinal i Champions League. Allt är frid och fröjd i Barcelona, laget som för bara knappt dryga 3 månader sen befann sig i en stor kris. Både internt och när det kommer till vad spelarna presterade på plan. Dels har klubben dragit på sig det numera ökända värvningsförbudet och man har också fått sig själva kallade inför rätta för skattefusk i samband med Neymar affären. Den 4:e januari hade klubben trots alla skandaler ändå chansen att överta serieledningen från Real Madrid, som i samma omgång precis förlorat borta mot Valencia, en chans man inte tog. Matchen förlorade man med 1-0 och tränaren Luis Enrique valde att börja matchen med Messi och Neymar på bänken - ett beslut som skulle komma att få ödesdigra effekter. För motståndarlagen, skulle det visa sig.
En tränare som var ifrågasatt av både spelare och fans och som enligt alla källor hade kniven mot strupen, spelare som inte leverade enligt förväntningar och inga som helst tecken på förbättring. Sedan hände något näst intill oförklarligt. Barcelona började spela bra igen, väldigt bra faktiskt - samtidigt som Real Madrid började göra det precis motsatta. Enda sen den dagen man valde att ge fortsatt serieledning till Real Madrid på Estadio Anoeta har Luis Enriques mannar värmt upp maskinen rejält. 18 vinster och 1 förlust är vad man har presterat de senaste 19 matcherna - och det är inte på några som helst sett ”handplockade matcher” - som Mickey hade valt ut för att skydda ’the Italian stalion’ - för alla älskar Rocky filmerna (åtminstone de första).
Barcelona har fått smaka på hårt motstånd i form av 6 matcher på kort tid mot både de spanska mästarna Atletico Madrid och de charmigt väldigt spelskickliga Villareal. 6 av 6 vinster. Förutom dessa matcher har man även stått för en praktseger med 5-2 borta i Baskien mot erkänt hemmastarka Athletic Bilbao (som för övrigt också är Barças finalmotståndare i Copa del Rey precis i slutet av maj), samt allra nu senast stått för en, åtminstone spelmässigt, total demolisering av de engelska mästarna Manchester City. Ett dubbelmöte som kunde - och borde - ha slutat i en tvåsiffrig seger för katalanerna om det inte vore för en fullständigt övermänsklig Joe Hart i Citymålet.
Så, nu är vi alltså där, 3 månader senare i mitten av mars. Vidare till final i Copa del Rey, serieledare i La Liga och vidare till kvartsfinal i Champions League och allt är frid och fröjd igen. Detta är vad som gör fotbollen till världens överlägsna mest älskade sport, det svänger fram och tillbaka och balansgången mellan fullständig glädje och total misär är oftast en elefantfot på en väldigt liten, liten spindeltråd. På söndag tar Barcelona emot Real Madrid på Camp Nou som favoriter, dels pågrund av hemmafavör men också väldigt mycket om man ser till dagsformen på de båda lagen. Ett Barcelona som går som en dans på rosor jämfört med Real Madrid, men trots alla rosor och rosa hubbabubba tuggumibubblor ligger Barça endast 1 poäng före inför el Clasico - alltså, en livsavgörande match för fortsättningen av La Liga och båda lagens guldambitioner.
Men i allt detta glädjerus som för stunden existerar i FC Barcelona finns det också, om än lite smått vaggande, missnöje av de allra kräsnaste sett till Luis Enriques transformation utav laget. Det hörs inte mycket, det är som en vindpust i ansiktet eller en viskning i nattens främsta sömntimmar - men det finns där. För det är konsekvensen den här klubben och dessa spelarna kommer att få leva med efter år och år av framgångar, titlar och ett spel som kom att revolutionera sporten under Guardiolas år som tränare. Det är inte längre det där övermästerliga triangelspelet som kunde fått varenda fysiker att känna sig stolt, och bollinnehavet har reducerats för att ge plats åt ett snabbare omställningsspel - allt för att gynna de tre superanfallarna där uppe; Los tres amigos med Neymar, Suarez och Messi med huvudrollen själv.
De som viskar allra högst är personer som envist poängterar att det inte längre är ett igenkännbart Barça och att man släppt en del av sin spelmässiga identitet med bollinnehav, trianglar och framför allt flertalet spelare i startelvan som kommer från La Masia med Xavi och Iniesta som frontfigurer till den spelmodellen. En stolthet som nådde onårbara höjder för en culé under, vad som skulle komma att kallas för, "tiki-taka åren".
Luis Enrique kan mycket väl komma att upprepa bedriften klubbens största tränare genom tiderna, Pep Guardiola, lyckades med under hans första säsong som huvudtränare; att vinna trippeln. Det är mycket kvar av säsongen för Barça, men möjligheten finns där, absolut. Skulle man vinna samtliga turneringar så blir också Barcelona den enda klubben som någonsin mäktat med att vinna ”trippeln” för andra gången, vilket hade gjort klubben, laget och spelarna än mer historiska. Men oavsett vad Barça gör framöver och oavsett hur många titlar man än lyckas att rada upp, i sitt redan troféfyllda museum inne i Camp Nou, kommer man alltid att jämföras med sina tidigare bedrifter under tiki-taka eran med ett spel som trollband en hel värld av fotbollsåskådare. Ett lag, som under Pep Guardiola, av många anses vara världens bästa lag genom alla tider.
Och det är både ett stort privilegium och en förbannelse i sig.
Men det tåls att minnas; detta laget är faktiskt också helt okej.
Visca el Barça!