Gästkrönika: Messis verkliga storhet
Lionel Messi är en av få originella fotbollsspelare som finns kvar idag, men sällan får man höra något om det. Starka kommersiella och massmediala intressen gör istället allt för att upprätthålla en polariserande batalj mellan Messi och Ronaldo. Debatten tycks ha intagit orimliga proportioner och framstår numer mest som en överglorifierad superhjältekamp där allt annat hamnar i skymundan. Vem som är världens bästa spelare avgörs numer av vem som har starkast lobby bakom sig.
Fotbollens explosionsartade ökning i popularitet de senaste 20 åren har sammanfallit med snabb teknologisk utveckling. Radio, TV, tidningar, magasin och internet tävlar med varandra för att förse oss med information. Tyvärr så är det mesta av det rappakalja där kvantitet över kvalitet är normen.
Hundratals källor som repeterar en cykel av spekulation och hyperbol som kombineras för att skapa en falsk realitet där alla vet allting och ingen vet någonting. Fotbollsfans talar i truismer; ”X behöver en ny mittback”, ”Y borde få sparken”, ”Z kommer bli nästa tränare” o.s.v. Alla har en åsikt.
Man kapitaliserar på fotbollen och mjölkar den för allt vad det är värt och fokus läggs på kortsiktig vinst istället för långsiktiga positiva återverkningar.
Det är beklagligt att se en sport förlora sin själ på detta vis, och följaktligen ser vi också fans behandla hela styrandet av en fotbollsklubb som en TV-show. De vill helt enkelt se $80M värvningar och fuskbyggen där hjärta, själ och solidaritet spelat ut sin roll.
Publicitet lockar sällan äkta supportrar, utan skapar uppmärksamhet, konsumenter, tv pengar och varuförsäljningar. De mest välbärgade lagen har alltid den största publiciteten och marknadsföringen, och får i gengäld tillbaka den största ”supporten”. Folk följer ofta lag som blivit marknadsförda åt dem. Om en viss typ av spelare inte köps in ser vi ”fans” helt plötsligt sluta följa ett lag, och här kan man urskilja förväntningarna och synsättet som dessa likasinnade människor har på fotboll. De vill bli uppvaktade och underhållna. De gillar nödvändigtvis inte ens fotboll men hetsas upp av dramat kring sporten. Fotboll är deras favorit TV-såpopera. Fotbollsspelarna är också påverkade och gör allt för att dra åt sig rampljuset och hamna på löpsedlarnas förstasidor.
Det finns dock vissa undantag, och en av dem råkar vara världens bästa spelare. Lionel Messi är en av få originella fotbollsspelare som finns kvar idag, men sällan får man höra något om det. Starka kommersiella och massmediala intressen gör istället allt för att upprätthålla en polariserande batalj mellan Messi och Ronaldo. Debatten tycks ha intagit orimliga proportioner och framstår numer mest som en överglorifierad superhjältekamp där allt annat hamnar i skymundan. Vem som är världens bästa spelare avgörs numer av vem som har starkast lobby bakom sig, och många relevanta spelare sorteras bort i allehanda världs-elvor.
För mig som värderar fotboll högt blir denna utveckling enerverande problematisk. Jag ser inte fotboll enbart som en företagsverksamhet, utan som en samhällsförenande gemenskap med en stark inneboende kraft, och värderar den lika högt som andra religiösa människor gör med sin tro. Fotboll är en plattform för delaktighet; en gemenskap som bygger på gemensamma värderingar. Fotboll attraherar stora kluster av män – samhällsbärare – och dessa kan enas tillsammans för att uttrycka kärlek, hopp, misstro eller förändring via en gemensam lojalitet.
Utöver det är fotboll världens vackraste och mest uttrycksfulla sport. De som inte förstår fotboll p.g.a. bristande kännedom och snävt perspektiv kallar den ofta nedsättande för ”män som springer efter en boll”. Även om de flesta fotbollsspelare idag fördummats till att passa in i just den benämningen, så finns dock så mycket djupare mening än så. Förutom att fotbollen är ett högst estetiskt tilltalande konstverk, där varje spelares unika fysiska och mentala egenskaper kommer till uttryck i minsta detalj, så är fotboll framförallt ett kollektivt och gruppsykologiskt taktiskt och strategiskt system. Människor är flockdjur, och genom en tränare som flockledare som lär sin flock att samarbeta så är fotboll tack vare sitt speldjup en av de mest stimulerande och utvecklande verksamheter som finns. De allra bästa fotbollsspelarna är levande bevis på hur stor en människa kan bli om man följer sitt hjärta och gör det man är bra på.
Jag tror på fotboll som religion därför att jag tror på människor och deras enorma potential att skapa. Lionel Messi personifierar den potentialen. Jag må låta som en partisk culé men jag blir förolämpad varje gång jag hör någon jämföra Leo med en aktiv fotbollsspelare. Eftersom debatten är ständigt återkommande så tänker jag också döda den en gång för alla, åtminstone för egen del. Inte för att jämföra dessa, men för att försvara vår Messias och påtala hans storhet som få tycks förstå.
Det är egentligen ganska enkelt. När Messi spelar fotboll gör han det i symbios med Gud. Han spelar inte fotboll för att tillfredsställa sitt ego; han gör det lika naturligt som ett lejon som jagar sitt byte. Han försöker inte ens utan spelar på ren instinkt och låter Gud bära honom. Han har insett människans fulla potential och släppt sitt ego för att förenas med det universellt gudomliga. I kombination med sin talang spelar han därför på en omatchad nivå. Han överglänser i allt väsentligt som bollkontroll i fart och på små ytor, passningar, långa som korta, markburna som luftburna, första-touch, balans och placeringsförmåga.
Köpmännens kommers – vare sig det gäller spelbolag, tv-bolag, reklam eller Real Madrid – ser dock ett värde i att upprätthålla en polarisering mellan Ronaldo och Messi. I enlighet med nuvarande trend vill man skapa två läger och en kommersialiserad superhjälte-scen, där individen lyfts fram och lagspelet glöms bort. Mål är det enda som räknas, och Messis verkliga storhet förringas.
Detta är bara till skada för fotbollen, och framförallt en otjänst mot Messi. Gud opererar genom människan, och Messi är ett av hans finaste verk. Hans kritiker vill mena på att han är på nedgång, men det bästa står ännu på tröskeln. Förra säsongen såg vi en tämligen ointresserad Leo, men det var bara en övergångsfas till legenden han kommer att bli. Det är imponerande hur han vuxit sig starkare från VM-final-förlusten, och det kan komma att bli hans välsignelse. Messi vill inte tävla med någon och spelar endast för klubbmärket. Om han inte gör lika mycket mål längre så njuter han desto mer av att utvecklas till lagets spelmotor som serverar sina lagkamrater. Idag är han Barcas tredjekapten, men jag ser en framtid där Leo bär Senyera armbandet i varje match. Jag ser Leo leda en ung generation och cementera sitt arv inte bara som den största Barca spelaren, utan som FC Barcelona själv.
Som Barcelona-supportrar har vi senaste åren haft nöjet att följa ett Barca där flertalet egna produkter burit laget till stora framgångar. Denna väg bör vi aldrig överge, och Messis verkliga storhet bör vi aldrig låta glömmas.
