Gästkrönika: Ska en match verkligen få definiera en hel säsong?
Jan Ahmadi ger sin syn på Barcelonas säsong.
FC Barcelona har hittills den här säsongen gått obesegrat genom ligan, säkrat titeln med fyra omgångar kvar och i överlägsen stil spelat hem ett guld i Copa del Rey. De har tagit storsegrar över europeiska topplag som Juventus, Chelsea och Real Madrid utan att släppa in några mål. De har de facto släppt in minst antal mål av alla lag i de europeiska toppligorna om man bortser från Atlético Madrid. Men så har de också blivit utslagna ur Champions league av Roma.
Om man minns tillbaka till augusti förra året var det inga positiva tongångar bland Barcas supportrar. Klubben hade inte bara förlorat båda matcherna mot värsta rivalen Real Madrid i Supercupen, man hade sett ut att vara långt underlägsna. Spelet såg inte ut att vara värdigt den filosofi som hamrats in i klubbens identitet av Johann Cruyff och Josep Guardiola. Och majoriteten av lagets spelare såg för första gången på över ett decennium inte ut att kunna ta en plats i motståndarlaget.
Under sommaren hade man tappat en av sina bästa spelare i Neymar. En viktig händelse inte bara på planen utan även symboliskt i mångas ögon. Ett annat lag hade för första gången sedan Luis Figo-försäljningen lyckats plocka över en av lagets största stjärnor mot klubbens vilja. Man behövde alltså rusta rejält för att signalera att man verkligen var ett lag ivrigt att återerövra platsen på topp i Spanien och Europa.
Men man lyckades inte värva in varken Marco Verratti eller Philippe Coutinho som man siktat in sig på. Istället fick man nöja sig med ett panikköp av Ousmane Dembélé, en tjugoårig talang, för en miljard och Paulinho, som spelat i Guangzhou Evergrande i den kinesiska ligan två år, för tre femtedelar av en miljard. Ingen vidare bra ingång på säsongen för Barcelonas nya tränare Ernesto Valverde det vill säga.
Den gamle forwarden lyckades ändå, sakta men säkert, stilla oron kring klubben. Segrar på segrar trillade in under hösten trots att de jobbiga omständigheterna ackumulerade vidare. Luis Suárez såg ut som en skugga av sig själv till sent in på hösten och prestigevärvningen Dembélé hann gå sönder innan man riktigt fått sig en uppfattning om honom. Valverde behövde spela på ett annat sätt än vad klubbens dogmatiska följe var vana vid, och det accepterades. Alla insåg att det inte kunde se ut som det gjorde för sju år sen, när Barcelona hade över sjuttio procent av bollinnehavet oavsett motstånd. Matcherna blev mycket jämnare och spelet mindre underhållande. Men det spelade ingen roll, för Barcelona hade trots allt fortfarande Lionel Messi, han kunde avgöra och underhålla helt på egen hand.
Det går inte att säga något annat än att Barcelonas framgångar den här säsongen till stor del varit på grund av Messi. Han har lett laget den här säsongen på ett sätt som han inte gjort tidigare. Innan har Xavi och Andrés Iniesta funnits där som pelare bredvid honom, eller så har Neymar och Suárez kunnat avlasta honom när han haft en dålig dag. Men säsongen 17/18 var det Messi för hela slanten. Han har klivit fram och avgjort matcher, dominerat dem och spelat på den jämna höga nivån som behövts för att Barca. Två mål i 3-0-segern mot Juventus. En avgörande insats i 3-0-segern mot Real Madrid på bortaplan. Men inget kan exemplifiera hans betydelse mer än bortamatchen mot Sevilla för en månad sen. Barcelona hade blivit utspelade av hemmalaget i sextio minuter och funnit sig i ett tvåmålsunderläge när argentinaren fick hoppa in. Och omedelbart blev det en skillnad. I den 89:e minuten, efter att Suárez reducerat, slog Messi in kvitteringen som räddade förlustnollan i ligan.
Sedan kom fadäsen i Rom, där inte ens Messi kunde rädda Barcelona. Laget åkte till Stadio Olimpico för att spela av en matchserie man trodde var avgjord. Valverde försökte spela lågt, låsa matchen och lita på den individuella kvalitén framåt, precis som man gjort flera gånger den här säsongen. I efterhand kan man konstatera att det någon gång var bundet att misslyckas. Om man kommer ihåg mötet mot Real Madrid borta i december släppte man till flera kvalificerade chanser bakåt den första timmen. Likadana matchbilder var det mot Atlético och Chelsea på bortaplan. Men det var Roma som blev första lag att omvandla spelövertaget i mål. De skapade ett tryck som bortalaget inte kunde ta sig ur. Barca hade svårt att erövra boll och ännu svårare att hålla i den när man väl gjorde det. Och man släppte in tre mål som resultat av det.
Efter matchen skrev en av Sveriges mest respekterade fotbollsexperter och tillika Barcelonasupporter Martin Åslund att Valverde var en sopa och borde avgå. Det var förvisso i affekt och direkt efter matchen men sådana sentiment, att Romamatchen på något sätt raderade ut Valverdes och Barcelonas hela säsong i övrigt, har kunnat höras även i mer nyktra sammanhang sen dess. Frågan är hur rättvist det är?
Visst håller alla med om att det var slarvigt, onödigt och kanske till och med ovärdigt att åka ut på det sättet. Men där är inte hållbart att ha Champions league-titlar som den enda måttstocken på framgång. Att laget valde fel tidpunkt att göra sin enda riktigt dåliga insats för säsongen måste vägas mot att det just är en riktigt dålig prestation på över femtio matcher.
Jag tror att om man går tillbaka till augusti hade nog de flesta av oss inte riktigt trott på en dubbel. Om det hade erbjudits oss där och då hade vi nog gladeligen tagit det, trots att ett uttåg ur Champions league i kvartsfinal paketerades in. Men Valverde har höjt våra förväntningar på Barcelona. Vi är inte nöjda med något mindre än europeiska framgångar och fläckfria insatser i varje match. Det är därför jag är nöjd med den här säsongen och med tillförsikt ser framåt.
Men vem vet, en dålig prestation i den stora matchen på söndag kanske får mig att omvärdera det.
