Ge oss en käftsmäll
Förlusten hemma på Camp Nou mot Valencia innebär att Barcelona reser till Sevilla och Sánchez Pizjuán med kniven mot strupen. En seger vore såklart välbehövlig i det här läget för att hänga med i ligatoppen, men det finns något som är ännu viktigare inför fortsättningen...
Förra helgen förlorade Barcelona sin första hemmamatch i La Liga på nästan två år. Att en förlust förr eller senare skulle komma var såklart ingen överraskning. Men att Barcelona skulle förlora en fotbollsmatch på det sättet hemma på Camp Nou var svårare att förutse. Trots att domaren bjöd Barcelona på en billig straff och trots att det fanns gott om tid att arbeta på efter Valencias 2-3-mål var det som att spelarna själva inte trodde att det var möjligt att komma tillbaka. Jag tror att vi var många som satt och väntade på en anstormning där Valenciaspelarna skulle behöva offra sig gränslöst i varje situation för att lyckas ta med sig samtliga poäng hem. Men någon anstormning kom aldrig.
Att Barcelona förlorade tre viktiga poäng i toppstriden var såklart ett problem. Att Barcelona inte visade någon som helst energi eller tilltro till sig själva hemma på Camp Nou och aldrig ens var nära att pressa Valencia under matchens avslutande halvtimme är ett betydligt större problem. Så, vad är det bästa att göra efter att ha förlorat en fotbollsmatch? Svaret är såklart att spela ny fotbollsmatch och slå tillbaka, vilket var tanken att Barcelona skulle göra i veckans cupmatch mot Real Sociedad. Jag var helt övertygad om att Barcelona inte skulle kunna göra två lika dåliga hemmamatcher i rad och de kunde de inte heller. Trots segern anser jag, med en viss bortskämdhet såklart, att spelet såg ännu mer fantasilöst och obeslutsamt ut än mot Valencia.
Jag har lärt mig att acceptera när Barcelona förlorar fotbollsmatcher betydligt bättre än tidigare och blir sällan förbannad oavsett hur plågsamma och svidande nederlagen än må vara. Jag brukar tänka att även Barcelonaspelarna är människor som trots skyhöga löner kan underprestera ibland och att laget snart kommer bjuda på vacker fotbollskonst igen. Men sättet som Barcelonaspelarna uppträdde på i de två senaste matcherna gjorde mig oerhört irriterad. En hemmaförlust på två år är egentligen inte så mycket att gnälla för och det hade jag inte gjort heller om Barcelonaspelarna hade gjort vad fansen kan kräva av dem. Om det är så att målvakten spikar igen, att Barcelona har två skott i stolpens insida som rullar längs mållinjen och ut eller att spelarna missar öppet mål så hade saken varit en helt annan. Ibland kan det vara en sådan dag när det inte spelar någon roll vad spelarna gör, bolljäveln ska bara inte in. Men att inte ens försöka ge det en chans utan snarare acceptera en förlust är oacceptabelt. Gör precis vad som helst. Lyft upp längre bollar trots att ni inte vinner nickduellerna. Satsa precis allt framåt och släpp in två kontringsmål. Sätt in Puyol centralt i anfallet. Ja, gör vad tusan som helst - förutom att göra ingenting.
Många hade förväntat sig en svacka för Barcelona under Messis skadefrånvaro. Men Barcelona fungerade bra även utan lagets självklara offensiva ledare och alla Barcelonafans såg fram emot när argentinaren skulle komma tillbaka och fira stora triumfer tillsammans med Neymar, som hade tagit ett stort ansvar i Messis frånvaro. Istället kom skadan på Neymar och nu när Messi äntligen är tillbaka känns det som att de övriga spelarna har lämnat tillbaka allt ansvar till argentinaren trots att han uppenbarligen inte är form. Messi har visserligen gjort en del mål och läckra framspelningar sedan han kom tillbaka. Men allt som brukade se så enkelt och självklart ut och som gick per automatik gör det inte längre. På så vis är Messi en utmärkt illustration av hur hela laget Barcelona fungerar för tillfället. Det har inte funnits samma självklarhet i spelet och tro på sin egen förmåga i Barcelona den senaste tiden.
Min känsla är därmed att Barcelona kommer få igång spelet när Messi kommer tillbaka på allvar igen. Jag tvekar varken på att Messi eller Barcelona kommer bjuda oss på magiska stunder under våren, men den mer kortsiktigt relevanta frågan handlar om huruvida man lyckas hitta tillbaka i tid eller inte? Dubbelmötena med Manchester City närmar sig med stormsteg och redan här avgörs vart en stor del av Barcelonas säsong tar vägen. Barcelonas motivationsnivå kommer att vara en helt annan när laget ställs mot Manchester City. Men att ställas mot City med en tilltro till det egna spelet och en Lionel Messi i form som på allvar tror att han kan stänka dit tre mål på Ethiad Stadium är såklart helt andra förutsättningar än de motsatta.
Den senaste tidens negativa resultat har inneburit att Barcelona själva har satt sig i en mycket svår sits. Laget är nu mer eller mindre är tvunget att åka till Sevilla och vinna en mycket svår bortamatch med både Alba och Mascherano avstängda. Söndagens möte är en nyckelmatch där en seger skulle betyda så oerhört mycket mer än tre viktiga poäng i ligatoppen. Segern skulle vara fundamentalt viktig inför fortsättningen och möjligen Barcelonas väg tillbaka in i säsongen då den skulle innebära ett återvunnet självförtroende vilket är precis vad spelarna behöver i nuläget. En seger skulle inte läka såren efter förlustmatchen mot Valencia, men åtminstone göra den mindre kostsam.
Det jag vill ha mot Sevilla är en käftsmäll. En käftsmäll mot alla tvivlare, där jag är beredd att räkna in mig själv inför söndagens möte. Med matcherna mot Valencia och Sociedad i åtanke har jag svårt att se Barcelona åka och besegra Sevilla på svårspelade Sánchez Pizjuán. På förhand skulle jag nog känna mig hyfsat tillfreds med en poäng i det här läget. Men vilken underbar känsla det hade varit att få se Barcelona slå tillbaka och ännu en gång bevisa vad som kan hända när man börjar tvivla på det här laget. Jag struntar i hur det ser ut. Bara spelarna visar en hunger, offervilja och tro på sin egna förmåga i 90 minuter plus tilläggstid. Jag vill se elva stycken Carles Puyol springa ut på planen den här kvällen. Det är allt jag begär.
Visca el Barca!
