Hur ska Barça gå vidare utan Neymar?
Neymars flytt har inneburit en smärre chock bland culés världen över och överallt diskuteras det vilken eller vilka spelare Barça ska värva för att ersätta brassen. Med ett välfyllt bankkonto kan Barça i princip välja och vraka bland spelarna på marknaden, men är det verkligen rätt väg att gå?
Det har gått ett tag sedan Neymar presenterades för PSG och precis som med allt tråkigt som händer i livet hittar man sätt att hantera det på. Men jag ska inte ljuga. Att Neymar har lämnat Barcelona gör ont. Det skaver i hjärttrakten. Det kniper i magen. Han var vår prins; arvtagare till vår kung. Den rättmätiga arvingen till tronen i Katalonien och kanske även i världen. De flesta culés känner nog att sagan fick ett allt för snabbt och framför allt abrupt slut. Vi är arga. Vi är besvikna. Men framför allt: vi känner oss svikna.
Neymars avsked har jämförts med Figos och även om brassens flytt till PSG egentligen inte alls är jämförbar med Figos flytt till Real Madrid gör jämförelsen att man får utlopp för sina känslor. Och känslan just nu är att Neymar har trampat på vår klubb, han har trampat på våra hjärtan. Detta må vara skrivet i affekt, men tyvärr kommer nog de flesta culés att minnas brassens tid i Barcelona med bitterhet över hur han och hans entourage har hanterat flytten till PSG snarare än all magi han har bjudit på när han burit den vackraste tröjan av alla.
När saker och ting går emot en vill man gärna hitta sätt att förminska deras betydelse. Vi förminskar Neymars prestationer i Barçatröjan; säger att han aldrig blommade ut så som han hade kunnat, säger att han aldrig kommer nå upp till Messis nivå (vem kan det?) och så vidare. Vi kan intala oss själva vad vi vill, men faktum är att Barcelona har förlorat en av de bästa spelarna i världen och det är naturligtvis ett hårt slag mot klubben.
Men. Barcelona står inte och faller med Neymar. Vår stolthet må ha fått sig en törn och vi kanske behöver slicka såren en stund. Men vi kommer att gå vidare.
Redan innan Neymar var officiellt klar för PSG började det pratas om hans ersättare. Vem skulle det blir? Skulle Barça slänga 100 miljoner euro på Dembélé? Knyta an sig Mbappé för 200 miljoner euro? Erbjuda 150 miljoner euro för Coutinho eller Dybala? Med de galna summor det talas om är det inte utan att man undrar när Barcelona blev Real Madrid, eller valfritt oljelag för den delen.
Nej, jag säger: glöm alla dessa värvningar. Jag skulle vilja backa lite och istället fråga: behöver vi ersätta Neymar? Blir Barcelona ett sämre lag för att Neymar lämnar? Individuellt sett är svaret ett solklart ja. Men kollektivt sett behöver det inte vara det. Och fotboll är trots allt en lagsport, även om Barcelona är ett lag där individuella prestationer har stått i fokus under de senaste åren.
Missförstå mig inte, Neymars flytt är givetvis dåliga nyheter för Barça ur flera perspektiv. Men det kan faktiskt också föra något positivt med sig. De senaste åren har culés och fotbollsfans över hela världen följt den magi som Messi, Neymar och Luis Suárez har bjudit på vecka in och vecka ut. Den sydamerikanska trion har allt som oftast visat upp en bländande anfallsfotboll och ibland har man fått nypa sig i armen för att försäkra sig om att det man såg faktiskt inte var en dröm, utan verklighet.
Det har verkligen varit en ynnest att se Messi, Neymar och Suárez leka fotboll. Men. Ja, det kommer ett men här. MSN må ha lett Barça till drömsegrar och flera titlar, men deras briljans har – med rätta kanske vissa hävdar – flyttat fokus från de problem laget har haft länge till just MSN:s oftast magnifika samarbete. Barças trident kan liknas vid att sätta ett för litet plåster på ett sår; det täcker den mest akuta blödningen, men blodet sipprar ändå ut på sidorna.
Under de år som MSN-trion har satt skräck i motståndarna har Barcelona som lag – som kollektiv – varit allt annat än bländande. För att MSN skulle kunna få den frihet som de har haft har resten av laget fått stå tillbaka. De övriga åtta spelarna iklädda Barçatröjan har spelat för de tre på topp och kollektivet har hamnat i skymundan. Med tre av världens bästa anfallare i sitt lag tvingades Luis Enrique anpassa sin taktik till dem. Bollen skulle så snabbt som möjligt upp till de tre herrarna på topp, helst utan att stanna på mittfältet. Mittfältet var bara en yta som bollen skulle passera; en transportsträcka.
Barça har de senaste åren varit som en obalanserad våg, med allt för stort fokus på anfallet. Adjektivet som bäst beskriver Barcelona med MSN på topp är: okontrollerat. Oftast gick det bra till slut ändå, tack vare MSN:s fantastiska individuella briljans. Och hur glädjande MSN-trion än må ha varit raderar deras magi inte det faktum att det har gjort ont i hjärtat att se hur Barças en gång så dominanta mittfält förfallit och blivit ett stort, gapande hål.
Nu när Neymar har lämnat öppnar det upp för Barça att kalibrera om laget; att justera vågen och se till att den blir korrekt balanserad. Barcelona får nu ett gyllene tillfälle att bygga upp ett slagkraftigt kollektiv, som inte längre är beroende av individuella prestationer.
Så, är då det bästa att värva en direkt ersättare till Neymar? Nej. Nu är det hög tid att fokusera på kollektivet Barça; att bygga bakifrån och framför allt att förstärka mittfältet och återgå till själva essensen i Barças före detta spelmodell – kontroll från mittfältet.
Men att ersätta Neymar med Dembélé eller Mbappé eller Coutinho eller Dybala eller någon annan crack – om de två förstnämnda ens kan räknas som cracks – är som att be om att Barça ska fortsätta på den inslagna vägen. Och att slänga väl över 100 miljoner euro på en av de spelarna är inget annat än galenskap, särskilt om man tror att spelaren, oavsett vem, ska kunna ersätta Neymar rakt av. Som jag ser det är det nämligen varken möjligt eller behövligt.
Barça står på tröskeln till en ny säsong. Förra säsongen slutade i besvikelse för alla culés, även om vi förvisso kammade hem Copa del Rey. Som jag ser det är det dock inte bara de uteblivna titlarna som är besvikelsen. Det faktum att klubben och laget hamnar allt längre ifrån sin värdegrund, allt längre ifrån sin identitet, det som gjorde att åtminstone jag föll handlöst för Barcelona för över ett decennium sen, är den enskilt största orsaken till besvikelsen.
Visst vill man att laget ska vinna titlar. Självklart. Men när klubben och laget tappar sin identitet i jakten på dessa titlar har det gått för långt, då spelar titlarna ingen roll. Även om jag, liksom alla andra culés, så klart har glatts åt de senaste årens framgångar, har det inte varit samma glädje som tidigare eftersom bit för bit av klubbens identitet och själ under den här tiden har nedmonterats. Jag har hellre en klubb vars identitet, ideologi och själ är intakt, än ett välfyllt troféskåp.
Jag menar inte att Neymar är anledningen till att Barças identitet har gått förlorad. Absolut inte. Däremot anser jag att han indirekt har påverkat klubbens förändring; allt från hans smutsiga övergång från Santos till hur Barça har behövt anpassa spelet efter honom, Messi och Suárez på ett sätt som inte har gynnat Barcelona som lag. Jag menar inte att lägga någon som helst skuld på Neymar, inget av detta är hans fel. Men faktum kvarstår – Barças spelidé anpassades efter att få ut så mycket som möjligt av Neymar och resten av anfallstrion, vilket skedde på bekostnad av klubbens ursprungliga spelidé, vilken har varit signifikativ för Barcelona de senaste 20 åren.
Var det fel att anpassa spelidén efter spelarmaterialet? Med facit i hand blir väl svaret egentligen både ja och nej. Ja, eftersom Barça som lag har blivit lidande. Nej, eftersom det trots allt har genererat titlar och underhållning. Förhoppningen var dessutom att Neymar skulle ta över efter Messi och leda Barça till nya framgångar under en ny era. Då kan man ha överseende med att spelidén anpassas mer efter honom.
Men nu står vi här, utan Neymar, med en ny tränare, ett förhoppningsvis nytt tänk, fräscha idéer och ett fett bankkonto som gör det möjligt att bygga upp ett nytt kollektiv runt Messi, för att få ut det bästa av honom under hans sista år på toppen. Det är helt orimligt att bränna alla de pengarna klubben fick in på Neymars försäljning på en eller två spelare, särskilt när den spelaren inte passar in på den profil som klubben är i skriande behov av: en spelmotor, en bollskicklig mittfältare som kan kontrollera och styra matcher, allt ifrån mindre matcher i Copa del Rey till el Clásicos och CL-finaler. Det spelar ingen roll om Barça värvar Dembélé, Mbappé, Coutinho, Dybala eller alla fyra. Ingen av dem kommer att lösa Barcelonas kollektiva problem. Visst, individuellt sett blir Barça ett bättre lag med bättre individer, men som lag? Som kollektiv? Nej.
I hysterin kring Neymars flytt och culés ramaskri efter en stjärna som ersättare till honom har vi glömt klubbens värderingar, identitet, rötter och historia. Vi behöver flytta tillbaka fokus till mittfältet och fokusera på att bygga spelet från mittfältet, att kontrollera matcher och återgå till en kollektivt hög press när bollen förloras. Vi behöver inte fler spelare som gillar – och behöver – stora ytor att operera på. Då fortsätter vi bara på den inslagna vägen med kaos och böljande spel. Dembélé, Mbappé, Coutinho och Dybala i all ära, men ingen av dem är rätt väg att gå.
Barcelonas mittfältsproblem syntes tydligare än någonsin mot Real Madrid i onsdags. Trots att Valverde packade in fem man på mittfältet kunde Barça inte hålla i bollen och Real Madrids spelare sprang åttor med bollen runt Barçaspelarna. Värvningar av Dembélé och Coutinho, som Barça har bekräftat att man jobbar på, kommer inte lösa någonting, förutom att klubben kanske ersätter sämre individer med bättre individer. Men vad kommer dessa värvningar ha för inverkan på Barça som kollektiv? På Barças mittfältsproblem? Som jag ser det – inte mycket.
Det är dags för Barça att börja om från noll, starta ett nytt långsiktigt sportsligt projekt, liksom Laporta och Pep gjorde 2008. Det är för sent att göra det den här sommaren, men man kan åtminstone börja planera inför nästa sommar. Ledningen har ett jättejobb framför sig, så låt oss hoppas att de inte börjar med misstaget att slänga 250-300 miljoner euro på Coutinho och Dembélé bara för att de är desperata att få in några namn som skulle göra en del culés nöjda.
Visst, en värvning av Coutinho och Dembélé kanske skulle täcka något blödande hål i klubben på kort sikt, men på lång sikt tror jag att det stjälper snarare än hjälper klubben, särskilt med tanke på deras prislapp. När vi nu har alla möjligheter i världen att starta ett nytt projekt vore det idiotiskt att kasta bort alla pengar på två spelare.
Nej, låt oss använda pengarna från Neymars försäljning som en språngbräda till framtiden, där vi återgår till vår ursprungliga spelidé och utnyttjar talangen som finns i de egna leden. Då, men bara då, kan det kanske komma något gott ur att vi förlorade Neymar.
