Konsten att tämja ett monster, del 2
I samband med uttåget ur Champions League tidigare i år blev det om inte förr så just då väldigt uppenbart att Barcelona utan Messi blir ett lag utan identitet. Avsaknaden av Tito tidigare under året satte också sin negativa prägel på prestationerna, men ingen enskild faktor påverkade, och påverkar, laget (för att inte säga klubben) så som la Pulga gör. La Masia avlade fram honom, Frank Rijkaard uppfostrade honom och Pep Guardiola skapade monstret – har Tito Vilanova förmågan att tämja det?
Underlaget till denna krönika är inspirerat från Pep Guardiolas biografi av Guillem Balague – ”Another Way of Winning”. Bland mycket annat behandlas relationen mellan Pep och spelarna, och denna krönika tittar närmare på som handlar om Messi och kommer rendera i en frågeställning om den nuvarande relationen mellan honom och den nye tränaren, Tito Vilanova. Här följer del 2.
Monstret och hans offer
Efter att både ligan och cupen såväl som Champions League bärgats stod semesterledigheten för dörren. En som dock inte vilade var Guardilola vars hjärna fortsatte gå på högvarv. Trots en fulländad säsong med tre titlar på kontot och ett fantastiskt spel på vägen, fanns en gnagande känsla han inte kunde bli kvitt. Redan när Pep tog över som tränare, och under hans första presskonferens, berättade han om sina och klubbens tankar när det gällde förändringar. ”Vi föreställer oss att Ronaldinho, Deco och Eto´o lämnar… det är för lagets bästa – om någon ändå stannar kommer jag göra allt för att denne ska fungera på rätt nivå”. Till slut blev det ändå så att den sistnämnde stannade, men trots succén bestämde sig demontränaren för att göra slag i sak så fort säsongen var till ända. Monstret, om än i sin linda, var på väg att skörda sitt första offer – även om det var hans skapare som höll i klingan när svärdet föll.
Samuel Eto´o hade, till skillnad från Ronaldinho och Deco egentligen inte försummat laget genom att försumma träningar och strunta i de regler som Rijkaard satt upp. Snarare var det så att hans egen ambition och vinnarskalle, i alla fall ur Peps synpunkt, inte passade in. Med ett stort hjärta för klubben, men samtidigt envis och oförutsägbar i sitt beteende, hade Guardiola känslan att han inte skulle komma att acceptera att konstant spela som ytterforward när Messi nu skulle flyttas in i mitten permanent och som ett fundament för hela laget. Under en träning i början av 2009,där anfallarna användes på ett taktiskt annorlunda sätt, vägrade Samuel att följa de order som tränaren gav honom. Detta, och det faktum att spelaren sedan negligerade Pep när han förklarade anledningen till taktiken, gjorde att magkänslan blev ännu starkare. Och för Pep är det enkelt, antingen så är spelarna med honom, eller så är de inte kvar. Punkt.
Han gjorde klart för sportchefen Txiki Begiristain att Kameruniern nu, utan eget val, var tvungen att lämna. Messi var ännu inte ett monster men likväl hade han, utan egen medverkan, redan skördat sitt första offer. Och så kom den där dagen i juli 2009 då Txiki och dåvarande presidenten Joan Laporta under en flygtur från Ukraina bestämde sig för att mellanlanda i Milano, göra upp en deal med Inters Moratti och vips hade en viss Zlatan bytt klubbadress med Eto´o, och samtidigt blev Barcelona cirka 400 miljoner fattigare. En affär som nuvarande presidenten Sandro Rosell ett år senare skulle komma att kalla ”den värsta i klubbens historia”. Men mer om det senare.
Frågan man kan ställa sig är hur väl förankrat köpet av den svenske storstjärnan var? Fanns det en kommunikation mellan Pep, som uppenbarligen hade storslagna planer för Messi som central anfallare, och ledningen? Och mer än så, hade Zlatan förstått magnituden av det faktum att Leo spelats som central anfallare, eller trodde han att den platsen var vikt åt honom själv? Svaret på båda frågorna kom att bli ett tydligt nej. Men det började ändå bra för monstrets andra offer. Ibra gjorde mål i de fem första matcherna. Pep hade nu tillgång till en fysiskt stark anfallare som gav laget ett alternativ i uppspelsfasen med längre bollar, men som samtidigt också hade tekniken att smälta in bland de övriga magikerna på planen. I samband med detta kom inte Messi helt till sin rätt utan hamnade snarare, i dubbel bemärkelse, i skuggan av Zlatan som mer eller mindre åt upp ytan som Leo kommit att älska. Men sedan kom vändningen.
Ju längre höstsäsongen led, desto mindre influerad blev Zlatan i spelet. Bollarna gick allt som oftast genom via mittfältet till Messi, och taktikmässigt använde sig laget allt oftare av argentinaren än svensken i anfallsspelet. Ibra skriver i sin självbiografi att det var just Messi som klagat på att stå i skuggan och mer eller mindre krävt Guardiola på att få spela förstafiol och att åter få vara den viktigaste spelaren i laget. Snarare var det emellertid så att laget redan tagit en annan riktning, en där possessionspel blandat med tiki-taka och ständiga positionsförändringar var hörnstenarna, och denna fotboll tilltalade så klart spelare som Xavi och Iniesta mer än att leta det första och enkla alternativet rakt upp i plan. Och har man dessutom en lekkamrat i Messi (och Busquets), ja då blev matchbilden därefter.
I samband med detta krävde Pep helt andra defensiva uppgifter från Zlatan, och även om tränaren själv försökte prata med honom och pusha honom till att försöka var detta början på slutet för Ibrahimovic – och monstret var på god väg att låta klingan falla över detta sitt andra offer.
Frågan är om han denna gång var betydligt mer inblandad?
Kanske höll han inte i svärdet nu heller, men nog såg han till att det bladet var vässat.
I alla fall om får tro offret själv.
I början av 2010 fanns det ingen återvändo för Guardiola. Genom att ta beslutet att flytta ut Zlatan och öppna upp ytan för Messi i mitten igen, tog han steget utanför en dörr som aldrig skulle öppnas igen. I del 1 skrev jag om Guardiolas tanke om laget före jaget, men faktum är att Leo behandlas på ett väldigt individuellt sätt. Inte för att han kräver det, men för att han behöver det – och i förlängningen även laget. För att återkoppla till inledningsorden; ingen enskild faktor påverkar Barcelona som lag, och klubb, så som Messi gör. Mår Messi bra mår laget bra. Mår Messi som en kung, är Barcelona en välmående klubb. Pep insåg detta tidigt, och hans intentioner blev under 2010, efter både framgångar och bakslag, allt mer uppenbara. Det är kring Messi laget ska byggas. Och det var då som hans skapelse verkligen kom till liv. Monstret var redo.
Rätt ska vara rätt. Att använda ordet monster för att beskriva Leo är kanske inte så attraktivt. Men missförstå mig rätt. Jag skriver inte om honom som en person som vill andra illa, eller som vill skapa konflikter. Snarare vill jag referera till monster som något ostoppbart, något omänskligt som vi andra dödliga har svårt att relatera till. Det som driver Messi är passionen för fotbollen. Hade han haft möjlighet att spela match varje dag hade han gjort det. Och till på köpet hatar han att förlora. Även på träning där han alltid ger hundra procent och mer än någon annan. För honom är det inte intressant att synas i media, eller att göra snygga finter (om det inte behövs för att ta bollen från punkt A till B). Det enda han vill är att tävla. Och det är den egenskapen som Pep fastnade för och byggde framgångarna kring.
Tränaren, eller filosofen som vissa kallar honom, hittade sin jämlike i den lille, men ack så store, argentinaren.
”Håll dig till mig så kommer du att göra två-tre mål per match” – sa Pep till Messi vid ett tillfälle. Och han fick rätt.
Även ett monster behöver förföras för att känna sig tillfreds. En viktig del i att hålla Messi på rätt nivå är att ge behandla honom som en ömtålig gammal LP-skiva. Guardiola förklarade det på följande sätt för Alejandro Sabella när denna tog över det argentinska landslaget; ”Du behöver inte prata så mycket med honom, se bara till att skydda honom (från media etc) och lyssna i stället på honom när han har något säga”. ”Och vad du än gör, byt inte ut honom, inte ens för att han ska få ta emot publikens ovationer”. Det sistnämnda fick Pep lära sig inte fungerade den hårda vägen. Efter att ha bänkat Messi i en ligamatch mot Real Sociedad i september 2011, svarade Messi med att göra en bedrövlig insats, och till på köpet dök han aldrig upp till träningen dagen efter. En annan liknande händelse skedde i slutet av säsongen innan, då Leo bänkades mot Deportivo (för att sparas till CL-finalen). Real Madrid spelade samtidigt mot Villarreal och Ronaldo höll på att snuva Messi på skytteligatiteln genom att göra två mål. Leo blev så förbannad att han vägrade fira ligatiteln som säkrades i samma match. I stället sprang han in i omklädningsrummet och gömde sig. En ledare fick mer eller mindre släpa ut honom, och lagfotot fick tas om eftersom den tjurige 24-åringen inte velat delta i firandet.
Vilken annan spelare som helst, i vilken annan klubb som helst, hade fått reprimander, böter och kanske till och med avstängning för ett sådant beteende. Men Messi är inte som alla andra. En annan händelse som visar på den passion han har för sporten och den vinnarskalle som han besitter är hur han hanterade uttåget är Copa del Rey 2010. Messi spelade outstanding, men motståndarnas, Sevilla, målvakt Andres Palop storspelade och Barcelona åkte ur turneringen. Leo satte sig ett hörn och grät som ett litet barn som förlorat sina föräldrar, och som han gjort under den första tiden som ensam och blyg 13-åring i La Masia. Redan där insåg Pep att han inte kunde ta ifrån honom det han älskade allra mest – fotbollen, och att vinna. Och när han väl gjorde det under sin sista säsong blev följderna som beskrivit ovan. Och förresten, efter matchen mot Sociedad spelare Messi varenda minut under resten av säsongen.
Frågan var bara, hade Pep gett honom för mycket makt, så mycket makt att han på köpet förlorade kontrollen över resten av spelarna?
Hade maktbalansen skiftat och hade monstret blivit större än klubben?
När Guardiola förklarade sitt beslut för spelarna att han skulle lämna klubben insinuerade han följande; ”Om jag stannat hade vi sårat varandra”. En del tror att han främst syftade på just Messi. Det vill säga att Pep förlorat makten och därmed sig själv i det monster han skapat. Det som är ofrånkomligt är dock att detta monster gick från att vinna Ballon D´or till att också vinna guldskon och slå alla möjliga och omöjliga rekord. Samtidigt har Barcelona vunnit ännu fler titlar. Så skapar man ett monster. Men hur tämjer man det?
I del 3, som kommer till helgen, kommer jag att skriva om just den där påverkan som Messi har på laget och klubben, och huruvida Tito Vilanova har förmågan att tämja monstret – och vilka effekter detta kan få.
