Krönika: Försvarsspelet bit för bit
Det kan inte ha undgått någon att Barcelona den senaste säsongen haft stora problem med försvarsspelet med betydligt fler mål i baken än tidigare. I början sopades det faktumet under mattan eftersom laget, oftast, ändå gjorde fler mål framåt – men allt eftersom säsongen fortskred drogs mattan bort bit för bit och blottade en ihålig försvarslinje. Tito Vilanova har ett stort stycke jobb att göra för att komma tillrätta med problemet, men det kommer krävas en del modiga beslut.
Det är alltid lätt att leta syndabockar när något går snett. Endera är det en enskild spelare, tränaren och i vissa fall även presidenten och sportchefen som är roten till det onda. När det gäller försvarsspelet är det främst Gerard Piqué som fått bära hundhuvudet under säsongen. Tänk om det hade varit så enkelt, grejen är bara att det i det här fallet inte beror på varken Piqué (eller hans flickvän för den delen). Nej, det beror på att Barcelona är felbalanserat som lag, vilket gör att spelarnas (dåliga) försvarsegenskaper blir väldigt tydliga för motståndarna och på så sätt lättare att komma till tals med.
En tillbakablick till säsongen 2010/11 ger en direkt fingervisning om hur ett Barcelona bör agera såväl anfallsmässigt som försvarsmässigt. Egentligen är det samma lag som matchades med endast ett fåtal ändrade komponenter. Vissa är självklara, som att Guardiola inte längre är tränare, eller att Abidal inte funnits tillgänglig nu som innan. Men det finns andra faktorer som inte är lika uppenbara, men som betyder ack så mycket. För det som kanske funkar mot mindre lag i den inhemska ligan är inte alls så förlåtande mot tuffare motstånd. Men låt oss ändå börja med just tränarbiten.
To be or not to be
När Pep lämnade klubben och Tito tog över rodret för blaugrana kände sig nog de flesta tudelade i frågan om den tanige sidekicken skulle klara att axla rollen som huvudtränare. Erfarenheten saknades, men å andra sidan hade han funnits med under ett par tre år och kunde både klubben och spelarna utan och innan. Men där Guardiolas styrkor, närvaron och kravställandet, alltid gjorde sig påminda för spelarna (och för spelidén), skulle det inte finnas samma möjligheter för Vilanova. Beskedet om att cancern var tillbaka kändes värre än de smällar som skulle komma på fotbollsplanen några månader senare. Men det var i december, problemen startade tidigare än så.
När allt går spikrakt är det lätt att luta sig tillbaka i vinnarspåret och tro att det inte kommer ske några urspårningar. Under den första tredjedelen av förra säsongen ramlade vinsterna och målen in för Barcelona. Cesc och Messi radade upp mål och assist, men samtidigt ramlade det in mål till både höger och vänster bakom Valdés. Vilanova besvarade frågorna kring de insläppta målen ur ett relativt naivt sätt och menade att alla mål borde ses utifrån enskilda matchhändelser. Rent krasst kan man säga att han inte ville se det andra såg, utan i stället såg mellan fingrarna och skyllde mer på omständigheter än mönster.
Och visst fanns det saker som inte var som de brukade. Skador, med i princip nya mittbackskonstellationer från en match till nästa var en sådan, liksom det faktum att en del spelare fått för sig att göra mål i fel ände av planen. Trots detta, inga åtgärder gjordes förrän det var för sent. Det fanns ingen tränare som var närvarande och som ställde krav och tillrättavisade spelarna när de fallerade i försvarsspelet. Under Titos rehabilitering i New York fanns i stället en assisterande tränare i form av Jordi Roura, men vem var han att styra upp ett lag av världsspelare? Vem var han att skälla ut Xavi för att han inte jobbade hem, eller ta Alba åt sidan och förklara att han låg fel i sin defensiva position. Han var ingen, och omklädningsrummet lämnades mer eller mindre utan ledare, och det bristande försvarsspelet sopades ännu en gång under mattan.
När Vilanova återkom från cancerterapin gjorde han, äntligen, en analys över vilka orsakerna var till att laget släppte in så mycket mål. Saken var dock den att i samma veva började matchandet bli allt mer intensivt och antalet träningstillfällen blev färre, också i samband med att tränaren gav truppen ledigt en och ibland även två dagar i veckan. Skadan var redan skedd, och Tito valde uppenbarligen att försöka täta det läckande skeppet dag för idag i stället för att försöka reparera det mer permanent. Med det sagt, frågan är hur mycket energi han själv egentligen hade efter sitt egna, personliga, trauma. Nu kommer han visserligen behöva åka några gånger till USA under hösten igen, men närvaron kommer vara betydligt bättre och med el Mistér på plats kommer förhoppningsvis inte spelarna undan så lätt när de inte gjort jobbet. Tito sitter på den första och viktigaste nyckeln själv, och den är bara hans att använda.
Allt börjar med anfallarna
Inför säsongen 2010/11 värvades David Villa till klubben. In kom en högst motiverad spelare som visserligen inte var i slutet av sin karriär, men såg klubbytet som sin sista chans att vinna ligatitelt och Champions League. Guardiola hade nog kunnat få den vasse strikern att hoppa från ett stup om han så krävt, så att få el Guaje att jobba i defensiven var inga större problem. Bredvid sig i anfallet hade Villa Messi och Pedro. Den sistnämnde hade blivit en favorit för tränaren som älskade de löpningar som den ettrige yttern tog, inte bara för sig själv, men framför allt för laget. Då, till skillnad från förra säsongen, fanns tre anfallare som var hängivna att ta sin del av ansvaret även i det defensiva arbetet.
I takt med att Messi blivit (och tillåtits bli) alltmer passiv i försvarsspelet har den så effektiva pressen på motståndarna vid bolltapp förlorat en dimension. När en ytterforward sätter press idag gör han det mer eller mindre själv och det blir så klart lättare för motståndarna att spela sig ur situationen, och det ger dem samtidigt tid att lyfta blicken och iscensätta kontringar med längre bollar över mittfältet. Särskilt farligt blir detta då allt fler lag numera har en passningsskicklig defensiv mittfältare som förutom ett bra positionsspel kan sätta fina bollar till sina attackerande medspelare. Real Madrid har Alonso, Bayern har Schweinsteiger och PSG har Verratti, för att ge några exempel.
Så hur mycket kraft Alexis och Pedro (Villa har ju inte haft varken ork eller motivation) än lagt så har det inte räckt eftersom de inte fått den hjälp de behöver för att pressen ska vara effektiv. Åtminstone inte alltid och så ofta som det skulle behövas. Frågan är om Neymar kommer att ha lika mycket motivation att ta det defensiva jobbet i sin nya klubb som i landslaget? Har han det så finns här en andra nyckel till att Barça kommer bli bättre defensivt kommande säsong. Men oavsett, där tar inte problemen slut, för bakom anfallarna finns en lagdel som inte alls varit i balans.
Det ensamma ankaret
När Alexandre Song värvades inför förra säsongen trodde nog många att han främst skulle bli en slags ersättare till Keita som lämnade klubben tidigare samma år. Keita användes flitigt av Guardiola under säsongen 10/11 som en tvåvägsspelare som kunde ges såväl offensiva som defensiva uppdrag, allt beroende på tillfället som gavs. Vilanova skulle däremot välj att använda kameruniern som mittback, och därmed fanns det inte någon Keita-typ kvar att tillgå, ingen som kunde komma in och göra slutjobbet.
Xavi drogs med skadeproblem från och till under början av säsongen och det talades om två olika Barcelona. Ett som fortsatt tillhörde Xavi där bollinnehav och tiki-taka var fortsatta kännetecken, men samtidigt ett som tillhörde Cesc där spelet var mer rakt och bjöd in till en mer svängig matchbild. Bollinnehavet var under säsongen 10/11 det mest karaktäristiska med Barcelona och var lika mycket en försvarsfaktor som en offensiv dito. Grejen med Cesc är att han i Arsenal hade två städgummor bakom sig, i Barcelona finns det bara en. Så i en svängig matchbild blev det svårt för Busquets att täcka ytorna bakom både mittfältskollegorna OCH båda de offensiva ytterbackarna.
Lägger man sedan till det faktum att det inte fanns någon riktig press på motståndaren blev resultatet att motståndarna kunde spela bollarna inte bara förbi men också över den defensive mittfältaren. Då spelar det liksom ingen roll att Sergio har en av världens vassaste fotbollshjärnor. I slutändan innebar det också att laget aldrig fick någon trygg ankringsplats, utan man raderade själv ut denna genom att inte använda bollinnehav och presspel som försvarsingredienser. Och då menar jag framför allt bollinnehav på offensiv planhalva. Med en bättre från anfallarna kan laget vinna boll högre upp och mittfältet kan kasta ankar på motståndarnas planhalva oftare.
Med Xavi på planen återfann sig bollinnehavet, men fysiken räckte inte riktigt till för att mittfältsmotorn orkade löpa defensivt i alla lägen. Allt som oftast hamnade han steget efter och lät motståndarna komma två mot en mot endera Alves eller Busquets. Under en period i slutet av förra året var dessutom Thiago Alcántara skadad och kunde inte avlasta Xavi. Att just Thiago nu lämnat klubben kan göra att Tito kan ge Song mer speltid på mitten och ta den roll som Keita hade. Dessutom finns också Sergi Roberto att tillgå, vilket är ännu en spelartyp som inte behöver ha bollen vid fötterna för att trivas. Här finns således ytterligare en nyckel att använda.
Egentligen handlar allt om att hitta balansen i var mittfältet befinner sig. För detta krävs att anfallet gör sitt, att mittfältarna själva hittar bollinnehavet på motståndarnas planhalva, men också en försvarslinje som verkligen gör sig förtjänt av namnet.
Två är en för lite
Under säsongen 10/11 skolade Guardiola om Mascherano till mittback och argentinaren blev en naturlig ersättare till en alltmer skadebenägen Puyol. Det gjorde inget att han inte hade exakt de egenskaper som man normalt efterfrågar hos en mittback, för bredvid sig till vänster hade han en före detta mittback i form av Abidal som mer eller mindre alltid fanns där som ett extra stöd när alla andra, och framför allt högerbackskollegan befann sig på offensiva uppdrag.
Under förra säsongen fanns ingen Abidal. Fransmannen hade ersatts av en omskolad winger i form av Jordi Alba som spelat mindre än 15 matcher som ytterback när han kom från Valencia. Detta gjorde att balansen i försvarslinjen förändrades radikalt. Medan laget blev starkare framåt med två ytterbackar som löpte i djupet, skapade det självklart samtidigt enorma hål bakom dem också. Utan ett fungerande presspel, och ett mittfält som inte var i balans fick motståndarna nu fler vägar att kontra på och ställde en nästintill omöjlig fråga till Busquets på mittfältet: Ska du täcka höger eller vänster?
Även om både Alba och Alves är vindsnabba spelare och jobbar stenhårt hemåt så kom de sällan tillbaka i rätt position och laget blev oerhört sårbart på den bortre stolpen när motståndarna slog sina svepande inlägg (som de fick måtta utan press på sig…). Frågan är om Tito kan förmå ytterbackarna att prioritera rätt i sina offensiva utflykter? Alves är den bättre av dem defensivt och skulle mycket väl kunna spela lite mer som i landslaget där han i första hand är försvarare och inte något annat. Nyckeln är hur som helst att behålla ytterligare en spelare på rätt sida boll.
Något som också saknats är en ledare i backlinjen. Det blev väldigt uppenbart under den gångna säsongen att Piqué saknar sin kompis Puyol. Gerard är som bäst när han får jobba framför sig och kan koncentrera sig på att läsa spelet i stället för att koordinera en backlinje som är på tok för offensiv och agera ledare. Det är tydligt att han kräver lite mer trygghet, och det vill Tito ge honom eftersom den enda spelare han vill ha är Thiago Silva. Brassen är en naturlig ledare som tillsammans med Puyol kan ge laget i allmänhet och Piqué i synnerhet den stabilitet som krävs för att vinna Champions League.
Frågan är om Vilanova har en reservplan, för PSG verkar i nuläget inte vilja släppa sin och Brasiliens lagkapten. Vågar Ttio satsa på någon annan utifrån? På något sätt måste han i alla fall ge tillbaka tryggheten till försvarslinjen. En skadebenägen 36-åring i form av Puyol stavas rutin, men definitivt inte trygghet. I alla fall inte för mig. Oavsett vem, om någon, som kommer så är det inte en frälsare, bara ännu en del av en förmodad lösning.
Försvarsproblemet ligger djupare än så och det kan inte ens Qatarpengarna ändra på.
Förhoppningsvis har Tito laddat batterierna och gjort hemläxan på sommarlovet. Enligt hans chef och klubbens president, Sandro Rosell, är han i alla fall hungrig, driven och full med energi. Men detta är inte ett arbete som ska göras av en person, detta är ett arbete som kommer att kräva hårt arbete från alla spelare, oavsett hur bofast man än är i startelvan och oavsett hur många bucklor som står uppradade på spiselkransen. Det spelar ingen roll hur bra en taktik är på pappret om det inte finns någon som föörklarar hur den fungerar, och om det inte finns någon som är comittad att utföra den på fotbollsplanen. Men en sak är säker, har man det finaste emblemet av alla på matchtröjan så har man i alla fall något att hämta inspiration ifrån!
Visca Barça!