La Setmana Blaugrana – vecka 33: Down, but not out!
Ny säsong, nya ingångsvärden – och nya käpphästar. Barça-säsongen är igång, och därmed även nyhetssvepet! Bland annat tar vi itu med Iniestas tvivel och Kataloniens självständighetsprocess – för att inte nämna den identitetskris som för tillfället råder i Barça. Häng med!
Down, but not out!
Ny säsong, nya drömmar – och en hel drös nya frågetecken.
Låt oss först och främst rita en karta över säsongens ingångsvärden. Sakta men säkert håller den gyllene generationen på att urholkas, och de naturliga arvtagarna lyser alltjämt med sin frånvaro. Ledningen – som vare sig har identifierat guldklimpar från de egna leden, eller träffat rätt med sina värvningar – är följaktigen under lupp, och i skrivande stund skriker fansen efter president Bartomeus avgång.
Parallellt (och som en följd av klubbens snedsteg) framstår dagens Barça som mer stukat än på länge. Supercupen förvandlades till ett haveri, och krasst uttryckt är det väldigt svårt att dra en rät linje mellan truppen och det sätt som Barça vill spela på. Och just det – nämnde jag att Real Madrid ser starkare ut än någonsin?
Ungefär där står FC Barcelona. Som underdogs – down, but not out.
Hur problemen bör åtgärdas kan man vrida och vända på hur länge man vill. Borde klubben leta bland de egna leden, snarare än att värva utifrån? Är dagens ungdomar tillräckligt bra för att lyftas upp? Om inte, vilka spelartyper bör man värva? Är det kanske en laguttagningsfråga, snarare än en truppfråga?
Och naturligtvis den viktigaste frågan av alla: Är ledningen sportsligt kompetent nog för att navigera sig genom detta hav av vägskäl?
Av allt att döma är svaret nej. Tycka vad man vill i frågan om talangutveckling kontra värvningar – det verkligt heliga i Barcelona är förmågan att spela en viss typ av fotboll, och vad det verkar saknar ledningen rätt vektyg för att generera denna ovärderliga förmåga.
Nere för räkning, som sagt. Men make no mistake – klubben (det vill säga medlemmarna) kommer att reda ut detta. Det kan komma att ta tid, men visar sig ledningen alltför sportsligt inkompetent – eller förflyttar sig alltför långt från klubbens värdegrund – kommer folket att sätta ned foten.
För att citera Timbuktu: Det kommer ordna sig – det gör det alltid.
#BartomeuDimiteYa
Josep Bartomeus vecka kunde varit bättre.
Ilska, kritik, avgångsrop – Barçapresidenten har utstått det mesta, och framstår alltmer som den stora förloraren i dessa komplicerade generationsväxlings-tider. Redan omkring Neymar-försäljningen var skepsisen stor, och ett par klockrena nyförvärv kändes som det enda sättet för presidenten att (tillfälligt) tysta kritiken.
Enter Paulinho – svaret på Barcelonas transfer-böner. (Åtminstone enligt Bartomeu och Company.)
Där och då rann bägaren över. Delvis eftersom det råder delade meningar kring Paulinho som fotbollsspelare, men framförallt på grund av de rapporter som gör gällande att affären bottnar i Bartomeus privata affärsintressen. Närmare bestämt att Bartomeus boardingbolag, ADELTE Group, för närvarande ligger i förhandling med det kinesiska företaget Evergrande Group, och därför ska ha gynnats av att göra affärer med Evergrande-ägda Guangzhou.
I vilken utsträckning detta stämmer låter jag vara osagt. Som bekant har klubben förnekat uppgifterna, och bedyrat att brassen till hundra procent är en sportslig investering. (Något som i sig får betraktas oroväckande...)
Hur som haver har reaktionerna inte låtit vänta på sig. Inte bara har de kritiska artiklarna duggat tätt, under den gångna veckan har dessutom hashtagen #BartomeuDimiteYa (Bartomeu avgå nu) exploderat på Twitter – detta i ett försök att kollektivt protestera mot Bartomeu och den sittande ledningen.
Att Bartomeu närmar sig vägs ände förefaller tydligare för var dag som går. Sakta men säkert växer missnöjet, och sakta men säkert har ledningens förtroendekapital urholkats. Förändring känns oundvikligt, om du frågar mig.
Din stickreplik, Laporta?
Iniesta-tvivel
Don Andrés tvekar om en fortsättning i Barcelona.
Och nej – det är inte något lösryckt rykte, underblåst av någon obskyr silly season-sajt. Det är Iniesta själv som talat med media, och erkänt att han för närvarande funderar över sin framtid.
Intervjun finns att hitta i den spanska tidningen El Pais, och på frågan huruvida en flytt från Barça är ett alternativ svarade mittfältaren med en ovanlig öppenhet.
”Faktum är att jag ännu inte har förnyat ... Jag har upplevt en rad känslor som jag tidigare aldrig känt, men jag tror det är normalt. Det är ett scenario som jag för tre år sedan aldrig skulle ha tänkt mig ... Låt oss säga att jag för första gången tänker över min framtid.”
Oroväckande, to say the least. Neymar hit och Neymar dit – en Iniesta-flytt vore verkligt förödande. Rent sportsligt, men framförallt ur ett kulturbärar-perspektiv. Barcelonas rådande identitetskris är tillräckligt stor utan att deras främsta fanbärare flyr fältet...
Nej, låt oss hoppas att Iniesta stannar, och att klubben tar hand om honom på rätt sätt. Gammal, avdankad, skadad, formsvag – Andrés Iniesta är fortfarande Andrés Iniesta.
Självständighet
Kataloniens separatister står vid ett vägskäl.
Genomföra folkomröstningen om utträde ur Spanien, och därmed generera politisk turbulens, eller ge vika för den spanska centralmaktens hot, och därigenom undvika upprivningen?
Frågar du Carles Puidgemont, är svaret det tidigare. Den katalanska regeringschefen har gång efter annan gjort klart att folkomröstningen visst ska genomföras, och att valresultetet ska utropas inom 48 timmar. Eftersom valresultatet – i och med antiseparatisternas förmodade bojkott av folkomröstningen – är givet på förhand riskerar därför kaoset att bryta ut omedelbart.
Centralregeringen i Madrid har nämligen lovat att förhindra utvecklingen, och söker att avsätta Puidgemont och dylika, katalanska separatist-pjäser. Ekonomiska sanktioner har utlovats, och hela tiden understryks det faktum att folkomröstningen varken är laglig eller författningsenlig – vilket i sig ligger till grund för EU:s löfte om att stänga ute Katalonien.
Å andra sidan står även Mariano Rajoy inför något av ett vägskäl. Den spanska premiärministern – och i förlängning den spanska centralregeringen – riskerar nämligen att underblåsa den katalanska självständighetsfrågan, för den händelse att de tar till med hårdhandskarna. Exempelvis militära ingripanden skulle föra tankarna till Franco-regimens dagar, och sparka ytterligare liv i den rådande konflikten.
Med det sagt är förhandling och kompromiss allt annat än nära förestående. Varken centralmakten eller separatisterna är sugen på en flernationell kompromiss, och därmed står Spanien inför en en eventuell brytpunkt.
Därmed står Spanien inför ytterligare kaos.
Barça-awards
Och de nominerade är...
Leo Messi och Lieke Martens! I veckan avslöjades den manliga respektive kvinnliga finaltrion i Uefas pris till årets spelare, och bland de nominerade fanns den argentinske superstjärnan, såväl som den nyblivne, holländska Europa-mästaren.
Medan Messi – rent individuellt – stod för en supersäsong (och kammade hem den europeiska guldskon), ledde Martens sitt Holland till seger i sommarens EM-slutspel. Den senare utnämndes dessutom till turneringens spelare, och får betraktas som en av världens just nu mest spännande spelare.
Nu tänker ni kanske: Men vänta – henne har jag aldrig sett spela i Barça?
Och nej, det har ni aldrig. Martens skrev nämligen på för katalanerna så sent som i juli, efter att ha spenderat två säsonger i FC Rosengård. Affären var dessutom färdig redan innan EM-slutspelet, vilket är imponerande ur en scouting-synpunkt.
Vi håller tummarna för de båda, och önskar Martens lycka till i Barçatröjan!
Det var allt för den här veckan! Vi syns nästa måndag!
