La Setmana Blaugrana - vecka 9: "El Brujo"
Sorg, glädje och tillförsikt. I en vecka med höga höjder och djupa dalar, tangerades sånär på hela känslo-spektrumet. Quinis bortgång, damlagets frammarsch, Guardiolas protester - detta, och mer, ägnar sig nyhetssvepet åt den här veckan. Det är måndag, och dags för La Setmana Blaugrana!
El Brujo
El Brujo, Quinocho, Quinigol.
Eller rent och slätt, Quini.
Kärt barn har många namn, och i veckan gick en av spansk fotbolls allra käraste ur tiden. Enrique ”Quini ”Castro blev 68 år gammal, och lämnar bakom sig ett fotbollsliv kantat av såväl framgång som medmänsklighet.
Och mål. Mängder av mål. Över 300 stycken, för att vara exakt. Varav 77 kom i Barça-tröjan mellan åren 1980 och 1984. Och med sina 219 ligamål är ”trollkarlen” den femte meste målgöraren i den spanska högstaligans historia.
Vilket förklarar hans skyhöga status. Men trots de många målen är det människan Quini som har stått i centrum när vänner, kollegor och fans i veckan har tagit adjö.
Få spelare har nämligen varit mer omtyckta än Quini. Med sin ödmjuka framtoning blev han snabbt berömd för sin sportslighet, och som grädden på moset överlevde han våren 1980 en 25 dagar lång kidnappning. Något som, naturligtvis, gav eko i fotbollsvärlden.
Även efter spelarkarriären arbetade Quini nära fotbollen. Dels som expert, dels som ambassadör för Barcelona och Sporting Gijón – klubbarna han spelade och gjorde avtryck i. Och när de båda klubbarna möttes på Camp Nou säsongen 15/16 hyllades Quini stort, samtidigt som han tog emot ett symboliskt, gyllene klubbemblem.
En fotbollsikon in i det sista, kort sagt. Och blott dagar efter dödsbeskedet meddelade Sporting Gijón beslutet att döpa om hemmaarenan El Molinón, till Estadio El Molinón-Enrique Castro Quini.
Beslutet var enhälligt.
Transfer-nytt
Dags för veckans transfer-update.
Eller ska jag säga, Arthur-update. Till ingens överraskning har även denna vecka färgats av Arthur-rykten, och den här gången är det tidningen Mundo Deportivo som slår fast att affären är färdig, med reservation för ett fåtal kontrakts-detaljer.
Tidningen gör dessutom gällande att mittfältaren troligtvis anländer i januari nästa år, men att katalanerna – som i fallet med Yerry Mina – har möjligheten att tidigarelägga affären. Det vill säga, själva välja huruvida Arthur ska anlända i vinter, eller redan under sommaren.
Ihärdiga rykten, alltså. Och i enlighet med ”ingen rök utan eld”-principen får vi nog anta att Arthur förr eller senare kommer att spela i Barcelona.
Detsamma gäller Antoine Griezmann, som för varje dag som går ryktas mer och mer till Katalonien. Åtskilliga medier har under veckans gång rapporterat om fransmannens eventuella övergång till Barcelona, och journalisten Albert Rogé på tidningen Sport går så långt som att skriva att 26-åringe ”till 100 procent” kommer att spela i Barça nästa säsong.
Dödläge
Det spanska, politiska dödläget fortsätter.
Ni kan storyn. Den olagliga folkomröstningen om katalansk självständighet följdes av polisiärt övervåld och politiska återverkningar, och när den spanska staten i ett försök att bromsa utvecklingen utlyste regionval, vann separatistpartierna en majoritet.
Något som centralregeringen inte räknade med. Och följaktligen är dödläget intakt, och ett antal katalanska, politiska pjäser alltjämt gripna eller i exil.
En komplicerad situation, minst sagt. Men en som inte har skrätt orden är Pep Guardiola, som med all önskvärd tydlighet har tagit ståndpunkt i frågan.
För att visa solidaritet med de frihetsberövade politikerna har den katalanska tränaren under loppet av den senaste månaden burit en gul rosett under match. Och eftersom det engelska förbundet inte tillåter uppvisandet av politiska symboler, löper Barça-ikonen risken att bötfällas och/eller stängas av.
Men Guardiola verkar inte bry sig. Han har helt enkelt fortsatt att bära rosetten. Och efter ligacup-finalen mot Arsenal tog tränaren bladet från munnen, och berättade om beslutet att ignorera det engelska förbundet.
”Jag har empati för människor som har berövats sin frihet, för dem i Spanien som sitter i fängelse. De har inte bevisats skyldiga. Alla kan befinna sig i den situationen, och i första hand är jag en människa, inte en fotbollstränare. Och det här är för mänsklighet.”
Med all önskvärd tydighet, som sagt.
Rekord
Barça vägrar att förlora.
Efter krysset på Gran Canaria – och seriefinal-segern mot Atlético – har Barcelona nu spelat otroliga 34 ligamatcher i följd utan att förlora.
Vilket är ett klubbrekord. Aldrig någonsin har en Barça-upplaga gått så här lång tid utan förlust, och för den händelse att laget lyckas förlänga sviten med ytterligare fyra matcher, tangerar man dessutom det spanska rekordet.
Som innehas av Real Sociedad. Mellan april 1979 och maj 1980 gick baskerna obesegrade i 38 ligamatcher, vilket lade grunden för det historisk framgångsrika La Real under den första hälften av 80-talet.
Ett sjukt imponerande facit, såklart. Men likförbannat inom räckhåll för Barcelona, som under Ernesto Valverde alltmer framstår som en folkabuss till fotbollslag.
Långt ifrån fräsig, men perfekt för långkörning.
Barça Femení
Lieke Martens, Line Røddik, Sandra Paños och Vicky Losada – när listan för de nominerade till Fifas världselva i veckan offentliggjorde, fanns samtliga Barça Femení-spelare med.
Vilket säger något klubbens – och den spanska fotbollens – plats i fotbollshierarkin. För inte särskilt många år sedan hade Barcelona inget att göra med det europeiska toppskiktet, och medan exempelvis den franska, tyska och svenska ligan gick i bräschen för damfotbollen, slackade den spanska efter.
Men idag ser situationen annorlunda ut. Med åtminstone två, tre lag som håller god internationell klass – och med ett Barca som för andra året i rad befinner sig i kvartsfinalskedet av Champions League – är den spanska damfotbollen på frammarsch, mer levande än någonsin.
Ta bara den tilltagande rivaliteten mellan Atlético de Madrid och Barcelona, som exempel. För andra året i rad tampas klubbarna om ligatiteln, och skrivande stund skiljer blott en poäng mellan serieledande Atlético, och jagande Barça.
Och på söndag möts de. På Ciutat Esportiva Joan Gamper. I vad som får betraktas som en av de hetaste, spanska drabbningarna någonsin.
Kan Barça, precis som i herrarnas seriefinal, dra det längsta strået?
Det var allt för den här måndagen! Simma lugnt, så ses vi nästa vecka!
Källor: sport.es, theguardian.com, fcarcelona.com, dailymail.co, mundodeportivo.com
