Måndag hela veckan – Baile – 25 Sep
I den 40 delen av denna serie som började förra året får vi åter ta upp det som har kännetecknat FC Barcelona och som av någon anledning har ifrågasätts under den senaste veckan. Tiki-takan var tillbaka på Camp Nou igår och bevisade än en gång att Barça svarar bäst på planen. Välkommen till Måndag hela veckan, på en onsdag.
Långbollar, tiki-takan är slut och Tata Martino har ändrat på spelstilen. Så har det låtit mestadels under den senaste veckan när man har läst den spanska pressen. För det mesta har kritiken kommit från Madridhåll, alltså samma källa som brukade kritisera tikitakan och säga att Barça saknade alternativ till denna märkliga spelstil. Men nu när man har ändrat stilen enligt dem, så kritiserar de det ändå…
Tiki–takan och myten om Rayo
Det som började det hela var ändå matchen borta mot Rayo. Även om Barça vann ganska komfortabelt med 0-4 så var det ändå bollinnehavet som diskuterades i efterhand. Det ska sägas att inte sedan säsongen 2008 i matchen mot Madrid har FC Barcelona förlorat bollinnehavet i en match. Bara det i sig är otroligt imponerande. Mer än fem år har alltså Barça lyckats hålla den statistiken innan den bröts mot Rayo i helgens match. Det anmärkningsvärda borde egentligen vara det långa rekordet under fem år och inte att den nu har brutits.
Men det som en del medier, överraskande nog (?!), inte nämnde är att mot Rayo där Paco Jimenez är ansvarig för, brukar Barça ha det svårt att vinna bollinnehavet. I förra årets match hade man endast ett bollinnehav på 54 % lite beroende på vart man väljer att hitta den informationen. I lördags hade man 49 % på en del ställen och man vann även den statistiken på andra ställen med 52 %.
Men det är ändå irrelevant egentligen. Det intressanta var just det att man ändå förlorade den och det som har diskuterats under ett par veckor nu tog fart igen. Personligen måste jag säga att jag gillar Gerardo Martino. Jag gillar hans sätt och leda laget och jag gillar väldigt mycket sättet han svarar på frågorna på presskonferenserna. Han är transparent och argumenterar för sina teorier på ett väldigt intressant sätt. Det ska också sägas att han tog över laget väldigt sent in på försäsongen och att all säsongsplanering var redan gjort av en annan tränare än han själv.
Enligt min mening är tikitakan kännetecknande för FC Barcelona och jag älskar sättet Barça spelar på. Samtidigt ska det sägas att ett sidledsspel i dåligt tempo varken är farligt för motståndarna eller särskilt vackert att se på. Det som är underbart är när passningarna går snabbt och där motståndarna helt enkelt inte hänger med. Det vackraste är när snabba passningar blandas med genialiteter från Messi och Neymar. Lägg därtill Iniesta och Xavis öppnade passningar och jag tror att t.o.m. de som är mest kritiska till Barças spel skulle njuta ändå.
Barça var tvungen innan säsongen att hitta alternativ till sitt spel. Eller rättare sagt att hitta olika aspekter inom sitt spel som man kunde utveckla vidare. Man var helt enkelt tvungen att hitta tillbaka till sig själv igen. Eller vem kommer inte ihåg ”långbollarna” som en viss Rafa Marquez slog eller när en underbar Ronaldinho från mittplan hittade Giuly med en lång, öppnande passning. Inte klagades det då över tikitakan?
Att ha olika spelalternativ är lösningen för de flesta lagen i världen. Att ha en magisk spelstil med olika varianter inom den är vägen som endast legendariska lag söker efter. För när Neymar dribblar är det jogo bonito, när Messi kommer i fart och går förbi sina motståndare kallas det för solorush och när Xavi och Iniesta trollar med bollen som de gjorde igår i anfallet i minut 36, då är det ren magi. Kombinationen av dessa inom ett och samma lag kallas för tikitaka och så länge man lyckas med det i snabbt tempo kan man baila med vilket lag som helst. Länge leve den stilen.
Atletico imponerar
Barça har hittills vunnit samtliga av sina matcher förutom dubbelmötet i Supercupen. De matcherna spelades mot Simeones Atletico och med tanke på sättet laget spelar är det kanske ändå ingen överraskning att katalanerna inte lyckats rubba Madridlaget. Det som har imponerat mest på mig när det gäller Atletico är sättet Simeone har lyckats och förbättra laget för varje säsong som går. Förutom titlarna som man har vunnit har man sett en klar förbättring inom laget för varje år. Allt detta trots att man har fått sälja sin bästa spelare Falcao samt att den unga målvaktstalangen De Gea fick lämna för spel i Manchester United.
Det verkar som om Simeone har accepterat att en del spelare kommer att lämna laget men trots det har lyckats att förbättra laget ännu mer. Även Diego lämnade trots att man gjorde allting för att han skulle stanna. Arda Turan fick då istället ta på sig ansvaret som brassen lämnade efter sig. Samtidigt har Courtois överraskat alla, inklusive han själv, och är helt klart en av Europas absolut bästa målvakter.
Förutom matcherna mot Barça där laget kanske var lite för aggressiv i sitt spel, så är det roligt och se laget spela fotboll. Den inställning, entusiasm och talangen som spelarna visar gör det möjligt för laget att hävda sig mot de stora trots stora skillnader när det gäller den ekonomiska budgeten.
Man har nu vunnit sex raka ligamatcher och lägg därtill att man även vann i debuten i Champions. Laget förlorade dessutom inte mot Barcelona utan spelade två oavgjorda matcher där man helt klart hade sina chanser på Camp Nou. Personligen tror jag att laget kommer ta mer poäng i ligan i år och samtidigt kommer man att bli farliga i Champions League. Simeone är väldigt intelligent och bra på att läsa sina motståndare. Få lag ute i Europa är lika intensiva som Atleticospelarna och i ett dubbelmöte kan man besegra vilket lag som helst. Otroligt intressant att följa laget denna säsong och ett extra plus till deras fantastiska hemmapublik som gör att det blir ordentligt tryck på arenan. Atletico fortsätter helt enkelt att imponera.
Neymar, Messi och…?
Få trodde nog innan säsongen startade att brassen Neymar skulle komma in i lagets spel så snabbt som han har gjort det. Tata tvekade lite i början och vägrade sätta in honom från start tills han hade återhämtat sig och kommit i form. Det tog ett par veckor och en del inhopp tills brassen på allvar skulle visa upp sig. Jag tror jag inte är ensam om att verkligen vilja veta Barças startuppställning innan varje match bara för att se ifall Ney kommer att spela eller inte.
Hans energi, dribblingar och framförallt hans förmåga att nästan alltid välja det bästa alternativet är nog det som har imponerat mest på mig hittills. När han måste spela på en touch så gör han det, när det är bättre att han håller i bollen så gör han det och när han får lite ytor så går det undan. Hans dribblingar gör att man kommer ihåg en levande legend vid namn Ronaldinho. Neymar ser hungrig ut samtidigt som han inte verkar ha bråttom för att lysa ensam i rampljuset. Han söker alltid efter lagkamraterna och speciellt efter Leo Messi. Ibland blir det nästan för mycket och man får känslan av att han ”sparar” sig lite i vissa situationer.
De flesta fotbollsexperterna här nere i Barcelona är enade, Neymar är en underbar spelare som fortfarande inte har visat sin högsta nivå ännu. Frågan är, var ligger gränsen för Neymar?
En annan spelare som verkar dra nytta av brassens ankomst till klubben är ingen mindre än Leo Messi. Förutom att brassen söker argentinaren konstant så lättar han dessutom på markeringen av Messi. Försvararna i motståndarlagen vet inte ifall de ska punktmarkera Messi eller Neymar. Det gör att Messi kan lättare söka sig till bollen och på så sätt komma till ännu fler lägen än tidigare. I matchen igår mot Sociedad var det ännu ett bevis på det där Messi kan röra sig enklare med bollen.
Men jag kan ändå inte låta bli och lägga märke till att det ibland verkar som om Messi inte alltid söker Neymar. Han spelar fram brassen till många chanser och framförallt väggspelar de otroligt bra mellan varandra, men ibland, och endast ibland får jag känslan av att sättet Neymar charmar publiken på kanske inte alltid sitter så bra hos argentinaren. Nu tror jag helt ärligt att Messi är väldigt glad över att Neymar är med i laget eftersom han är en vinnare och tycker om när laget vinner. Men jag får inte samma naturliga känsla som Dinho hade när Messi introducerades i laget. För Ronaldinho var det självklart och hjälpa Messi in i laget. Men Messi i sin tur verkar inte vilja ge Neymar alltför mycket utrymme heller.
Som sagt, det är endast en känsla men så länge brassen och argentinaren fortsätter spela som igår och söka varandra så tror jag vi kommer att njuta riktigt mycket framöver. Brassens magi tillsammans med Messis fart och förmåga att vara avgörande när det gäller, kan ta laget riktigt långt i år. Lägg till en Iniesta som verkar ha vaknat efter gårdagens match och denna säsong kan bli historisk.
Anfallet igår i minut 36 är bland det absolut värsta jag har sett. Xavi klackar, Andres vill inte vara sämre och fortsätter att hålla bollen i luften med ännu en klackspark till Messi, denne touchar bollen i luften och hittar tillbaka till Iniesta som tar emot, tittar upp och sedan gör en dragning innan han hittar Neymar i luckan, precis när alla tror att Ney kommer spela in med vänsterfoten så gör även han en dragning och försvararen glider förbi, Neymar spelar sedan tillbaks bollen till Messi som tyvärr missar skottet. Det är nog bland det vackraste anfall jag har sett som inte har lett till mål. Helt otroligt och det är sådana kvällar man är stolt över FC Barcelona och framförallt över fotbollen som presenteras till publiken. Magiskt…
Visca!
Tack till alla som följer denna serie och hoppas ni njöt lika mycket som undertecknad av gårdagens match. När fotboll spelas på det sättet är det faktiskt svårt och hitta ord för det. Ha det bra och till nästa Måndag!
