Miraklet på Camp Nou: vi gjorde det!
Barcelona gjorde det omöjliga på Camp Nou i går kväll och besegrade PSG med 6-1. För tionde året i rad är Barça nu i kvartsfinal i CL. Hur kan man sätta ord på känslorna efter gårdagens mirakel?
Det första jag såg när jag vaknade i morse – innan jag ens hade slagit upp ögonen – var Sergi Robertos mål. På min näthinna spelades slutscenen från gårdagens drama upp igen; Neymars perfekta inspel, Sergi som slänger sig fram, sträcker ut foten så långt han kan och styr in bollen i mål. Barcelonas sjätte mål för kvällen. Camp Nou exploderar. Någon skriker – vem? Det är ju jag. Glädjen vet inga gränser. Skrik och tårar om vartannat.
I morse låg jag yrvaken i min säng och återupplevde matchens slutsekunder en gång till. Och ännu en gång. Hade det bara varit en dröm? Kunde det verkligen ha hänt på riktigt?
Så slog jag upp ögonen, orienterade mig i rummet en sekund. Sedan mindes jag. Det var ingen dröm. Det kändes som en dröm, men det var verkligt. Barcelona hade gjort det omöjliga: vänt ett 4-0-underläge från det första mötet och gått vidare i Champions League.
Jag tänker inte ens försöka mig på att sätta ord på känslorna som okontrollerat har rusat genom min kropp sedan i går kväll. Jag vet att det inte kommer gå att göra dem rättvisa. Jag vet att miljontals culés världen över känner precis samma sak som jag. Vi behöver inte ord för att förstå varann. I dag känner vi igen varandra på våra svällande blåröda hjärtan, våra ögon som är rödsprängda av tårar och våra leenden som inte för något i världen går att sudda ut.
Gårdagen var som en saga tagen ur en barnbok. ”Det var en gång ett lag från Katalonien. De var uträknade. Då gjorde de det omöjliga. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar”.
Visst, vi var många som drömde om det inför matchen. Men att det skulle ske på riktigt? I verkligheten? 6-1. Smaka på de siffrorna. Sex. Ett.
Luis Enrique sa inför matchen att om PSG kunde göra fyra mål så kunde Barcelona göra sex. Var det någon som trodde på honom? Jag gjorde det då inte. Visst, att Barça kunde vinna med 4-0 hemma kändes inte helt omöjligt. Väldigt svårt, absolut, men inte omöjligt. Men 6-1? Det kunde väl inte gå? Eller?
Barça fick en drömstart på matchen när Luis Suárez redan efter tre minuters spel nickade in bollen bakom Trapp. Det lilla hopp som fanns om en remontada ökade ordentligt efter uruguayanens mål. Ju längre halvleken led, desto större blev hoppet, även om det runt halvtimmesstrecket kändes lite nervöst eftersom ett andra mål innan halvtid var ofantligt viktigt för lagets mentalitet.
Barcelona öste på allt de kunde framåt och precis som befarat fanns det oceaner av yta som PSG kunde utnyttja på Barças planhalva. Problemet för fransmännen var bara att de stod alldeles för långt ner för att kunna utnyttja ytorna. Barça pressade stenhårt så fort man blev av med bollen och PSG stod handfallna och kunde bara titta på när Barcelona låg på för ett mål till.
Och det där obeskrivligt viktiga 2-0-målet före halvtid kom. Iniesta tråcklade sig fram på kortlinjen som bara han kan, klackade in bollen framför mål och vips rasslade det i nätet. Ett psykologiskt oerhört viktigt mål. Och visst påminde det hela om utskåpningen av Milan för nästan exakt fyra år sedan? Då: mål i matchminut 5 och 40. Nu: mål i matchminut 3 och 40. Hoppet levde i allra högsta grad.
Likheterna med Milanmatchen var inte slut där. Tidigt i andra halvlek kom Barças tredje mål, precis som i matchen mot Milan. Nu fanns det väl inte en enda människa – åtminstone inte culé – som inte trodde att Barcelona skulle vända det här och gå vidare?
Precis då tycktes PSG vakna ur sin trans. Plötsligt började Emerys mannar att hota framåt. Så kom också kallduschen: PSG reducerade. Värst av allt var att Cavanis mål kom ur ingenting, en situation som inte borde ha uppstått. Tänk om matchen skulle avgöras på att Piqué tog ett felbeslut och att Rakitic begick ett misstag – smärtan i blaugranahjärtat var inte att leka med.
Visst, det var en halvtimme kvar att spela, men skulle Barça göra tre mål på den tiden? Nej. Det kunde inte gå. Väl?
Hoppet försvann – Barça var ute ur CL, PSG var vidare. Samtidigt kände jag en sådan oerhört stolthet över laget, över hur de hade hanterat matchen. Över inställningen, att de hade varit så nära, så nära att lyckas med det omöjliga. Varenda Barçaspelare hade verkligen visat hjärta och inställning och känslan var att Barça – trots debaclet i Paris – lämnade turneringen med huvudet högt.
Tiden rann iväg och matchen kändes över. Ödet ville dock annorlunda. Neymars fenomenala frispark – herregud vad vacker den var! Sedan en straff och ställningen var plötsligt den kanske allra mest smärtsamma: 5-1. Fatta att leda med 5-1 och ändå inte gå vidare. Ouch.
Fyra minuter kvar att spela. Det kunde omöjligen gå vägen. Men tänk om? Så till slut: Neymar. Sergi Roberto. Explosion. Barcelona hade gjort det. Overkligt. Fullkomligt sinnessjukt galet overkligt. Men ändå var det sant. Det hade hänt. På riktigt.
Efter matchen visade det sig att Luis Enrique hade varit fullkomligt allvarlig med det han sa om att Barça kunde göra sex mål. Det var inte bara tomt snack. Faktum är att det var precis vad Lucho och laget tycktes ha planerat för. Sex mål på 90 minuter. Eller ja, sex mål på 95 minuter. Hur planerar man för något sådant? Hur får man spelarna att tro på att de kan göra det? Mot ett lag som PSG, som inte är något Sporting Gijón eller Celta Vigo – no offence Sporting och Celta.
Lucho ska ha extremt mycket cred för att han fick spelarna att tro att det var möjligt. Säga vad man vill om Luis Enrique, men i går förtjänar han allt beröm och all respekt för sitt sätt att förbereda laget inför matchen. Även bytena var klockrena. Arda var extremt nära att göra mål, bollen rensades bara någon meter framför mållinjen och Sergi Roberto – ja, han avgjorde tillställningen. Gràcies, Mister!
Att det var just Sergi Roberto som stötte in det matchavgörande målet är också en saga som nästan är för bra för att vara sann. Sergi, som briljerade i Barça B, flyttades upp till A-laget och sedan hamnade i frysboxen, både när det gäller tränare och fans. Sergi, som en period var en hackkyckling bland många fans. Sergi, som kämpade på i det tysta, som till slut fick chansen och tog den. Sergi, född och uppvuxen i Katalonien, inskriven i La Masia sedan 14 års ålder; en culé i varje cell av kroppen. Inbytt i går och gör i matchens slutsekunder det avgörande målet. Det blir inte mer sagolikt än så.
Efter Messis uppvisning mot Celta Vigo i lördags var känslan att han var den som skulle leda Barça i det krig katalanerna skulle utkämpa mot PSG. Så blev det inte. Messi var ganska låst i mitten, omringad av vitklädda PSG-spelare. Det var svårt för honom att utföra sin vanliga magi. Istället var det en annan spelare som iklädde sig rollen som fanbärare och frälsare: Neymar.
Det är lätt att peka på Neymar som matchens lirare i går och ja, brassen var fenomenal. Jag ska erkänna att Ney med sitt inte så alltid klockrena beslutsfattande har drivit mig till vansinne många gånger och lika många gånger har jag frågat mig själv om brassen verkligen är Messis arvtagare – i den mån Messi nu har nån arvtagare. Efter gårdagen kommer jag inte att behöva ställa mig den frågan någonsin igen.
Men istället för att hylla en individ förtjänar hela lagets insats att lyftas fram. Gårdagens seger var en kollektiv laginsats utan like. För en gångs skull den här säsongen var det kollektivet Barça som låg bakom segern, inte enbart individuella prestationer. Den kollektiva pressen var fenomenal, varenda Barçaspelare pressade som om det inte fanns någon morgondag, som om de var immuna mot trötthet och mjölksyra. Det var rörelse, löpningar och uppoffrande spel. Det var en härlig laginsats kryddad med individuell briljans.
Matchen var inte perfekt. Det var inte propagandafotboll. Men det räckte.
Vi får inte glömma att det ultradefensiva sätt som PSG tog sig an matchen på hjälpte Barcelona mycket. Visst, det var trångt framför Trapp och Barcelona skapade inte så jättemånga solklara målchanser. Visst, de två första målen var ganska slumpartade. Visst, den andra straffen kan absolut diskuteras, men om du för en sekund tror att någon i ditt lag inte skulle ha gjort samma sak som Suárez ljuger du för dig själv.
I slutändan gynnade PSG:s defensiva inställning Barcelona och Emery har nog svurit ett antal timmar över sitt val av taktik. Men egentligen, kan någon klandra honom för att gå in defensivt i matchen med syftet att försvara en 4-0-ledning? Inte kunde han i sin vildaste fantasi föreställa sig att matchen skulle sluta 6-1. Vem kunde egentligen det? Ja, förutom Luis Enrique och Barcelona då, som hela tiden hade planerat för ett 6-1-resultat.
Sergi Robertos mål kommer vara föreviga inbränt på min näthinna. Och det är i gott sällskap; Bellettis mål på Stade de France, Iniestas mål på Stamford Bridge. Bland andra.
Oavsett hur den här säsongen slutar, oavsett om det blir några titlar eller inte, kommer gårdagen vara en av de största, mäktigaste och mest overkliga upplevelserna en culé någonsin varit med om. Tack Barcelona. Tack Luis Enrique.
