Pendeln som slår
Fotboll är en förändringens sport, och F.C Barcelona ett förändringens lag. Detta tål att tänkas på, i tider som dessa. Efter förlusten mot PSG är frågorna många, och farhågorna stora. Låt oss ta en titt i backspegeln, på jakt efter svar och tillförsikt.
Camp Nou, 17:e maj 2014.
Seriefinal i La Liga mellan F.C Barcelona och Atlético de Madrid. Känslan på förhand är försiktigt optimistisk, om än inte på topp. För Barças del har säsongen förvandlats till något av en missräkning, och Tata Martinos manskap har – efter en säsongsinledning som lovade mer – genomgående blandat högt med lågt. Vissa stunder sig lika, andra stunder en skugga av sig själva. Emellanåt briljanta – men alltför ofta livlösa och taktiskt förutsägbara.
Laget som för blott ett par år sedan betraktades som ett av de bästa någonsin känns plötsligt dödliga, och frågan är huruvida Tata Martino kan leda sitt lag till en ligatitel, eller om han åker ut med huvudet först – såväl titellös, som med svansen mellan benen.
Låt oss hoppas på det förstnämnda – låt oss hoppas att säsongen slutar i dur.
Camp Nou, 6:e maj 2015.
F.C Barcelona står med ena foten i Champions League-final!
Detta står klart efter kvällens tilltrampning av Pep Guardiolas Bayern Munchen. Tack vare taktisk list, effektivitet och en viss argentinare sitter Barça i förarsätet med blicken fäst på ännu en historisk trippel.
Mycket har hänt på en säsong, och efter en kväll som denna är det smått obegripligt att detta lag i mångt och mycket är detsamma som för ett år sedan – under ledning av Tata Martino – misslyckades med det mesta. Kontrasterna är nämligen många.
Då: ett håglöst och utbränt lag som – utan någon som helst framgång – desperat sökte att förlänga Guardiolas taktiskt extrema tiki-taka-projekt.
Nu: ett livfyllt och sprakande fotbollslag med otaliga taktiska strängar på sin lyra. Till synes omöjliga att läsa, och med geniala individualister i högform.
Denna scenförändring stavas Luis Enrique, och med facit i hand kan vi konstatera att det Guardiola-präglade F.C Barcelona var i skriande behov av förändring. Under Tata Martino nådde laget vägs ände, och det var hög tid att låta pendeln slå om.
Och som den slog om, sedan!
Parc de Princes, 14:e februari 2017.
Förlust med fyra mål mot noll, och totalt mörker för F.C Barcelona…
Hur gick det till? Och vad har hänt med Barça? Frågorna är många, men knappast omöjliga att besvara. För den inbitne supportern är resultatet nämligen inget bombnedslag, utan snarare ett slutgiltigt, symbolisk punkt för Luis Enriques tränargärning i klubben.
Visst – 4-0 är en lite väl stor förlustmarginal, men prestationen är likafullt ett symptom snarare än en avvikelse. Under säsongen har laget Barcelona underpresterat, och vore det inte för MSN skulle katalanerna troligtvis vara djupt nere i skiten.
För varje match förefaller det tydligare och tydligare – Luis Enriques Barça har nått vägs ände, och det är hög tid för förändring. På samma sätt som Tata Martinos Guardiola-präglade Barça stod och trampade, står Enriques Barça och trampar i dag.
Att Enriques taktiska frihet gjorde Barcelona till ett vinnande lag råder det inga tvivel om, men i skrivande stund är det just den taktiska friheten som har bitit laget i svansen. Många taktiska strängar har förvandlats till inga taktiska strängar, och för tillfället är laget varken kapabla till att spela en konstruktiv possesion-fotboll eller en rakare, mer omställningsorienterad sådan. Med andra ord: pendeln har återigen slagit för långt, och det är återigen dags för förändring.
Vilket är helt okej. Om det är något som jag med denna text vill understryka så är det att pendeln alltid slår fram och tillbaka. För klubbar i allmänhet, men för traditionstyngda klubbar som F.C Barcelona i synnerhet. Det finns ingen anlending till panik, förutsatt att klubben hela tiden är medveten om – och förhåller sig till – denna pendel.
Vilket för mig till mina, och många andras, farhågor. Risken är att klubben, på ett högre plan, inte tar hänsyn till denna ständiga ebb och flod. För att pendeln ska kunna slå tillbaka åt det mer klassiska Barça-hållet – med fokus på talangutveckling och en mer kompromisslös possesion-fotboll – krävs nämligen att det finns en fortsatt röd tråd i klubbens organisation, och att ledningens prioriteringar är de rätta.
De senaste åren skvallrar om annat, och till exempel hanterandet av sportchefsrollen – och i förlängningen valet av nyförvärv – har varit under all kritik, om du frågar mig.
”Den sittande ledningen förstör klubben”, sa den före detta presidenten Joan Laporta efter förlusten mot PSG. Förhoppningsvis har han fel – förhoppningsvis slår pendeln snart om.
