Sergi Roberto - En oväntad resa
Vilka är egentligen egenskaperna som utmärker den arketypiska, katalanska mittfältaren? Låt oss ta en titt i backspegeln. Där finns Pep Guardiola, med sin dirigerande passningsfot. Likaså Xavi Hernández och Andrés Iniesta, vars bollkontroll kom att definiera en hel fotbollsdynasti. Skymtar gör man även Sergio Busquets, lika taktiskt överlägsen som hans ben är gängliga. Sergi Roberto – han är varken det ena eller det andra.
I den sydkatalanska staden Reus föddes sommaren 1852 den kanske mest betydande katalanen av dem alla. Arkitekten och konstnären Antoni Gaudí är, och har länge varit, en del av den katalanska folksjälen. Hans modernistiska expressionism pryder och präglar staden Barcelona än idag, och hans ofärdiga mästerverk La Sagrada Familia tornar över staden med sina gotiska spiror.
I samma sydkatalanska stad, 140 år senare, föddes Sergi Roberto Carnicer. 23-åringen som i skrivande stund är i färd med att axla Gaudís mantel - och äntligen bli den odödliga ikon han föddes till att bli.
Okej, nu överdriver jag en smula.
Vi kan dock utan omsvep konstatera Sergi Robertos genombrott i F.C Barcelona.
I stadens andra kulturbärande katedral, det vill säga Camp Nou, har mittfältaren Sergi Roberto under säsongsupptakten spelat till sig en plats i fansens hjärtan. En bedrift i sig, såklart.
Men det är inte att han äntligen har slagit igenom som är det anmärkningsvärda – det är hur.
Sergi Robertos väg från aspirerande mittfältsmotor till lovande högerback har nämligen varit både lång och plötslig, på en och samma gång.
Tidigt stod det klart att han inte besitter de ovan nämnda egenskaperna som krävs för att ta sig an rollen som mittfälltsdirigent i F.C Barcelona. I ligans sista omgång säsongen 10/11 fick Sergi Roberto göra sina första 90 minuter för klubben, och han gjorde det som den senaste i raden av unga, lovande mittfältare från de egna leden. (Som 14-åring anlände han till La Masia från moderklubben Gimnástic.) Efter en handfull sporadiska framträdanden i a-laget under Guardiola och Vilanova, blev Roberto inför säsongen 13/14 belönad med ett a-lagskontrakt. I sin debutsäsong under Tata Martino blev det hela 27 framträdanden. 17 av dessa kom i ligasammanhang.
Ett till synes imponerande facit, med tanke på hans ringa erfarenhet. Faktum är dock att avtrycket uteblev, och att klubben i högre utsträckning än någonsin betvivlade mittfältarens kvalitéer. Det obesvärade förhållandet till bollen som är att förvänta sig hos en Barca-fostrad mittfältare lös med sin frånvaro. Även jag måste tillstå att jag – vid åtskilliga tillfällen – avskrev Sergi Roberto och hans framtidsutsikter i klubben.
Luis Enrique visste bättre än så.
Med facit i hand är det kanske inte så överranskande. Det var trots allt under just Luis Enrique som Sergi Roberto formades, och under loppet av två år firade de stora framgångar tillsammans i B-laget. Trots detta skulle Enriques trippel-vinnande debutsäsong komma att bli ett mellanår för mittfältaren från Reus. Efter blott tolv framträdanden i ligan stod Sergi Roberto vid ett vägskäl. Utan att ingå i Enriques mittfälts-planer – och med anbud från Premier League – var framtiden oviss.
Det är här som Luis Enrique kliver in i handlingen och visar prov på sin storhet. Många tränare skulle ha resonerat - och agerat - precis som jag själv i min enfald resonerade. Helt enkelt konstatera missräkningen, sälja och gå vidare. Men inte Luis Enrique. Visst, förtroendet bottnar till viss del i deras gemensamma historik. Men att på rak arm se en fullfjädrad högerback i Sergi Roberto – för att inte tala om bedriften att övertyga protagonisten själv om detta – är inget annat än ett bevis på Enriques spelförståelse, såväl taktisk som social.
Inte heller skedde övertygandet över en natt. Enligt uppgifter krävdes det långa samtal och många timmar på träningsplanen innan Sergi själv tolkade planerna om sin omskolning som något annat än ett ultimatum och slutgiltig petning. Efter många om och men tog Sergi till sig Enriques vision – han hade allt som krävdes för att bli en högerback av världsklass.
Vem vet, kanske bottnar denna omskolning av Sergi Roberto i Luis Enriques egen mångsidighet? Som aktiv spelare agerade den forne Barca-kaptenen allt från löpstark högerback, till målfarlig anfallare.
Sex omgångar in på säsongen 15/16 är glädjeämnena få. Skadorna dugger tätt, och truppen tunnas ut därefter. Inte heller resultaten infinner sig. Efter två förluster på kort tid ser hösten minst sagt mörk ut. Att följa Sergi Robertos utveckling som högerback har därför varit extra glädjande – ett ljus i mörkret. Ett talande citat stod Luis Enrique för efter 1-0 segern mot Málaga: ”Om en expert såg Sergi spela för första gången, skulle de tro att han spelat högerback hela sitt liv.”
Efter idel imponerande insatser – prestationen mot Las Palmas var rent ut sagt enastående – har Sergi Roberto charmat hela Katalonien. Nya Xavi? Pyttsan! Snarare nya Dani Alves. Med ett imponerande driv i djupled, och en lika imponerande taktisk sinnesnärvaro, är det en fröjd att följa Sergis framfart på högerkanten.
Hur framtiden kommer att te sig för den gode Sergi återstår att se. Med en skadefri Dani Alves, och en snart tillgänglig Aleix Vidal, är den långsiktiga konkurrensen stenhård. Det enkla skulle vara att låta Sergi Roberto snällt kliva åt sidan. Men om det är något vi har lärt oss om Luis Enrique, så är det att han inte räds de svåra besluten.
Fansen kan skatta sig lyckliga över att det är Luis Enrique – och inte jag – som tar besluten i F.C Barcelona. Under min ledning skulle Sergi Roberto sedan länge varit såld. Och om det är någon lärdom jag drar av Sergis oväntade resa, så är det vikten av tålamod.
Tålamod vad gäller spelare, och tålamod vad gäller människor.
