Som man bäddar får man ligga
Botten is nådd. Efter förödmjukelsen mot Bayern står Barça inför flera vägskäl.
Inte för att man hade några förväntningar.
Inte egentligen. Förhoppningar, absolut – vad vore man egentligen för en supporter, om man inte hoppades in i det sista – men inga förväntningar. Inga verklighetsförankrade sådana, i alla fall.
Men ändå. 8-2. Inte 4-1, 5-2 eller 3-0. Åtta fucking två. Den största förlusten sedan 1946, och en blåröd förödmjukelse som saknar motstycke.
Höll jag på att skriva. Men det stämmer ju inte ens. Inte ens femton månader har ju gått sedan traumat på Anfield, och debaclet i Rom lämnade ett ärr som aldrig riktigt har bleknat.
Man är luttrad, helt enkelt. Van vid att laget kollapsar när det gäller som mest. Inställd på katastrofen, redan innan domaren blåser igång matchen.
Det var det värsta med gårdagens fiasko, tycker jag: Att man knappt brydde sig. Att man mest satt där, avtrubbad, och såg på medan laget i ens hjärta släppte in mål, efter mål, efter mål. Att det vare sig kändes överraskande eller särskilt smärtsamt. Att det – för att använda Ernesto Valverdes numera bevingade ord – var vad det var.
Och frågan är vad som kommer att hända nu. Hur ska klubben ta sig framåt? Och förbi? Och tillbaka till fornstora nivåer?
En ny tränare? Utan tvekan. Ny sportchef? Det med. Utrensning av truppen? Kanske.
Ny president? Inte en chans.
Och däri består den verkliga frustrationen: Det spelar ingen roll hur djupt klubben sjunker – Josep Bartomeu kommer inte att avgå. Inte självmant, i alla fall. Och således kommer mardrömmen att fortsätta. Åtminstone en säsong till, tills Victor Font eller Joan Laporta (förhoppningsvis) tar över tyglarna, och den verkliga återuppbyggnaden av FC Barcelona kan börja.
Trenden är ju tydlig. Och har varit tydlig, ända sedan firma Rosell/Bartomeu kom till makten i början av tiotalet: För varje säsong som går urholkas FC Barcelona mer och mer på det som utgjorde klubbens storhet. På passningstrianglarna och det intensiva presspelet. På hungern, energin och viljan. På ledarskapet, den lokala förankringen och det sportsliga kunnandet.
På den blåröda identiteten.
Som man bäddar får man ligga.
