Lagbanner
Tots units fem força
En politiskt delad klubb, men ett sportsligt förenat Barça

Tots units fem força

Fotboll och politik må vara två skilda saker, men sanningen är att i en klubb som FC Barcelona går de båda minst sagt hand i hand. Det är emellertid inte alltid i form av ett vänskapligt handslag eller utan svett i handflatorna. Tvärtom skapar de en friktion som i mångt och mycket splittrar klubben och dess supportrar. Efter gårdagens valseger är det nu upp till Bartomeu att ena klubben och visa att han klarar av balansgången. Linan han står på är dock väldigt tunn.

Låt oss klargöra en sak direkt. Bartomeu erhöll mer än 50 % av rösterna vilket är färre än det hans vapendragare Sandro Rosell fick 2010, men fortfarande en andel som bär respekt med sig. Han har majoriteten av de röstande på sin sida. I alla fall av de 43 % som behagade dyka upp och delta. Samtidigt fick Laporta (33) och Benedito (8) tillsammans mer än 40 % av rösterna och de står som bekant för en i sammanhanget helt annan idé och synsätt på hur klubben ska ledas. Slutsatsen är att det fortsatt är en delad klubb, trots resultatet. Här finns en faktor att ta hänsyn till avseende balansgången. Det svänger fort i fotboll och politik – så ock i Barça.

I mätningar efter valet visade medlemmarnas åsikt i avgörande frågor som sponsoravtalen att mindre än 50 % var för en förlängning med Qatar. Om Bartomeu ska gå i land med sina projekt där fokus ligger på att vara den ledande klubben i världen inom samtliga aspekter kräver det att medlemmarna är med på resan, och troligtvis också känner sig delaktiga. Den transparens som utlovats sedan 2010 har onekligen fallit till korta i flera av de stora frågorna.

Espai Barça, Qatar-avtalet och Neymar-affären har alla på ett eller annat sätt bjudit på aha-upplevelser för medlemmarna som inte fått all information på förhand. För att undvika detta och fortsatt kunna driva igenom sina projekt bör (ska) Bartomeu använda fingertoppskänslan i större utsträckning eftersom han denna gång inte har en lika klar majoritet med sig. Det handlar om att presentera alternativ så att det finns möjlighet att välja mellan något. Det bör inte vara ”allt eller inget” – men det kräver såklart också hårdare arbete och att undvika att alltid ta den enkla vägen.

Vad gäller den sportsliga aspekten av projektet har minnet visar sig vara kort avseende medlemmarnas syn på framgång. För ett år sedan var klubben mer eller mindre i kris efter en på många sätt undermålig säsong under Tata Martino, samma tränare som Bartomeu hade för avsikt att förlänga med innan argentinaren självmant(?) valde att avgå. Som tur är har den nye presidenten inga problem med att svika löften, precis som han gjorde med Abidal 2013 och nu senast med Garcia Pimienta. Men missta er inte, de sportsliga framgångarna är A och O för att en president ska kunna arbeta med de andra projekten i lugn och ro. Culers är svåra att behaga.

Fansens förväntningar de kommande säsongerna är inget annat än fortsatt succé, särskilt med tanke på vad den nye presidenten sa i sitt segertal. Frågan är hur Bartomeu står sig i den stormen. För när allt kommer kring är det inget lag som försvarat CL-pokalen och spelarna är trots allt mänskliga (ja, även D10S). Kommer Bartomeu att, som Freixa sa under kampanjen att fatta egna (desperata) beslut, eller kommer han att lyssna på fansen och rådgivarna? Den största utmaningen ligger i att kunna agera i motgång. I medvind är allt lite lättare och fjädrar blir inte till hönor.

I mina ögon handlar det om att ha en balans mellan självbild och ämbete, något jag är osäker på om Bartomeu - som sällan eller aldrig medger ett fel – har förmåga att finna (i alla fall med lätthet). Det är lika lätt att i sådana fall istället framstå som arrogant, en egenskap som inte är särskilt tilltalande för en president i en demokratisk klubb. Samma egenskap som fick Laporta att tappa i förtroende, (även om det också hade att göra med medias hetsjakt och smutskastning).

Det som däremot talar till den nygamle presidentens fördel när det gäller balansgången är att han lyssnade på sin styrelse och utlyste nyval i januari när det stormade som värst. Även i andra frågor där protester förekommit efter brist på agerande (t ex oviljan att skriva under och stödja Kataloniens självständighetsproklamering) har Bartomeu till slut gett med sig. Det är allt lite synd att saker ska behöva dras till sin spets innan skygglappar och öronproppar plockas av. Men visst finns det en strimma hopp.

Långt därinne kan jag i alla fall se en förmåga att förstå att rollen som president för Barcelona skiljer sig enormt från den civila rollen som ägare och VD för ett världsledande ingenjörsföretag. Det är inte bara en fråga om avkastning och pengar, det är andra värden som också måste stimuleras och tas hänsyn till. Més que un club är ett uttryck som vi sällan hör eller läser om nu för tiden, det vore trevligt om detta ibland feltolkade uttryck faktiskt fick leva upp till sin innebörd lite oftare. Jag tror att både medlemmar och klubb skulle må bättre av detta.

Tyvärr går det inte alltid hand i hand med ett kapitalistiskt synsätt – men allt handlar inte om pengar. Men för en president som är övertygad om att klubben måste vara nummer ett i alla aspekter kommer det självklart att vara svårt att avstå från kommersiella intäkter även om de handlar om arv och identitet. Det är därför medlemmarna (opinionen) måste påminna honom om detta och se till att den kurs han satt in skeppet på inte avviker för mycket från sitt ursprung. Och som sagt, ibland lyssnar han faktiskt. Opinionen måste fortsätta, för sådant är det demokratiska samhället. Utveckling sker genom friktion, inte genom att aldrig möta ”de andra”

I segertalet natten till söndagen sa Bartomeu följande; ”om vi visar på styrka i projektet och står tillsammans och förenade, kommer vi alltid att vara starkare”. Jag håller fullständigt med om detta. Frågan är hur han själv tänker bidra till ett starkare och förenat Barcelona. Presidenten är trots allt den som genom ett symboliskt ledarskap, inte bara med ord utan också genom handling, kan visa vägen och stå upp för uttrycket.

Om inte han gör det, varför ska vi andra? För det han inte kan förvänta sig är att opinionen åter igen ska visa fair-play. Ty det blev ju inte så mycket av den varan från Bartomeus sida under valkampanjen. Så upp till bevis, ta första steget så är i alla fall jag, och säkert många med mig, intresserade av att lyssna. Om inte så kommer vi fortsatt att ha en splittrad klubb. Och det vinner ingen på i längden.

Som tur är finns det alltid en sak som kan förena även de bittraste av fiender, och det är kärleken till sporten.
På gräsmattan under 90 minuter ska vi oavsett stötta laget.
Som hymnen säger: Jugadors, Seguidors - tots units fem força!
Spelare, Supportrar – tillsammans är vi starka!
 

Daniel Olsson2015-07-20 14:00:00
Author

Fler artiklar om Barcelona