Vi måste kunna kräva mer än så
Att vinna utan att imponera är en styrka brukar det ju heta, vilket också stämmer i många fall. Men segermatchen mot Almería var inget annat än en plågsam påminnelse om att Barcelona för tillfället består av elva individualister och en förvirrad tränare...
En deprimerande halvlek
Barcelonas seger i veckan mot Ajax i Champions League var inte imponerande på något sätt. Men efter två raka förluster fanns det ändå en förhoppning om att det skulle kunna bli någon form av vändpunkt. När man sedan dryga timmen före avspark mot Almería såg startelvan kunde man inte göra så mycket annat än att hoppas att man hade läst fel. Bäste målskytten Neymar skulle tillsammans med Suárez, som äntligen finns tillgänglig för spel, sitta på bänken till förmån för Pedro och Munir. Nu blev det ju inte riktigt så illa som jag hade trott på förhand – det blev ta mig fan ännu värre än så.
Barcelonas första halvlek mot Almería är definitivt den mest deprimerande fotbollshalvlek jag sett sedan jag började följa laget. Jag kan nog knappt minnas att jag någonsin har sett en så dålig reklamfilm för fotbollssporten sedan jag började följa den. Det kan såklart vara så att det finns dagar när spelet låser sig och bollen inte går in i mål hur mycket laget än försöker. Men vad Barcelonaspelarna sysslade med i den första halvleken är faktiskt svårt att svara på. Någon fotboll spelade de i alla fall inte. De gjordes knappt några seriösa försök. Spelarna uppträdde så apatiskt och viljelöst att det var ledsamt, och på ett sätt lite otäckt, att se. Det var som vanligt numera Lionel Messi som försökte skapa något, men när han insåg hur förbluffande ensam han var tröttnade även han.
Uppträder inte som ett lag
Det finns såklart många brister i Barcelona spel för tillfället, men den absolut största är att det inte finns någon naturlig samverkan mellan spelarna. Barcelona har för tillfället inget grundspel som samtliga spelare känner sig trygga i och som laget kan falla tillbaka på. För närvarande står och faller Barcelonas spel med individuella prestationer. Den första frågan jag vill ställa till Luis Enrique är hur han vill att Barcelona ska spela. Den andra är hur han tänker när han sätter de som ska stå för de individuella prestationerna, och som behöver spela ihop sig, på avbytarbänken.
Det var en första halvlek från Barcelona där varken spelarna eller tränaren gjorde sitt bästa för att vinna matchen. Efter 45 minuter insåg Luis Enrique det som alla andra hade sett redan innan matchen startade och försökte rätta till sitt misstag genom att byta in både Neymar och Suárez. Effekten blev att Barcelona nu åtminstone började försöka ta sig tillbaka in i matchen – men det var fortfarande elva individualister på planen. Messi gjorde ett par försök att skapa något från höger och centralt, men var fortfarande märkbart ensam. Neymar gjorde några försök från vänsterkanten och Suárez sprang och letade efter ytor utan att få bollen.
Xavi visade vägen
Det jag minns från den här matchen är definitivt inte Barcelonas vändning. Det jag minns är istället Xavis fokuserade blick när han skulle bytas in. Det var en hundraprocentigt koncentrerad Xavi som säkerligen mådde minst lika dåligt som fansen efter första halvlek och som nu var fast besluten att gå in och visa att det här inte var en insats värdig FC Barcelona. Xavi var inte magisk på något sätt. Han var bara en fotbollsspelare som visade professionalism när han kom in med rätt inställning och påminde sina lagkamrater om är att fotboll är ett lagspel. Och plötsligt började vi se anfallen byggas upp med passningstrianglar samtidigt som den magiska trion framåt började hitta fram till varandra istället för halvdana försök att bryta igenom på egen hand. Det var inte så att Barcelona plötsligt började bjuda på drömfotboll, det måste understrykas. Det såg fortfarande inte särskilt bra ut. Men det var åtminstone fotboll Barcelona spelade och de spelade den tillsammans, vilket var ett steg framåt gentemot den första halvleken och något att bygga vidare på.
Suárez gör mycket fel – men han gör åtminstone något
Suárez första matcher för Barcelona har varit långt ifrån den nivå vi kan förvänta oss av uruguayanen, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på omständigheterna. Suárez överarbetar såhär långt ofta situationerna och gör mycket fel - men han försöker åtminstone göra något. Medan Rakitic, som var en av förra säsongens bästa mittfältare i La Liga, ser allmänt vilsen ut och spelar de flesta passningarna snett bakåt med rädsla för att göra fel, gör Suárez precis tvärtom. Oavsett hur trångt och komplicerat läget ser ut att vara, är Suárez själv helt övertygad om att han kommer att göra mål. Det innebär att han förlorar bollen betydligt oftare än övriga Barcelonaspelare, vilket delvis kan vara frustrerande att titta på. Men han bryter mönstret och försöker göra det mesta av varje situation, vilket ställer till problem och skapar oro för motståndarförsvaret.
Efter att ha misslyckats flertalet gånger var det till slut uruguayanen som låg bakom Barcelonas vändning med två fina framspelningar. Visst han blandade och gav och behöver såklart förbättra sin felprocent avsevärt. Men när Luis Suárez kliver av en fotbollsplan finns det åtminstone ingen som kan säga att han inte har försökt, vilket vi måste kunna kräva av samtliga spelare och tränare i dagens FC Barcelona.
Visca el Barca!