Mr. PSG valde ett instabilt Betis
Historien om Luis Fernandez berättas här vidare. Del 2/2 tar upp Luis karriär som spelare och tränare. Det visar sig att han har ett stort PSG-hjärta och PSG har en plats i historien för honom.
Del 2- Fernandez behövde ett lyft, valde Betis
Vi börjar med att ta en titt på Luis Fernandez som spelare
Luis Fernandes föddes faktiskt i Tarifa, i våra södra andalusiska breddgrader, 1959. Är således 47 år numer. Han förknippas dock mer med Frankrike än Spanien, detta mycket tack vare att han tidigt började spela fotboll för franska klubben PSG. Just förhållandet PSG - Luis skulle visa sig speciellt gynnsamt (dock inte alltid problemfritt).
Luis var som spelare en hårt jobbande defensiv mittfältare med den otacksamma rollen att vinna boll, han var dock inte någon oäven passningsspelare heller. Och tro f*n på det, efter att ha debuterat i det franska landslaget 1982 tog han snabbt en central roll på innermittfältet med Jean Tigana. Framför dessa två herrar huserade Alain Giresse och Michel Platini. Dessa fyra bildade något av en magisk kvadrat på mitten. Mäkta imponerande av Fernandez att slå sig i det franska landslaget som 1982 kom till semifinal i VM och vann EM på hemmaplan två år senare. Man kom även till semi-final i VM ytterligare två år senare.
Ok, men PSG då?! Han spalde i PSG i 8 år. 1978-1986. Med tanke på att PSG endast funnits sedan 1970 så kan man nog säga att just Fernandez var en viktig kugge för att bygga ett nytt, slagkraftigt lag i Frankrike och Europa. Under tiden vann PSG två cup-titlar och 1986 vann man ligan. Oklart om Luis var med och vann ligan då. Sen fortsätter karriären på något lägre nivå. Landslaget går inte riktigt lika bra och han flyttar till Racing club Paris. Senare blir det Cannes där han 1992 får rollen som coach efter några säsonger som spelare.
Karriären som coach tar fart
Först tar han upp Cannes i högstaligan och fixar en UEFA-plats varpå det återigen är PSG som vill åt hans tjänster (1994), denna gång som coach alltså. Väl där vann han frankrikes två cuper redan första säsongen och slog bla. ut Barcelona i Champions League. Barcelona då coachat av ikonen Cruyff. 1994 vinner också PSG ligan!
Men ni vet hur det är i dom där klubbarna, ingenting är heligt. Ingenting varar för evigt. Som en förälskelse i högstadiet. Varar en vecka sen är det gammalt och ska ut, ersättas med nytt. Efter en något mer medioker säsong åker han ut med huvudet före. Luis som ändå anammat en modern fotboll med hög kvalité på det tekniska kunnandet och bygga lagen från grunden med många yngre spelare. På det sättet stog han för det nya inom coachning som är gångbart än idag medan toppklubbarna i Europa satsade på rutin. Vi minns "Dream Team" i Barcelona, Milan, Juve osv. Alla satsandes på rutin.
Sedan bar det av till den charmerande klubben Atletic Bilbao. Året är 1996. I Bilbao lyckas han också bra och kvalificerar laget för Champions League. Stor framgång för klassiska Atletic förstås. Minnesvärda spelare från den tiden är bla. underbarnet (som försvann) Julen Guererro, Joseba Exteberria och Ismael Urzaiz.
Sedan, 2000, tillbax i PSG som behöver någon som svetsar samman ett tämligen stjärnspäckat lag. Här börjar konstigheterna skulle man kunna säga. Luis har till sitt förfogande spelare som Jay -Jay Okocha och hämtar Ronaldinho (från Geremio?) och Anelka som haft en hyffsat misslyckad sejour i Madrid. Även Luccin, numera i Atletico, och Heinze, Man U, spelar i laget under Fernandez andra period i klubban. Framgångarna kommer som ett brev på posten? Icke!
Laget fungerade inte alls något jag inte ska gå in närmare på för jag vet i förhållandevis mycket lite om vad som faktiskt gick snett men att välja att peta Dinho kan ju tyckas kontoversiellt. Dessutom är ju kanske inte Anelka den enklaste spelaren att handskas med.
Han blir ändå 3 säsonger i PSG, 2000-2003. Under denna period är det varken PSG eller Marseille som växer sig starka i Europa utan något otippat Lyon. Efter att fått kicken andra gången vänder skutan åter till Spanien och Espanyol som han räddar från degradering. Sen var det nog många som trodde Fernandez var slut, eller åtminstone lämnat toppfotbollen, som coach då han efter ett år i Espanyol flyttar till Israel för att hjälpa bygga Israelisk fotboll som accepterats i Europeiska fotbollförbundet. Där tränar han två klubbar och kontroverserna hopar sig. Konflikter med andra tränare, konflikter med hjälptränare. Detta måste vara slutet!!!
Men icke! Här väljer en viss Manuel Ruiz de Lopera att anställa Luis som tränare i ett Betis under all möjlig form av press. Är detta:
Galenskap?
Genialitet?
Snålhet?
Fråga mig inte. Om jag skulle få gissa på 1000 efterträdare till Irureta skulle jag inte gissa Luis Fernandez. Inte denna Luis Fernandez: det fanns ju en annan skön Luis Fernandez som tränade Betis förut som nu är i Portugal tror jag. Det var ju inte direkt en personlig favorit btw.
Luis själv lär ju mer eller mindre blivit chock-skadad då han fick erbjudandet från Betis. Från att ha stigit ner från den stora scenen och fört en ganska undanskymd, men hetsig, tillvaro i Israel så ringer Real Betis, i förrgår i Champions League och en av spaneins mest älskade klubb. Hetset lär han ju inte bli utan i Betis direkt men det är väl så med tränare som går sin egen väg, utan hetset och uppståndelsen och framförallt utan nya utmaningar - inget kul. För Luis var nog valet ganska enkelt och självklart.
Är Betis och Luis gjorda för varandra? Tja, ingen aning faktiskt. På förhand skulle jag säga "absolut inte" men det kanske är en så pass galen kombo att det skulle kunna funka.
Nu ska ju alla som läser detta vara på det klara med att min beskrivning är aningen överdriven. Jag menar, Luis var en mycket respekterad spelare och har fortfarande hög status i Europa både för hans spelaregenskaper och hans skicklighet som tränar. Jag har nästan framställt han som en galning som tränare vilket förstås inte är fallet. Han fattar ibland aningen udda beslut men sånna saker kan faktiskt vara bra för Betis tror jag.
Så det är en minst sagt spännande tid som ligger framför Betis med Luis Fernandez vid rodret. Succé? Inte den blekaste men det lovar gott!
MUSHO BETIS!!!!
