Krönika: Allt är Sevillas fel!
Det är något speciellt med klubben Real Betis. Fansen lever sig med i lagets prestationer på ett väldigt emotionellt sätt och det verkar smitta spelarna som verkar spela mycket på känsla. Detta är en bra sak så länge det går bra för laget. Och så är det ju något med det där laget Sevilla.
Nu vet alla som inte bott på månen ett halvår att Betis säsong är mer eller mindre en katastrof. Ett tungt tränarbyte halvvägs efter att rutinerade Irureta misslyckats kapitalt i Betis. Kanske funkade inte Irureta för att han inte var tillräckligt hetlevrad. Fernandez kom och gav oss nytt hopp. Med hoppet kom visioner och uppbyggda förväntningar. Sen kom Sevilla på besök gjorde mål på oss, någon tycker att det är deras tränares fel och däckar honom med en flaska.
Där någonstans verkar allt det positiva som byggts upp av Fernandez (och förstås spelare och andra ledare) försvinna. Där någonstans tror jag att det händer så mycket mer än man kan tro.
Vi var oslagbara där ett tag. Vi hade väl ett tiotal matcher i rad utan förlust, vi klättrade i tabellen, allt kändes riktigt riktigt bra. Vi tog poäng av alla de stora, Real Madrid, Barcelona, Valencia. Så kommer lillebror med en ganska dålig form och många matcher i benen och sätter stopp för alla våra drömmar. Det finns nog inget värre än att känna sig undermålig sin lillebror.
På något sätt känns det som den där flaskan i bakhuvudet på Juande Ramos kom som ett omen, ett tecken. Vi är kvar i det förflutna. Det är vi som spelar i Champions League, det är vi som behåller våra stjärnor, det är vi som charmar världen. På ett ynka litet år är allt detta vänt upp och ner.
Vi för en undanskymd tillvaro i botten av tabellen och pressen ökar nu i exponentiella proportioner för varje match vi inte vinner och för varje match Sevilla vinner och totalt förnedrar oss. Flaskan var ett startskott, det katastrofalt dåliga spelet en följd av och helgens känsloyttringar mot domaren ett ultimat bevis för den stora pressen som vilar på spelare, ledare, fans.
Jag är själv rättså labil under press. Hade jag vart på plan och domaren visat ut Contreras likt i matchen mot Espanyol hade jag också kallat domaren för både det ena och det andra, jag hade fått rött kort och fått en saftig avstängning (jag skulle dock inte överklaga några beslut så länge jag sluppit dödsstraff). Hade dessutom min lillebror spelat i Sevilla skulle jag knappt kunna sova om nätterna.
Pressen av att ligga i botten av en tabell kan vara tändvätska men står en röd-vit-klädd klasskamrat brevid och garvar så växer nog fel typ av tändvätska inom en. Det är tändvätska i form av ökad fokusering och outtömlig kämpaglöd som behövs och inte som nu, i form av ökad ilska och någon form av disilusioni.
Nu är det bara be en stilla bön att Barcelona tar sig i kragen och vinner den här ligan. Betis ska förstås inte åka ur heller. Någonstans tror jag att då man ligger på botten och kravlar så är den en rent biologiskt betingad reflex att skärpa till sig och försöka ta sig uppåt. Men vägen är lång upp, det måste varje Betico ha fruktansvärt klart för sig. Jag har sagt det förut, Sevilla är troligen det mest hypade laget i hela europa just nu. Medianärvaro, troligen CL nästa säsong, halvbra spelare... Jag menar, dom har ju till och med en snubbe som snackar på Fan-TV, man kan ju må dåligt för mindre. Det kommer ta ett bra tag att ta sig om lillebror igen men kan Betis gå från toppen till botten på en säsong så kan självklart Sevilla det också!
Musho Betis!!!
