Det panikladdade lugnet före stormen
Många spanska fotbollsfans går i väntans tider just nu. På söndag avgörs allt. Giganternas kamp om ära och berömelse, de stora besvikelsernas sista krampaktiga försök att säkra nytt kontrakt. Som Betisfans måste man oroa sig för både toppen och botten...
Man skulle nog kunna säga att jag just nu har dubbel-panik. Anledningarna är uppenbara: det finns återigen en tämligen stor risk att Betis åker ur högsta divisionen och det finns dessutom en ganska liten, men dock, chans att Sevilla vinner ligan.
Förra säsongen låg Betis i botten av ligan efter CL-spel och en strulande Oliveira. När det väl avgjordes sista, eller var det kanske näst sista omgången, då vi säkrade kontraktet, tänkte jag att detta kommer inte upprepas igen på väldigt väldigt länge. Våran trupp var för bred och ambitionerna inom klubben verkade snarare vara nya europa-äventyr än nya bottenplaceringar. Anledningen till att det gick dåligt måste ju berott på att spelarna spelade så många matcher i CL och ligan.
Men nu är vi här igen, denna gång inget CL-spel i benen och ångesten över att ligga i botten är maxad på alla sätt. Vi har en sista, svår, match kvar. I princip alla spelare underpresterar i princip hela tiden och omständigheterna runtom laget är allt annat än optimala.
Fast den värsta ångesten för mig står nog Sevilla för. Man har dock två trygga och stabila giantiska klubbar framför sig som varit i sådana här situationer massor gånger tidigare. Båda lagen kan inte tappa poäng! Detta lugnar mitt hjärta avsevärt men ibland dyker tanken upp, Sevilla vinner ligan och vi åker ur... Hjärtat stannar nästan. En ligaseger är inget man kan snacka bort. Det står inristat, inte bara i miljoner Sivillistats (verkar ju otroligt att det skulle finnas en miljon sånna men medgångsfansen senaste åren står väl för 95% av dessa) hjärnbark, det står också i historieböckerna och det skulle dessutom troligtvis skrivas i varenda sketen tidning söder om treriksröset. Så länge dom inte vinner ligan så är jag nöjd!
____________________________________________________
Spelarna i Betis gör precis som dom ska göra för att få behålla jobbet, för att inte bli lunchade och för att spä på min oro. Med någon typ av lugn uttalar man sig i medierna:
"Endast seger räknas"
"Vi kommer kämpa till slutet"
"Vår heder står på spel"
Juanito, Edú och Assuncao säger alla samma saker. Det känns för uträknat och opersonligt för att lugna mig. Jag vill se paniken i deras ögon, livrädslan att förlora, uttalanden som "förlorar vi går jag under jorden och visar mig inte på 10 år". Nu vet jag inte om alla funkar som jag men för mig är det typ omöjligt att få någonting alls gjort om inte kniven ligger på strupen, och det ordentligt. Plugga två veckor innan tenta?! Otänkbart! Därför hoppas jag verkligen spelarna känner den fruktade kniven mot den sköra strupen!
_____________________________________________________
I övrigt verkar Arzu missa sista matchen men Vogel är tillbaks. Vågar man spela en skadedrabbad Vogel i denna viktiga match? Han står för mycket av vad vi behöver just nu, aggresivitet och ett enkelt spel. Men han är ofta osynlig i offensiven och, som sagt, skadorna kan ju ha raserat all uns av form för schweizaren (borde aldrig gett mig på det där ordet).
_____________________________________________________
Betisfans på vår "brodersida", som vi lånar många bilder av, betisweb.com, publicerar en artikel som uppmanar fans att samlas och, som jag har förstått det, försöka få igenom en grundläggande förändring i klubben. Det går under namnet "Otro Betis es posible" (Ett annat Betis är möjligt) och det är främst missnöjet med styret som är huvudpunkten och vi får se om något konstruktivt kommer ur detta. Mötet är på måndag, efter avgörandet mot Racing, så det blir säkerligen läge att återkomma i frågan.
MUSHO BETIS!!!
