Två mytomspunna presidenter
"Betis 100 år!", det låter kanske enkelt men har varit ganska svårt...
Def.: frälsare
Betis historia har kantats av en hel del problem, inte minst på det ekonomiska planet. Problem är en förutsättning för födelsen av frälsare, ett bra exempel på detta är vad som hände för ca. 2007 år sedan i mellanöstern. Historien som berättas här må inte vara lika snyft-framkallande, men vill man fälla en tår för Betis frälsare är man välkommen att göra det. Bara man har i åtanke att en frälsare också, i förlängningen, har en viss tendens att bli någon form av ensamma härskare över fenomenet man en gång frälst.
Hur som helst, Betis historia började så tidigt som 1907, och efter diverse omorganisationer fick vi 1914 vårt nuvarande namn då påhängnaden Real infördes i namnet. Efter några år triumferade Betis i den inhemska ligan då vi 34/35 vann det inhemska mästerskapet. Betis jojoade sig sedan igenom de kommande 20 åren med frekventa besök i Segundan/Primeran, mestadels spenderade vi åren i Segundan och det mesta såg rätt mörkt ut.
Banito Villamarín
Sedan entrar oliv-pengarna scenen med Benito Villamarín. Den galiciska industrijätten, med hjärta för Betis, blir president för Betis 28:e maj 1955 och resultaten kommer tämligen omgående. Med Villamarín kommer inte bara en plats i LaLiga, en stjärna föds i Luis del Sol som i unga år blir är en starkt bidragande orsak till att Betis etablerar sig som det mittenlag man sedan var i flera år, och delvis också är fortfarande.
Villamarín var likt de flesta "framgångsrika" affärsmän tuff i sina beslut. Hjärna före hjärta då del Sol säljs till Real Madrid. Det är ett mycket kontroversiellt beslut som förstås inte gillas av fansen men som gjorde gott för ekonomin. 1966 avlider Villamarín av canser men hans namn är förevigt inristat i Betishistorien.
I sin företrädares fotspår
Sedan följer återigen en lång rad år med miljarder tränarbyten och återigen viss jojoeffekt mellan de högsta divisionerna. Viss framgång uppnås med jämna mellanrum men någon stabilitet ser man inte susen av. Mer pengar inom fotbollen gör också att det är lätt att dra på sig stora skulder, snabbt. Betis står på randen till tvångs-degradering till segunda B pga. stora skulder 1992 då en viss Manuel Ruiz de Lopera träder in i händelsernas centrum. Han stabiliserar ekonomin och döper om klubbens stadio, som Villamarín fått uppkallad efter sig efter sin död, till just Estadio Ruiz de Lopera. Det är så skönt att ha folk 
med själv-distans i förarsätet!
Lopera är inte heller rädd att fatta smärtsamma beslut. Ofta får han på egen hand stå ansvarig för Betis motgångar men i ärlighetens namn blir man lite fundersam till hur han faktiskt resonerar då han t.ex. sparkar succé-tränaren Serra Ferrer efter att han fört Betis till cupseger och kval till Champions League. Kanske tog han för mycket utrymme och således hotade Loperas roll som ensam ledare av klubben.
Lopera avgick som persident förra året då Pepe Leon tog över men det råder nog ingen tvekan om att Loperas inflytande i klubben fortfarande är massivt. Mäktiga män som vägrar släppa greppet och som definitivt inte accepterar ett nederlag. Betis i ett nötskal!
Tacksam eller inte, våra "frälsare" har räddat laget åtskilliga gånger och faktum är nog att utan dom hade ingen i Sverige ens varit medveten om klubbens existens.
Musho Beti!
