Betisredaktionen sammanfattar ett svängit decennium, del 1
Decenniet inleddes med en chock. Degradering till segunda trots att Denilson köpts för 200 miljoner. Sedan vände det uppåt. Champions League. Sedan var det utförsbacke igen. Ett stup utan botten... Betisredaktionen sammanfattar ett decennium med höga toppar och väldigt djupa dalar. En allt med verklighetsflyende president och ett stort antal tränare. En lillebror som blev en storebror som numer är bäst bakom de två stora klubbarna. Vi är inte ens bäst i segunda.
Denilson och förhoppningarna
Inför millenieskiftet bestämde sig vår ekonomiska frälsare, Manuel Ruiz de Lopera, att värva den unge brassen, tillika dribbelkungen och världens dyraste spelare, Denilson. Europeisk fotboll fullständigt svämmades över av pengar. Flera klubbar satsade stort, och allra mest satsade alltså Real Betis.
Som frekvent Championship Manager-spelare kände man till Denilson lite vagt. Han var en strålande värvning, i spelet. Jag kände till ganska lite om den spanska ligan på den tiden, men det var ändå med stort intresse jag följde brassens framfart i LaLiga. Den spanska högstaligan hade just börjat sändas i Sverige och Betis fick ett ganska stort mediautrymme. Intresset övergick till en känsla av att det här är ett lag jag kommer vilja dela segrar och förluster med. Det var nytt, det var fräscht, det var fin fotboll, det var Denilson. Det var på andra sidan Europa, så långt ifrån Sverige, och ÖSK i synnerhet, man bara kunde komma. Långt ifrån tjong på snötunga lerplaner.
Jag tror förväntningarna i hela Sevilla, Spanien, Europa, var höga på Betis. Men det nya milleniet inleddes inte riktiiiigt som man hoppats.
Chocken
Säsongen 99/00 är en formidabel katastrof. Den storsatsande klubben blir lamslagen då man befinner sig i centrum, för en gångs skull. Denilson är en mycket skicklig spelare men någon direkt nytta gör han inte. Säsongen blir slutet på en era i Betis historia. President Lopera har redan från och med sitt övertagande av klubben (då han räddar klubben från konkurs) pumpat in pengar och spelare som jugoslaverna Jarni, Vidakovic och Nad samt nigerianen Finidi George värvas. Klubben har också bland annat Betisikonen Alfonso som spjutspets. Samtliga lämnar klubben då man degraderas efter den bedrövliga säsongen 99/00.
Detta är väl egentligen första, men absolut inte sista, gången president Loperas gloria hamnar på sne. Han lagbygge är en stor flopp men fansen har förstås överseende med denna "lilla" fadäs då han räddad klubben från konkurs, byggt upp stadion och värvat namnkunniga spelare.
Värt att notera är att Betis den här gången inte är det enda namnkunniga lag som åker ur högsta ligan. Lokalkonkurrenten Sevilla och huvudstadslaget Atletico Madrid åker även dom ur ligan med tämligen namnkunniga trupper.
En strimma hopp!
Ingenting dåligt som inte också har något gott med sig! (?)
Efter att ha tappat i princip hela ryggraden i truppen väljer man att satsa på egna produkter, något som visar sig mycket lyckosamt. En ny fin generation med Joaquin, Varela, Juanito, Dani, Benjamin, Ito, Arzu, Capi och Doblas plockas in i A-laget och ges alla framstående positioner. Succén är stor! Det blir direkt återtåg till LaLiga, tillsammans med antagonisten Sevilla.
Det är svårt att peka på någon speciell faktor som gör att så många, så duktiga, spelare kommer fram samtidigt. Jag tänkte hålla mig kvar vid detta ett litet tag. Helt klart är att ett ökat förtroende för de yngre spelarna från tränaren får spelarna att utvecklas mycket snabbt. Men sedan behövs förstås en stor portion tur. Att man får fram en eller ett par spelare som går i bräschen för alla de andra. Exceptionella talanger som inte endast kan tränas fram. Någon som skapar ett bra klimat för unga spelare att ta steget upp i A-laget. I Betis fall var det utan tvekan Joaquin. Redan sin första säsong i A-truppen, vilket var säsongen i segunda, var han mycket tongivande. Somliga menar att det var han som fixade uppflyttningen mer eller mindre på egen hand, då 19 år gammal.
Utan Joaquin misstänker jag att det uppsving klubben hade i början på 00-talet inte hade blivit av överhuvud taget.
En fin period inleds
Som nykomling i LaLiga säsongen 01/02 har man ett riktigt fint flyt i laget. Ny tränare var Juande Ramos och den utlånade Denilson var tillbaks i klubben och var nu ett år äldre och förhoppningarna var återigen skyhöga på brassen. I hans skugga spelade Betis ett kompakt försvarsspel och mycket på kontring. Både Denilson och Joaquin passa perfekt in i detta system med snabbhet och teknik.
Laget når en 6:e plats sin comeback-säsong vilket är en stor seger för det nya lagbygget, och två platser framför Sevilla som slutar 8:a den säsongen. Joaquin, Capi och Dani är några av ligans mest intressanta ynglingar.
Säsongerna 02/03 och 03/04 satsar Betis först och främst vidare på sina egna spelare. Betis-ikonen Alfonso värvas för att ge spets till anfallsspelet och frisparksgeniet Assuncao värvas från Roma för att förstärka mittfältet. Betis blommar inte riktigt ut som förväntat utan stagnerar snarare aningen. Främst saknar Betis en ordentlig striker som kan göra 12-15 mål på en säsong. Samtidigt som man börjar inse att Denilson inte är den supervärvningen man hoppats på så tar Joaquin mer och mer plats i laget. Han bär mer eller mindre laget på sina egna axlar nu men har på tok för dåligt understöd. Betis slutar 8:a 02/03 och 9:a 03/04. Tränaren under dessa två säsonger är Zaragoza-bekantingen Victor Fernandez. Under sommaren 2004 får han sparken. En viss Serra Ferrer tar över som tränare i klubben.
Del 1 av denna sammanställning är slut. Del 2, med CL-spel och några magra år, presenteras under nästa vecka. Håll utkik!
MUSHO BETI!!!
