Betis - Sevilla 0-1
Grisfotbollen har fått ett spanskt ansikte!
Löjligt bollinnehav, massvis med målchanser men inga mål, så kan derbyt beskrivas ur Betissynpunkt. Ett tag trodde jag att GIF Sundsvall med Joel Cedergren i spetsen hade intagit de röda jävlarnas omklädningsrum för att presentera riktig Drillo-fotboll för den spanska publiken. Men där misstog man sig, det var ju trots allt Sevilla som stod för motståndet! Strax över femtio frisparkar fick domaren blåsa för, trots detta blev det inte fullt så många gula kort och faktiskt inga utvisningar. Denna domare hade även bestämt sig för att oavsett vad som hände i matchen skulle han inte blåsa straff. Istället valde han att varna Denilson för filmning efter en solklar fällning, samme domare valde också att bortse från den solklara hands på en av Sevillaspelarna efter en frispark i farligt läge i mitten av första halvlek.
Publiken var ganska så missnöjd med domaren och Sevillaspelarna. Inte så konstigt då man faktiskt inte låtit en enda Sevillasupporter äntra arenan. Senast de båda lagen möttes på Ruiz de Lopera förekom det så mycket bråk och stoj runtom matchen att den spanska disciplinära kommittén tvingade Betis att spela två matcher på neutral plan. Inför detta derbyt fick Sevillasupportrarna istället se matchen via storskärm på sin egen hemmaarena Sánchez Pizjuán vilket hade orsakat upprörda känslor bland Sevillas supportrar. Inte så konstigt egentligen, för vem vill inte hänga på Ruiz de Lopera?
Annars var det verkligen derbykaraktär över matchen, mest kamp och väldigt lite organiserat spel. Både Joaquín och Denilson var på riktigt spelhumör men stoppades allt som oftast med ojusta medel. Fernando fick i stort sett inget utrymme när bollen väl var inne i Sevillas straffområde vilket nollan i Betis målprotokoll bevisar. Sevilla spelade den defensiva fotboll de blivit kända för sedan de återigen tog steget upp i La Primera och deras försök till anfall var sparsamma.
De senaste gångerna vi haft möjligheten att se Betis spela fotboll (vilket varit oförskämt många gånger de senaste veckorna, Tack ViaSat!) har det varit både upp och ned. Mot Madrid hade man inte mycket att sätta emot medan matchen mot Sociedad var en uppvisning av att ha marginalerna på sin sida. Just dessa berömda marginaler var hursomhelst bortblåsta mot Sevilla. Assuncaos frånvaro märktes inte så mycket i det defensiva spelet men den fruktade frisparksskytten hade varit ovärderlig i matchen. För det var inte så få gånger som Betis hade bra frisparkslägen och varken Denilson eller Capi kan mäta sig med Assuncao.
Prats som brukar vara stabiliteten själv måste ha somnat av under stora delar av matchen. Han verkade något yrvaken när Sevillas Antonito dribblade av halva Betisförsvaret. Hans utrusning mot hörnflaggan var inte särskilt vältajmad och Antonito hittade Marcos Vales som på ett mycket snyggt sätt kunde sätta segermålet. Betis försökte på ett något panikartat sätt kvittera efter detta men trots sex minuters tilläggstid och att Fernández satte in Dani kom man aldrig riktigt nära. Den största chansen var när Denilson blev fälld i straffområdet men det fick han ju som tidigare nämnts gult kort för istället.
Att summera matchen är ganska så enkelt, en typisk derbymatch. Det förande och bästa laget vann inte – en mycket vanlig företeelse i derbyn. Det är detta som kanske är charmen med dessa betydelsefulla matcher, att utgången aldrig är given på förhand (undantag finns givetvis; Barcelona vs. Espanyol eller Juventus vs. Torino är exempel på ganska så förutsägbara derbyn). Själv kommer jag att tänka på vårderbyt säsongen 96-97, Betis slutade fyra och hade ett fantastiskt bra lag den säsongen medan Sevilla åkte ur högsta ligan. Derbyt slutade även denna gång med seger till Sevilla, Betis ledde med 2-1 fram till den åttionionde minuten då Sevilla kvitterade och sedan kunde trycka in segermålet på övertid. Sjukt, men så kan det vara. Vad kan man säga, jag funderar på att maila Capárros och tipsa honom om Sundsvalls Joel Cedergren, han skulle platsa perfekt på Sevillas mittfällt!
