Allt inför El Gran Derbi
Ett av fotbollsvärldens stora rivalmöten står framför oss, staden har hållit andan i veckor inför denna drabbning och på söndag kommer den känslomässiga urladdning som splittrar stad, familjer, vänner och släkt i två. Sevilladerbyt väntar och här följer allt från truppläge till historien bakom denna blodiga rivalitet.
När man tänker på medelhavsländernas supporterkultur förs tankarna snabbt till majestätiska tifon, stora bortaföljen och aktiva ståplatser. Hos dem flesta exkluderas Spanien ofta från det, där fylls läktarna istället av solrosfrön, egengjorda mackor och tomma bortasektioner. Men det finns undantag. I synnerhet en stad sticker ut från den läktarekande mängden. Sevilla. En rivalitet med ett blodigt förflutet och en stökig nutid. En match med spelande supportrar som lyfts fram av sina egna. En match som stannar en stad, en match som splittrar en stad.
Men hur blev detta den spanska supporterkulturella anomalin?
Klubbarnas ursprung är en klassiker i fotbollsvärlden, Sevilla FC från stadens rikare del Nervión och Real Betis är arbetarklassens lag från fattigare Heliopolis. Där finns redan existerande spänning mellan invånarna som sedan använder supporterskapet som ett verktyg för att visa sitt missnöje gentemot varandra. Historiskt sett är det ett derby mellan över- och underklassen, något som såklart lever kvar trots att de skarpa socioekonomiska gränserna mellan klubbarnas supportrar suddats ut med åren, likt många andra rivaliteter. Den supporterkultur som vi ser idag i Sevilla tog som för resten av Europa ordentlig fart under 90-talet. Supportergrupperingar med allt mer växande skaror försökte med alla medel överträffa varandra, i kombination med att båda klubbarna hade det tufft sportsligt så växte rivaliteten ytterligare. Både Real Betis och Sevilla åkte under lång tid fram och tillbaka mellan första och andra ligan där man ofta var konkurrenter om upp- och nedflyttning. Under denna period trappades rivaliteten upp och stämningen blev hatisk och derbymatcherna ansågs farliga, en upptrappning som nådde sin absoluta kulmen under 00-talet. Klubbarnas dåvarande presidenter, Lopera i Betis och Del Nido i Sevilla, bidrog i allra högsta grad till upptrappningen genom sina otaliga smutskastningar gentemot varandra och dess klubb. Men den händelse som ändå får ses som smått unik är den som utspelade sig under ett hemmaderby för Betis. Del Nido anlände till fiendens borg men blev hänvisad till en annan box än den vanliga, Sevilla presidenten gick med på detta men när han strax före avspark gick för att sätta sig på sin plats sitter på stolen bredvid en stor staty av Lopera. Del Nido som inte vill bli förödmjukad genom att sitta bredvid sin värsta fiendes byst vägrar, och tar sig till Loperas box där tumult utbryter vilket sedan urartar i ett fullskaligt slagsmål.
Ytterligare en händelse som spädde på den hätska stämningen mellan klubbarna utspelade sig på Ramon Sanchez Pizjuan när en Sevilla-supporter tog sig in på planen, slog ner en vakt och attackerade sedan dåvarande Betis målvakten Antonio Prats. Sevilla blev bestraffade med böter och fick spela flera matcher utan publik. Händelser som dessa sporrade på upptrappningen. Våldsamheter utanför och på arenorna var vanligt förekommande, men det som av många anses vara kulmen skedde 2007 på Benito Villamarín. När Sevilla tog ledningen i början av andra halvleken flyger bänken som sig bör upp och firar när plötsligt tränaren Juande Ramos faller ihop. Ingen förstår till en början vad som inträffat men på TV bilderna syns det klart och tydligt, en fylld flaska har kastats in från läktarplats och träffat Ramos i huvudet. Den medvetslöse tränaren bärs ut på bår och tas till sjukhus, matchen avbryts. Ramos repar sig därefter men händelsen uppmärksammas stort och Betis blir bestraffade med böter och tomma läktare.
Nu i slutet av 00-talet så är det ingen som ser ett slut på alla dessa våldsamheter och man är rädd att det ska fortsätta tills man tappar kontrollen helt och hållet.
Men eskaleringen tar till slut stopp, detta på grund av två tragiska dödsfall.
Ett halvår efter incidenten med Ramos faller Antonio Puerta, 22 årig egen produkt och stor talang i Sevilla, ihop på planen i en match mot Getafe. Han får efter återupplivningsförsök tillbaka medvetandet men faller återigen ihop i omklädningsrummet. Puerta ligger sedan i koma i tre dagar innan han dödförklaras till följd av flertalet hjärtinfarkter. Detta la Spanien och framförallt staden Sevilla i chock. Plötsligt blev fotbollsresultat sekundära och dödsfallet ledde till att supportergrupperingarna la ner sina stridsyxor och enades i smärtan. Betis supportrar visade sitt stöd genom att sjunga vid Puertas begravning och den hatiska stämning som präglat staden under så många år var som bortblåst.
Åren som följde var något annat än tidigare, lugnare och vänligare. Men med tiden så började gammalt groll att så smått blossa upp igen, men det slogs tillbaka 2012.
Denna gång skulle sorgen drabba Betis, då försvararen Miki Roqué, 23 år, dog efter en tids cancer. Återigen så slöts man samman och sörjde, fotbollen var inte det viktigaste längre.
Derbyt var säsongerna som följde var på många sätt en skugga av sitt forna jag men på andra sätt ännu mer känslomässiga än tidigare. Nu har 12 år av vatten flutit under bron och respekten som skapades för varandra finns kvar, men stämningen runt och under derbyn är återigen stekhet. Våldsamheterna är tack och lov inte vad de en gång var, upptrappningen stoppades tvärt men avskyn består. Staden kokar under derbyveckorna och exploderar på matchdag. Det mest noterbara från senare derbyn är 2022 då Sevillas Joan Jordan träffades i huvudet av ett PVC rör som kastades in från läktarplats, matchen bröts även då och Betis bestraffades hårt. Ett år senare inför derbyt våren 2023 påträffades en docka med Jordans matchtröja hängd från en bro i centrala Sevilla tillsammans med en banderoll som löd “Sevilla hatar Nervión” (Nervión är området Sevilla FC där grundades) Så hatet och den hätska stämningen finns i allra högsta grad kvar, men våldet har minskat. I Spanien är Derbi Sevillano unikt, och i den stora fotbollsvärldens kontext är det ett derby i absolut världsklass. Möjligtvis det mest underskattade. Det är helt enkelt något man inte får missa.
Betis kommer från en svajig period, fyra raka förluster har följts upp av två raka vinster mot Celta Vigo och Valencia. Där den sistnämnda och senaste matchen var en väldigt imponerande insats och extremt viktiga poäng i kampen om Europaplatserna, där Ayoze Perez som efter en lång tids sviktande form gjorde sitt första och sedan sitt andra mål sedan Lucia. Tyvärr ådrog sig Bellerin en skada och missar derbyt tillsammans med Chimy Àvila och Marc Bartra. Även Isco är ett litet frågetecken då han inte var med på fredagens träning, “Vi får se hur många minuter han kommer få, förhoppningsvis uppstår inga problem.” svarade Pellegrini på presskonferensen gällande hans tillstånd. Fekir dras även han med mindre problem då han för andra matchen inte klarade mer än ett tidigt inhopp. Två spelare som alltid kommer vara oerhört viktiga för Betis och avbräck där skulle sänka förhoppningarna rejält.
Min derbyelva
Ayoze
Isco Fekir Fornals
Guido Johnny
Miranda Riad Pezzella Ruibal
Silva
Jag vill se Fekir och Isco tillsammans från start igen, ett gäng veckor sedan sist på grund av skador men i en sådan här match finns inget att vila inför. Om båda är friska ska de spela. Hoppas på en bänkning av både Bakambu och Willian José, totalt iskalla båda två, där ser jag mycket hellre en Ayoze i form längst fram. Ruibal in istället för skadade Bellerin, främst för inställningen. Det är två begränsade men viljestarka ytterbackar där jag för alltid kommer dra en lans för Miranda, det tål inte att upprepas nog att han är supporter sedan barnsben och det märks, han spelar livet ur sig varje match. Verkligen någon att hålla ett extra öga på under matchens gång, underhållning utlovas!
Sevillas truppläge är snarlikt det grönvitas, Sow och Pedrosa har nu fått sällskap av Gudelj och Oliver Torres på skadelistan efter deras senaste möte med Mallorca. Två stora avbräck. En match som för övrigt vanns relativt komfortabelt med 2-1 och är ett i raden av bra resultat. Man har nu efter en miserabel höst klättrat upp på rätt sida strecket och kan nu andas ut med 12 poäng ner. Defensiven kommer som så ofta annars vara nyckeln för Sevilla, stänga ner bakåt och frustrera finlirarna. Ramos och Gudelj är mästare på detta och den serbiske mittbacken kommer vara saknad men det finns gott om andra som kan axla rollen. Jag försöker hålla egna åsikter borta när jag nämner Jordan, men kan inte undgå att njuta av den frysbox han befinner sig i. Romero och En-Nesyri kommer att vara det farligaste framåt med sina omställningar, där finns en del att bita i för Pezzella och Riad. En som vanligt fysisk match lär vänta.
Men. Skador hit och form dit. Två matcher om året spelar det ingen roll. När lagen kliver ut på ett glödande Benito Villamarín så räknas inte tidigare prestationer, det är något annat att spela en sådan match. Det finns spelare som klarar pressen och de som krossas av den. Nu står staden på spel.
¡Mucho Betis!
