Britter i Real Madrid: Del I
Britain! Britain! Britain! Landet med dålig tandhygien, blaskigt te och One Direction. En gammal stormakt som idag bara är en skugga av sitt forna jag. Men en sak är de bäst på och det är fotboll… eller? Det är åtminstone vad de önskar att de var bäst på mest av allt. Fotbollens hemland trånar efter framgångar på internationell nivå. VM 1966 är senaste och den enda gång som de tre lejonen lyckats vinna en titel.
Trots bristen av pokaler kan Storbritannien stoltsera sig med en hög med individuellt skickliga fotbollspelare. Några av dem sökte lyckan på varmare breddgrader, vissa mer framgångsrika än andra. I denna artikelserie kommer jag presentera några av de britterna som bytte från pint till sangria.
En doldis, en man av glas samt en walesare är några av de personer som jag kommer skriva om. Först ut är doldisen, han som var den förste mannen från de brittiskaöarna ”i modern fotbollstid” att spela i den vita tröjan. Mina damer och herrar jag ger er:
Laurie Cunningham
70-talets England var ingen speciellt trevligt plats att bo och leva i, i alla fall om du var mörkhyad. Höger extremister tvekade inte att gå från ord till handling på städers gator och torg. Flera stora Upplopp ägde rum i statsdelar som Brixton och Tottenham. Inte blev det mycket bättre under 1980-talet, Margaret Thatcher styrde Storbritannien med järnhand och ökade klyftorna mellan människor. De fattiga blev fattigare och de rika rikare. I den fattiga klyftan spridde rasism ut sig likt en eld på torr mark. Få engelska lag var under denna tid representerade av svarta spelare, men det fanns en ung kille som skulle komma in och skaka om lite på fotbollssamhället.
Laurie Paul Cunningham föddes den 8 mars 1956 i Archway, London. Redan i tidig ålder började Laurie att spela fotboll, och fick innan 18år fyllda provspela för Arsenal. Dessvärre blev det ett nej tack från Arsenal, men 1974 skrev den unge Laurie på för Leyton Orient. Där blev det 75 matcher och 15 mål från sin position på vänsterkanten. När Laurie inte var upptagen med allt fotbollsrelaterat brukade han gå ut och dansa, för att tjäna extra pengar via danstävlingar. Han blev tillochmed erbjuden en plats i en balettensemble.
När Laurie spelade på plan var det väldigt vanligt att han fick baner kastade efter sig från publiken. Detta är något vi fortfarande ser idag och det är i vissa delar av Europa ganska vanligt. Bland annat Ryssland vilket för mig är helt obegripligt, har vi inte kommit längre som människor? Även Lauries tränare blev utsatt för påhopp, han brukade ofta få hem brev med hotelser och glåpord som ”din jävla negerälskare”. Men trots den hårda atmosfären skapad av högerextremer på och runt arenan, fortsatte Laurie att imponera med sitt fotbollsspelande. Han var tillskillnad från andra spelare i England på den tiden en vindsnabbspelare som kunde ta sig förbi två-tre motspelare och likt Cristiano Ronaldo dra på med knallhårda långskott rakt upp i krysset. Även Real-ikonen Vicente del Bosque gjort liknelsen mellan Cunningham och Cristiano Ronaldo i diverse intervjuer genom åren. Laurie hade även ett starkt psyke som bara den, han pratade inte mycket men han invigde respekt och auktoritet på och utanför plan.
1977 värvades Laurie till West Bromwich Albion för 100 000 pund. Där kom han att bilda en farlig trio tillsammans med Cyrille Regis och Brendon Batson, varav alla var mörkhyade. Trion fick smeknamnet ”The Three Degrees” av lagets tränare Ron Atkinson, efter den amerikanska soulgruppen med samma namn. Prestationerna i klubblaget skulle senare leda till spel i det engelska landslaget. Många källor skriver att Laurie Cunningham var den allra första svartaspelaren att representera England i fotboll. Vissa andra källor skriver att Viv Anderson var först med detta. Hur som haver var detta en stor bedrift oavsett, och ett viktigt steg för fotbollen men framför allt i kampen mot främlingsfientlighet. Laurie gjorde givetvis mål i debuten för England.
Cunningham var nu den hetaste spelaren i England, och det dröjde inte länge tills dess att Real Madrid kom och knackade på dörren. 950 000 pund betalade marängerna för den löpstarke britten, detta är alltså sommaren 1979. Detta var en stor investering för klubben som under denna tid för det mesta valt att satsa på spelare från de egna ungdomsleden, b.la fanns en viss Vicente del Bosque med i laget. Två mål blev det i debuten och succén var ett faktum. I ett Spanien som trevade efter att lämna Franco-eran tog Laurie landet med storm. Speciellt hans hörnor som han sköt med yttersidan av foten imponerade på den spanska publiken. Säsongen avslutades med att ligan samt cupen bärgades till den spanska huvudstaden. Laurie spelade tjugonio matcher och gjorde åtta mål. Trots att ha varit en väsentlig del av laget som vann dubbeln blev han inte uttagen till Europamästerskapen 1980 av förbundskaptenen Ron Greenwood.
Tyvärr dansade Laurie bara en säsong i Madrid. Det började bra och Laurie gjorde viktiga mål i Europacupen i början på sin andra säsong. Men oturen skulle vara framme, en skadad tå höll honom borta från spel under en lång tid. Comebacken blev finalen i Europacupen, där man ställdes mot Liverpool. Matchen slutade med en 1-0 förlust och en otränad Laurie skulle få det värre. På en träning gick knäet sönder och i sin tredje säsong blev det bara total tre framträdanden. Varje gång Laurie gick ut på en fotbollsplan kom motståndare och sparkade honom på vänsterknäet där ärret efter operationen satt.
Säsongen 1982/83 spenderades för det mesta på fel sida av linjen. Ett lån till Manchester skedde, och där återförenades Laurie med sin gamla tränare Ron Atkinson. Ett kärt återseende men ingen vidare glädje på plan. Fem matcher och ett mål. Skadorna hade verkligen satt sin prägel, men skam den som ger sig. Fast besluten på att få spela fotboll igen sökte han sig till Sporting Gijón, även detta under utlåning av Real. 30 matcher och 3 mål, snabbheten var borta men han höll sig hel och fri från skador.
Efter kontraktet med Real Madrid gick ut var det många klubbadresser som gällde för den gode Laurie. 1984/85 i Frankrike och Olympique Marseille, 1985/86 Leicester City, 1986/87 Rayo Vallecano. Skador kom och gick under åren men han fick regelbunden speltid, kvalité går inte ur en hur som helst. 1987 skrev han på för Wimbledon och där skulle han få vinna sin sista trofé i karriären. Inget mindre en FA-cup titeln mot Liverpool. En mindre vendetta för Laurie efter resultatet mot Liverpool i europacupen, när han spelade för Real.
Skrällen i Fa-cupen stärkte Laurie och britten åkte tillbaka till Spanien för att återigen representera Rayo i Segunda División. Spanien och Madrid var nu som ett hem för Laurie, det var där som han haft sina största triumfer på och utanför plan. Han var nämligen gift med en spanjorska och de hade en liten son tillsammans. Säsongen gick bra och Laurie gjorde det avgörande målet som betydde spel i högsta serien. Men tyvärr har inte alla sagor lyckliga slut.
På morgonen den 15 juli 1989 omkom Laurie Cunningham i en bil olycka i centrala Madrid, han blev 33 år gammal.
Till sist ska det sägas att Laurie Cunningham var inte bara en fantastisk fotbollsspelare, som var med att utveckla sättet att spela fotboll på. Med en snabbhet som blixten och bollkontroll som få, var han med och la grunden för ett nytt sätt att se på hur fotboll kan spelas.
Laurie Cunningham var och förblir även en förebild för svarta fotbollsspelare. Han visade unga mörkhyade fotbollsspelare att det går att nå toppen, oavsett färgen på en ens hy. Kanske var detta hans största bedrift.
Jag som Madridista känner en oerhörd stolthet över att Laurie Paul Cunningham har burit den vita tröjan, en av flera legendarer som förtjänar mer uppmärksamhet. Men bortglömd blir han aldrig, inte av oss Madridistas iallafall.
Vila i frid, Laurie.
