Club Atlético de Madrid 2016 - A till Ö

TMOSFÄR – Atlético de Madrid-FC Barcelona. 13 april 2016. Före, under och efter matchen. Sällan har Calderón gungat på samma vis som när Atleti tog sig vidare till semifinal i Champions League. 

IENVENIDA –  Luciano Vietto bodde praktiskt taget på gymmet under sommaruppehållet och hade uppenbarligen förberett sig väl på Profe Ortegas försäsongsläger, men som den sadist som uruguyanen är hittade han ett nytt offer redan efter två dagar. Bernard Mensah hade återvänt från en frejdig sommar i Ghana, men verkar inte ha slipat särskilt väl på spanskan..för om han hade gjort det hade han också vetat att man inte kommer i vilket skick som helst till Atletis försäsongsträning. Han fick sig förstås en ”bienvenida” värd namnet när han spydde upp frukosten en knapp timme in i passet. Därefter förpassades han att träna i samma takt som juniorspelarna under de kommande fyra dagarna, men till Bernards försvar skall det sägas att han kom ifatt resten av sina lagkamrater fem dagar in i försäsongslägret i Los Ángeles de San Rafael. ”El esfuerzo no se negocia”. 

ORONACIÓN – Han tog ned bollen vid mittplan, ställde den till rätta, letade alternativ, men började sedermera driva framåt i banan. Ingen visade sig. Därefter bestämde sig Saúl för att gå rakt på mål med fem spelare runtomkring sig. Thiago nådde inte fram med sin tackling, Bernat hann inte med i riktningsförändringen, Alaba antog utmaningen, men i slutändan var det Saúl som gjorde det första draget samtidigt som österrikaren likt en staty bara kunde se vänsterskottet gå in till höger om Neuer via tyskens stolpe. 1-0 till Atlético de Madrid. Kvällen då Saúl krönte sin soloräd med säsongens mål..i säsongens dittills viktigaste match. Golazo. 

AMLAGET – 13,395 åskådare. Långt ifrån fullsatt, men ett viktigt steg i rätt riktning för damfotbollen i Spanien. Atlético Féminas besegrade Barcelonas dito med 2-1. Serieledning också, för den delen. 

SCUDO – Klubbledare, tränarstaben, spelarna, gamla storspelare, volontärer, media..alla hade de samlats i Vicente Calderóns VIP-sal för att ta del av presentationen av det nya arenanamnet i mitten av december. ”Wanda Metropolitano” blev namnet. Godtagbart i tider som dessa där arenanamnet alltid säljs ut, en anpassning av den moderna fotbollen, men också en anpassning till det förflutna. Det blev åtminstone inte ”Wanda Jesús Gil”. Lagkaptenerna, Cholo, Caminero. Alla går de upp på podiet för att sälja in namnet. Men..det tar inte slut där. Plötsligt börjar en flera minuter lång resumé av Atléticos klubbemblem rulla i bakgrunden. Historien om klubbemblemet avslutas med..med en uppdatering av det nurvarande? Undertecknad gnuggar sig i ögonen både en och två gånger. Vad skall det här betyda? En ny logga? Från ingenstans? Är det en NHL-franchise som skall starta upp i Nordamerika med ett klubbemblem som skall anpassa sig till den marknaden? När man insett att ledningen verkligen menar allvar så blir man först förvånad. Det är som om klubbledningen bara försöker trycka in loggan utan att det ska bli någon reaktion. Det klarar de sig inte undan. I röd-vitrandiga kretsar startas genast en rörelse med ”El escudo no se toca” som slogan. Det protesteras, det skanderas och det vecklas upp banderoller, men det här verkar vara framtiden..med björnen som äter från det numera artificiella jordgubbsträdet. NHL, NFL, NBA..Atlético Artificials. 

ÖRBUD – Det hängde som ett svart moln över Atlético, men till slut kom FIFA:s dom och den var inte alls särskilt överraskande. 930,000 schweiziska franc, 90 dagar på sig att lösa situationen kring de drabbade ungdomsspelarna och två övergångsfönster, dvs. ett helt år utan kunna registrera nyförvärv. Atlético överklagade och fick sedemera värva spelare under sommaren, men därefter fastställde UEFA sin dom och det är där vi befinner oss i nuläget. Registreringsförbudet är ett problem inför planeringen av 2017-2018 års upplaga av Atlético, men inom röd-vitrandiga kretsar hoppas man på att överklagan till idrottens skiljedomstol skall ge ett sänkt straff. Bakgrunden kan ni läsa om här. 

RUPPSEGRARE – Fyra raka säsonger i UEFA Champions League under Diego Simeones ledning och lika många gruppsegrar. Det kan tyckas vara en trevlig sidostatistik för många, men i Atléticos fall är detta ett kvitto på att man i nuläget upplever den kanske mest framgångsrika perioden i klubbens historia när det gäller Europaspelet. Det saknas alltjämt en trofé i prisskåpet på museet, men det gäller inte heller att glömma varifrån man kommer. 

INDERBANA – Att bygga en ny arena är inte lätt. Det är så många komponenter som skall sitta ihop för att slutprodukten skall bli bra. Att bygga en ny arena i Spanien är ännu svårare. Fråga bara Valencia. Det kräver starka politiska kontakter och däremellan skall man ge tillbaka till de som tar och inte gör något. Miguel Ángel Gil Marín har förutom det här fått söka ekonomisk hjälp från Mexiko av Carlos Slim där man kommer skuldlägga klubben rejält (uppemot €160 miljoner) på kort sikt, men i gengäld får man en splitterny arena som kommer generera ungefär €20 miljoner mer än vanligt. Slim är också anledningen till att bygget av ”Wanda Metropolitano” har kunnat fortsätta efter att projektet stoppades. ”Arenabygget har tagit hälsan ifrån mig” sade Gil Marín i samband med en sällsynt intervju i slutet av året. Vi får hoppas att den hinderbana som arenabygget har varit under de senaste 6-7 åren inte tar livet av Atlético de Madrid. 

NSPIRATIONSKÄLLA – Karl-Heinz Rummenigge. Bayern München-Juventus. Tyskarna tar sig vidare till nästa fas av UEFA Champions League med nöd och näppe. Italienarna var ruskigt nära att slå ut de. Efter matchen intervjuas Rummenigge av tysk TV varpå han uttalar sig på följande vis: ”Ser man på matcherna som spelades under tisdagen (däribland Atlético-PSV, reds. Anmärkning). Så kan man även se den tydliga skillnaden i kvalité”. Simeone lovar att förse Rummenigge med de taktiska bilderna för att försäkra honom om att det spelades en ganska bra match mellan Atleti och PSV. De båda lagen lottas mot varandra i semifinalen, Atleti vinner med uddamålet, gör ett offsidemål via Antoine Griezmann och slår ut Bayern: ”Vi känner oss lite tufördelade eftersom de gjorde mål via en offside och straffen som de missade var utanför straffområdet. Jag hade helst av allt inte viljat att vi spelade mot ett lag som Atlético eftersom de bara försvarar sig och inte bidrar till spektaklet” förklarade Rummenigge efter matchen på Allianz Arena. Lagen lottas i samma grupp till höstens gruppspel i Champions League, men den här gången låter det annorlunda. Speciellt efter 1-0-segern på Calderón i höstas. 

UVENIL – Óscar Fernández manskap vann Copa del Rey på Juvenil-nivå för första gången sedan 1958! Man låg under med 1-3 efter 26 minuter, men lyckades vända till en 4-3-seger i samband med att finalen avgjordes på Palma. En historisk seger för canteran och ett lag som innehöll intressanta spelare för framtiden, däribland Théo Hernández, Andrés Solano, Juan Moreno och Zaka. 

RIS – Säsongsinledningen var inte vad någon i Atlético hade räknat med, men därefter kom uppryckningen resultatmässigt och sedan förlorade man mot Sevilla. Efter detta har inte särskilt mycket varit sig likt i Atlético. En del av problemet går förstås att spåra tillbaka till utklassningen av Granada där det betydligt mer ihåliga, men ”frejdiga” spelet hade börjat ta allt mer plats. Alla lag kan hamna i svackor, men det som skiljer de riktigt stora lagen från resten av sina konkurrenter är förmågan att resa sig i avgörande lägen. Saker har till viss del gått i stå, dels p.g.a. viss mental trötthet, men framförallt för att kärnan (Godín, Juanfran, Tiago, Gabi, Koke och Griezmann) underpresterat i november och december. Motståndarna känner till Atléticos mekanismer och det i sig gör att de kan identifiera svagheterna på ett mycket klarare sätt än tidigare..och letar man efter lösningar likt en fånge som analyserar varje liten milimeter i sin cell med målet att rymma, då ställs man också på andra prövningar. ”Hay que reinventarse” brukar Simeone säga. Det är enbart på det viset som man kan förlänga cykeln som ”el Cholismo” i slutändan är. En annan del av problematiken går att hitta om man går tillbaka till Champions League-finalen där spelare, ledare och supportrar alltjämt har ett öppet sår, men vägen tillbaka går inte via spilld mjölk. I samband med den första riktiga krisen under Simeones ledning har det även debatterats om spelarnas lojalitet till argentinaren (som Florentino Pérez lakejer i huvudstadsbaserade media har längtat efter det), men också vilket sätt man skall spela på. Ett av de största problemen har varit vem som skall spela på högerkanten p.g.a. den defensiva balansen i laget, ett annat hur man ska spela mot de direkta rivalerna i kampen om Champions League-platserna. I Italien gottar man sig extra mycket åt Atléticos problem under hösten och alla uttalanden vinklas så att ”en dag kommer jag träna Inter/Lazio” slutligen blir ”Nästa sommar tränar jag Inter/Lazio”. I slutändan handlar det om en sak: ”Cuando uno quiere cumplir un deseo, eso funciona como una obsesión. Y ya no importa mucho alejarse de algunas cosas si uno está acercando al objetivo”. Och Cholo? Han fortsätter minst till 2018. Oavsett utgång. Den som inte kan lägga sin tilltro till någon som gjort så mycket för Atlético förtjänar inte heller de fem föregående åren. 

UCAS –  ”Vi kommer behöva samtliga spelare så det gäller att de är förberedda när de väl får chansen” repeterade Diego Simeone gång efter annan under hösten och vintern. Budskapet var förstås riktat mot de som inte hade fått särskilt mycket speltid. Lucas Hernández var en av spelarna som suktade efter speltid till den grad att han själv var beredd att flytta till Rayo Vallecano i kampen om minuter. Simeone gick emellan, nekade fransmannen möjligheten till ordinarie speltid och såg istället till att hålla Lucas i gott slag inför månaderna då allt skulle avgöras. Cholo visste förstås vad han höll på med. Atlético drabbades av en skadekris inför mötet med Eibar på Calderón och Lucas fick äntligen chansen från start i Filipe Luís frånvaro. Han gjorde en godkänd insats, men därefter var han återigen trea i rangordningen på sina respektive försvarspositioner. Därefter fick han hoppa in som mittförsvarare mot Valencia på Mestalla efter att Godíns kropp sagt ifrån kvällen innan. Samme Godín gick sönder mot PSV i returmötet på Calderón, men Lucas löste uppgiften med bravur. Det är karaktär och det har långt ifrån alla. När en ny förrsvarskris dök upp mot Real Betis ledde han backlinjen ihop med Nacho Monsalve när laget vann med 5-1. Kvartsfinalen mot Barcelona stod för dörren, men skadorna i backlinjen fortsatte att hagla: Giménez, Savic, Godín igen. En timme med en man mindre på Camp Nou blev mirakulöst nog en 2-1-förlust och inte en utklassning. Lucas spelade 180 minuter mot Barcelona och visade prov på inte enbart karaktär, utan även sina utomordentliga kvalitéer som försvarsspelare. Han hade bekräftat sin status till den grad att det är självklart att han ska slåss om en startplats på lika illkor. Därför var det ingen som blev överraskad när Juventus och framförallt Manchester City försökte värva honom förra sommaren. Jugadorazo. 

ISSÖDE – Först befarade man det värsta, sedan drog man en lättnadens suck. Ingen korsbandsskada, enbart ett uttänjt ledband. Då tog det bara ett antal veckor tills han var tillbaka på planen trots att läkarnas prognos var 1,5 månads vila. Åtta månader senare var det återigen dags, men den här gången skulle det visa sig vara betydligt värre. Avslitet korsband, tre operationer och en viloperiod på sammanlagt sju månader. Säsongen till ända. Det var inte det här som Augusto Fernández förväntat sig när skrev på för Atlético på nyårsdagen. Allvarliga skador hör inte till vanligheterna i Atlético, men i år har den spanska huvudstadsklubben dragits med ett flertal. Först var det Tiago, sedan var det Augusto och nu senast Jan Oblak. Men, för varje bakslag öppnas en ny möjlighet upp, även om letandet påverkar resultaten. Ánimo Augusto, ánimo Oblak. 

ÖDTORFT – Frisparkar och straffar. Det som gav Atlético tre poäng i tighta matcher är inte längre närvarande. De fasta situationerna är som bortblåsta sedan ett år tillbaka i tiden och nuförtiden förvandlas den där 1-0-segern till 0-0 eller 0-1 eftersom man tappat stabilitet när det gäller defensiva fasta. Straffarna har varit ett genomgående problem och har egentligen aldrig fixats till av Diego Simeone eller hans ledning. Om det var Diego Costa som missade straffarna förut så är Antoine Griezmann som gör det idag. Ja, inte ens Gabi (som brukar vara säkerheten själv) lyckas peta in en straff längre. Madrid gjorde mål på en fast situation i Champions League-finalen, Atleti missade två straffar och de gjorde mål på sina. Inte ens på försäsongen lyckas man vinna en straffläggning. Inte ens mot Cádiz. 

VISSHET – Klockan hade slagit 00:21 och den 28:e hade övergått till den 29 maj när Diego Simeone fick ur sig orden som skapade en jordbävning i röd-vitrandiga kretsar: ”Det har blivit dags att tänka efter”. En dryg timme innan hade Atlético förlorat sin andra Champions League-final på tre säsonger, än en gång mot Real Madrid och för att strö salt i såren var det via en straffläggning som mästarna korades den här gången. Det hade ösregnat hela lördagskvällen, men det fick inte undertecknad att gå inomhus och se matchen på TV:n. Istället sågs den på mobilen. Helt själv..som returen på Allianz Arena. En repris hoppades undertecknad på och vilken repris det blev..av Lissabon. Mitt i allt väntade Expressen TV:s redaktörer på att man skulle ringa tillbaka för att sammanfatta matchen i deras web-TV-sändningar. Det var inte överdrivet svårt trots alla intryck. Där går man i tankarna om att ett antal justeringar skulle kunna konvertera det här laget till mästare en gång för alla när man väljer en av de spanska radiostationerna och Cholo Simeone utbrister: ”Hay que pensar por parte mía”. Tog det slut här och nu? Den ensamma nattpromenaden, de många tankarna och de tomma blickarna från busskuren samtidigt som ösregnet förvandlats till duggregn hjälpte inte. Dagen därpå är alltid värst. Hur känner egentligen spelarna och ledarna om vi känner så här? Söndagen var oumbärlig. Dels p.g.a. Simeones tystnad, inte så mycket p.g.a. finalförlusten i sig. Söndag blev måndag. PSG, Inter..på tisdagen hade fransmännen skickat ett anbud. €20 miljoner per säsong, i stort sett obegränsade tillgångar att köpa spelare..vem tackar nej till något sådant? Vi har ingen rätt att kräva något efter det Simeone gjort för Atlético. En hel vecka passerar. Total tystnad. Varken spelare eller ledare har hört av argentinaren, men nu har han bestämt sig. Han fortsätter, spelarna fortsätter. 

ÄRS – Solen har gått ned sedan länge och de 15 graderna från tidigare under dagen är ett minne blott. ”¡Siempre los putos penaltis!” utbrister en man i 50-årsåldern innan han skakar på huvudet i en gest av desperation och lämnar arenan. Strålkastarljusen riktar in sig mot Fondo Norte där de cirka 3,000 tillresta PSV-supportrarna återfinns i ett hörn av på det övre etaget. Det är Mono Burgos som valt att straffarna skall skjutas med ryggen mot Fondo Sur. Hela arenan ställer sig upp, rätar ut sina halsdukar och sjunger hymnen: ”Atleeeeeeti, Atleeeeeti, Atlético de Madrid”. Det är straffläggning för andra gången på ett år och vinnaren tar sig vidare till kvartsfinalen av UEFA Champions League. När klubbhymnens sång förvandlas till ”Luis Aragonés, Luis Aragonés” känner jag en enorm stolthet (nästan till den grad att klumpen i halsen förvandlas till glädjetårar) och motivation. Nervositeten lyser dock med sin närvaro. Jag blir inte nervös när jag är på plats. Inte ens när Atleti tvingas jaga ikapp sina motståndare. Inte ens när Jeroen Zoet är väldigt nära att rädda Gabis straff. Nervositeten gjorde sig först påmind när Saúl sköt den fjärde straffen. Undertecknad och de runtomkring en själv trodde att canteranon bommat sitt försök. Efter trippla korstecken, gjädjevrål och strax innan nästa straffskytt tagit bollen i händerna I tron om att det skulle hjälpa flyttade undertecknad ner till räcket vid Grada Lateral. Bakom står ett antal PSV-supportrar och skrattar åt Torres, men han stegar upp och sätter bollen i säkert förvar bakom Zoet. Maxime Lestienne är näst på tur, ett par månader innan har han förlorat båda sina föräldrar. ”Inte ska han behöva bli syndabock i det läget” tänker jag för mig själv. Nej, han är väldigt säker och på TV-bilderna ser man vad det betyder för honom. Straffläggningar är fascinerande. Först har motståndaren en enorm press på sig och sedan förbyts den pressen till ens eget lag. Så där fortsätter det..tills Simeone försöker ta hjälp av pubilken när Luciano Narsingh ska slå sin straff. Det är ett sanslöst tryck som skapas. Jag hör inte mig själv längre. Narsingh träffar ribban. Ett enormt glädjevrål utbrister. Undertecknad skyndar sig att göra korstecknet tre gånger innan Juanfran kliver fram till straffpunkten. En äldre man brevid mig håller för öronen på sitt barnbarn och vänder bort blicken när Juanfran stegat upp. Det är det här ögonblicket jag har åkt hit för. Mitt i glädjeyran är det någon som knuffar mig mot den äldre mannen, vi krockar och när jag rest mig upp ser jag att Juanfran också blivit omkullvält..fast av 30 pers. ”¡Atleti yo te amo, contigo hasta el final!”. Det var först en knapp halvtimme senare som jag faktiskt höll med säkerhetsvakterna om att det var dags att lämna Calderón. 

UIQUE – Quique är kanske inte en av undertecknads större favoriter, men när han väl återvände till Vicente Calderón 5,5 år efter att ha fått lämna fick han sig rejäla hyllningar. Man kan säga mycket om hans ledarskap under det andra året, men faktum är att Quique tog över i en väldigt hektisk period när Atlético letade en identitet och han såg till att bärga två titlar. Europa League-titeln 2010 var början på något väldigt positivt även om det fanns en period emellan som i många fall glöms bort. Det var också den första titeln på 14 år för Atlético, något som inte glöms bort i första taget.  Matchen i sig slutade oavgjort, 0-0, dvs. full pott för Quique, nästan åtminstone.  

EPRIS – Följetongen ”Diego Costa vill hem till Atlético” upprepade sig för andra året i rad. Den här gången höll den dock på i åtta månader! Javisst, allt började redan i januari när klubben skickade iväg Jackson Martínez, erbjöd 45 miljoner för Diego Costa (som i sin tur övertalats att återvända av ringledarna Cholo och Tiago samt hans högra hand Filipe), men Chelsea skrattade åt Miguel Ángel Gil Maríns bud mitt under pågående säsong. ”Operation Costa” sköts upp till sommaren. Atlético satte press, därefter kom hotet: ”Om ni vänder er till Costa en gång till tar vi era spelare”. Atlético säkrade först sina egna spelare, satte sedan återigen press på Chelsea och därefter började Roman Abramovich verkligen titta snett på Atléticos försök att värva anfallaren. Cerezos förvrängda (det påstår åtminstone han själv) ord om att Costa snart återvänder och de rikas sätt att lösa allting med hjälp av sina advokater: ”Det här är sista varningen, antingen lägger ni av eller så rapporterar vi er till FIFA” löd texten på pappret som inkom till Vicente Calderón i mitten av juli. Atleti bestämde sig för att ligga lågt, provade med andra spelare, positionerade sig för potentiella alternativ och slog till en sista gång. Diego Costa vägrar spela en försäsongsmatch med Chelsea. Han byter Instagram-bild (det här är så mycket modern fotboll som det kan bli..) och har alltjämt inte bytt tillbaka. Tackar sina portugisisk talande vänner i Chelsea, panik hos de engelska supportrarna..men spansk krigsföring är inte detsamma som rysk. Cholo ringer Costa när laget är på väg till försäsongsturnéen i Australien, antagligen via Skype och meddelar att ”det blir inget, ryssarna vill inte och vi kan verkligen inte vänta längre p.g.a. det inkommande registreringsförbudet”. En detalj saknades. Att Madrid skulle sälja Morata till Chelsea. Nu blev det inte så. En ledsen Costa inser att han måste infinna sig i verkligheten. Idag är han Europas målfarligaste anfallare..och hans ersättare, häcklad. 

MÄLL – ”Stoppa spelet!!! Savic ska in!!! In med Savic!!!“ vrålar en excentrisk Diego Simeone med 91:44 på matchuret. Därefter blåser domaren igång matchen igen. Det blir inget spelavbrott, men väl en rejäl smäll och det är klubbdelegaten Pedro Pablo Matesanz som får ta emot den. Chockad ser han livet passera i revy. Han möter upp Simeones blick med förvåning och en rejäl portion rädsla: ”..men jag har inte ens nått pensionsåldern, ta inte kål på mig nu..”. Den gode Pedro Pablo är alltid på fel plats vid fel tillfälle, som när Arda trodde att han spelade flipper med sina fotbollsskor. Atleti tar sig lyckligtvis ur Bayerns järngrepp. Slutsignalen går, Matesanz kan andas ut och Simeone skämmas för tilltaget. 

RESIFFRIGT – När Diego Costa lämnade Atlético för drygt 2,5 år sedan aktiverade Chelsea spelarens utköpsklausul på €38 miljoner. Idag ser situationen annorlunda ut. Alla de framgångar som klubben radat upp sedan Diego Simeones ankomst har gjort att man numera kan skriva in anständiga utköpsklausuler i spelarnas kontrakt. 2016 var året då klubbledningen passerade tresiffrigt i form av diverse utöpsklausuler. Först ut var Jan Oblak (€100 miljoner), därefter förlängde Antoine Griezmann (€100 miljoner) och i höstas var det dags för Yannick Carrascos efterlängtade kontraktsskrivning som också det innehåller en utköpsklausul på €100 miljoner. Däremellan har en viss Koke förlängt (i smyg) med en utköpsklausul på..€150 miljoner! Oljepiraterna och superkapitalisterna får leta ”cracks” på annat håll..men då gäller det också att fortsätta göra resultat eftersom det är grunden till allt. 

TVISNING – När det spanska fotbollsförbundet (RFEF) hade fastställt att Copa del Rey-finalen 2013 skulle spelas på Santiago Bernabéu blev Atlético tillfrågade vilken av klubbarna som skulle bidra med bollkallar. De röd-vitrandiga delegaterna svarade ”Madrid, det är ju trots allt deras arena”, men Simeone tvingade ledningen att kämpa för att åtminstone 50% av bollkallarna skulle vara Atléticos egna. Cholo anser att bolllkallarna också är en del av spelet. Det fick vi se prov på när Málaga besökte Vicente Calderón i våras. Ställningen var 0-0 och domare Mateu Lahóz skulle precis blåsa i pipan för halvtidsvilan när Málaga vann bollen efter en Atlético-hörna och ställde om i ett rasande tempo. Gabi, Koke, Lucas..ingen hinner med. Det ser Simeone och instruerar en bollkalle att kasta in en boll på planen för att stoppa upp Málagas kontring. Det stör precis så mycket att de inte lyckas göra mål. Artikel 101.2 säger att tränaren är ansvarig för det som händer på bänken och mycket riktigt så blir Simeone utvisad. I andra halvlek gör Ángel Correa 1-0 i den 62:a matchminuten och Atlético håller undan till seger. 23 år tidigare, närmare bestämt 1982 gjorde en 11-årig Cholo exakt samma sak som bollkallen som han instruerade när Vélez Sarsfield spelade mot Boca Juniors. Resultatet? Detsamma. 

ÅNDA – ”Skjut mig någon..” gestikulerar Miguel Ángel Gil Marín i samband med höstens Champions League-lottning när Bayern München dyker upp på lotten. 

WW – Det tog sannerligen sin tid, men i somras lyckades Atlético äntligen vinna fallet om domänet www.atleticodemadrid.com efter många års tvist. Ägaren av domänet dessförinnan? En privatperson i Toronto, Kanada. Märklig historia. 

– Alla klarar inte av att spela i Atlético. Därför blir vissa även överstrukna. Det finns ett antal exempel. Jackson Martínez är kanske det bästa av samtliga. Colombianen anslöt till Atléticos försäsongsläger i Los Ángeles de San Rafael sommaren 2015, men redan där började problemen. Han hade inte gjort en enda träning under sin drygt 20 dagar långa semester. Det gjorde också att han genast hamnade efter i kampen om en startplats. Därefter skadade han sig, missade en längre tid trots att det egentligen rörde sig om en lättare skada (Profe designade en mini-försäsong) och när han väl kom tillbaka fick han ingenting att stämma. Jackson började hänga med huvudet, anförtrodde sig åt Gud (enligt vissa spelare i laget trodde han mer på Gud än sin egen förmåga) och i början av januari hade Simeone fått nog. Han exploderade i halvtidsvilan i samband med Copa del Rey-matchen mot Celta Vigo, anklagade colombianen för att inte vilja kämpa för laget och därefter hade anfallarens sejour nått vägs ände. Simeone insisterade på att försöka värva Diego Costa, klubben försökte, Roman Abramovich och hans högra hand Marina Granovskaia skrattade åt försöket och stängde igen dörren i ansiktet på Gil Marín, men det hindrade inte Gil Marín från att sälja Jackson för €42 miljoner (hela summan betalades ut på en gång vilket är oerhört ovanligt) till Guangzhou Evergrande..efter övergångsfönstret i Spanien stängt. Jackson ville nämligen ha sin lilla revansch på Atlético när klubben försökte värva Radamel Falcao som hans ersättare. Det fick han och på köpet blev han även av med sin landslagsplats, men nu tjänar han mer än dubbelt så mycket som i Atlético. 

RKESVANA – Mark Clattenburg har precis blåst i pipan för full tid. 0-1 har blivit 1-1. Det är dags för förlängning mellan Atlético de Madrid och Real Madrid – igen. Båda lagen är nervösa. Det är nu det skall avgöras. I Madrid landar en viss Miguel Ángel Gil Marín på Barajas flygplats. Han möts av La Sexta:s reportrar. De frågar om han vet vad det står i matchen, han skakar på huvudet. ”Snart börjar förlängningen. Atlético låg under med 0-1 och lyckades kvittera genom Carrasco. Griezmann missade en straff”. Gil Marín vill inte höra mer. Han försvinner från Barajas så fort han kan. Slutresultatet kommer via ett SMS när han hittat hem. En yrkesvana som han haft med sig i över tio års tid. Det var nämligen då som han senast såg en Atleti-match..live!

AKA – Atlético B.s måltjuv har gjort ett fint intryck under höstsäsongen och fanns också med i det lag som vann Copa del Rey på Juvenil-nivå. Det blir någon att se upp med under de kommande säsongerna när han etablerat sig på en högre nivå. 

TERVÄNDSGRÄND – Det är ju knappast någon överraskning att årets kanske sämsta insats sett till motståndet kom på..Ciutat de Vàlencia. Precis som fallet var för 2,5 år sedan när Atlético försökte gå för guldet och förlorade med 2-0. Samma sak i år. Levante var förövrigt redan avhängda. Det är något med vissa fotbollsarenor som inte går att sätta fingret på..

NGSLAN – Antoine Griezmann har gjort ett fantastiskt kalenderår i såväl Atlético som det franska landslaget. 22 mål i ligan, sex mål i Champions League, tre mål i Copa del Rey, sex mål i EM och ett mål i EM-kvalet, men ändå räckte det inte mer än till en tredje plats i ligan, en andra plats i Champions League, en andra plats i EM och en tredje plats i Balon d’Or-omröstningen. Den gode Antoine har gjort i stort sett allt han har kunnat och därför är det inte konstigt att han känt en ängslan över hur han ska spräcka Lionel Messis och Cristiano Ronaldos dominans.  

NSKNING – Vi på Atlético-redaktionen önskar er härmed ett gott nytt år.