Dagen innan - på Ciutat Esportiva
Blickar, skämt och leenden präglar den sista träningen innan matchdagen på Barcelonas Ciutat Esportiva.
Redaktionens egen korrespondent skickades för några dagar sedan ned till Spanien med syftet och förhoppningarna om att knycka till sig någon slags speciell eller extraordinär information, exklusivt för våra läsare, inför det stundande El Clásico.
Efter att ha landat på Barajas i Madrid, spenderat dagen i staden, för att ”ta med sig en del av atmosfären” och övernattat på ett hotell, begav han sig dagen därpå till Barcelona.
Härligt väder, folkmassor och fin arkitektur till trots, var det i synnerhet en sak som fångade korrespondentens uppmärksamhet ett flertal gånger; lite överallt i staden syntes stora och ståtliga plakat uppsatta som visade en stor hög av pengar intill vilka texten ”Ells no ens donen aixó” var tryckt med stora, röda bokstäver. Precis under den stora texten kunde man då och då se, ditklottrat, ”Pertanyem a la mateixa lliga”.
En churros med choklad, några skumma viskningar av förbipasserande män och en alldeles för besk Mojito på en obskyr pub senare, intog vår vän, väldigt nära Gaudís gotiska katedral, ett hotellrum, där han enligt utsago träffade väldigt många asiater, av vilka en stor del gick runt och nynnade på det de hade lyckats lista ut av Barcelonas fotbollshymn. De skulle givetvis se på matchen, på plats.
Idag var pressen stor på vår korrespondent. Idag är dagen innan matchdag, och det är idag saker och ting är som mest intressanta. På matchdagen är folk för upptagna med sina egna förväntningar och känslor.
Lyhörd som han är, den utsände vår, tog han tag i det fort.
Var man kan hitta den bästa informationen? Korrespondenten tyckte inte att det var lönt att ta några omvägar. Han tog reda på tid och plats, varefter han begav sig till Barcelonas träningsanläggning.
”Bakom stängda dörrar”, hade han läst på nätet.
På något sett – han bad oss att inte fråga för mycket – lyckades han, utifrån ”en idiotplan”, lura in sig till träningen.
Han var gömd bakom en liten bänk hela tiden, men hade tillräckligt bra sikt för att inte missa något väsentligt och var tillräckligt nära för att höra det mesta.
Vad han sedan bevittnade, var så pass besynnerligt, att han krävde att få det förmedlat med egna ord. Vi citerar.
- - - -
Några var redan på gräsmattan en stund innan det skulle börja. Jag såg Puyol med bunden arm och matchklädd, Valdés, några B-lagsspelare, Villa, Iniesta och Thiago. Efter en tag kom Messi, Sanchez, Busquets och alla de andra. De flesta såg ut att vara där, redo att påbörja sessionen.
Spelarna kollade runt lite nyfiket som om de letade efter någon, och Sanchez frågade högt: ”Var är Pep?”. Hans fråga hann avbrytas av Puyols seriösa gestikulerande; han tittade med en menande blick. Chilenaren kollade ner halvt skamset, halvt road och räckte upp handen som i ett ”ursäkta”.
Just där ingen hade kollat stod Tito Vilanova. Det uppstod en kort och obekväm tystnad. Solen lyste upp hans ansikte. Tito rodnade tydligt. Han hade hört Sanchez fråga.
”Nu börjar vi träningen”, sade han nervöst och så tyst att nästan bara han själv hörde det, och harklade sig några gånger omedvetet.
”Vi kör på”, sade tränaren innan han tog en tankepaus och fortsatte ”… som ni alltid gjort. Men nu kan vi försöka spela lite fotboll också”.
Under tiden hördes Xavi säga, som genom mungipan, till Pedro:
”Saknar gamla träningarna när vi bara passade runt i två timmar. Inget fel med detta nu, men du vet vad jag menar.” Pedro himlade med ögonen. Han visste mycket väl att han inte var någon favorit under den tidigare regimen.
Messi hade av någon anledning, utan att jag märkt det, tagit på sig en officiell domartröja, en klassiskt gul sådan. Han stötte till Villa med sin armbåge och blinkade till honom med sitt välkända leende. Spanjoren såg ut att inte förstå någonting.
”Har alltid tänkt på det, men glömt fråga. Hur klarade du det egentligen?”. Mascherano tittade i samband med sin fråga, helt obesvärad över vad som egentligen pågick i omgivningen, på Fabregas. Den senare försökte hålla kvar blicken på tränaren liksom intresserad, men vände sakta och oförstående huvudet mot argentinaren.
”Vad menar du?”, undrade han.
”Ja men, engelska alltså. Bodde ju där ett tag, men har så jävla svårt för det. Kanske ska fråga bossen”. Fabregas höjde aningen förvånat ögonbrynen och vände tillbaka blicken.
Tito som ignorerade småpratet i gruppen, hade knappt börjat utdela instruktioner innan en grov, raspig röst, tillsammans med ett par andra mindre dominanta röster, kom stormandes in till anläggningen. Alla vände sina blickar mot dem. Det var Zubizarreta, med sin sedvanligt slitna kostym och sina för korta byxor, och några andra till synes helt okända män. En av dem hade odlat skägg ända ner till bröstet. Spontant tänkte jag mig att detta kunde vara en representant från Arabemiraten.
”Vi ska bara snacka lite business”, sade sportchefen medan han fick ut sig ett burleskt skratt som inte vittnade om särskilt hälsosamma lungor. Alla tre höll i varsin cigarr. Men innan de hann sätta sig någonstans stannade Zubizarreta kvar och tittade på gruppen i några sekunder.
”Var nyss och kontrollerade de små. Måste säga att vårt budskap har satt sig. Vi såg varken några tatueringar, örhängen eller något långt hår”. Hans ögon smalnade till precis som de alltid gjorde, och den smått framskjutna hakan avslöjade ett leende.
Efter att ha stått där och kollat på alla spelare obehagligt länge, gick han och satte sig med sina kompanjoner lite längre bort och lät således processen fortsätta.
”Nåväl…”, sade Tito.
”Du, Pep?”. Mascherano kollade hastigt runt på alla, endast med ögonen, som att försäkra sig om det han nyligen sagt verkligen var vettigt.
”Tito”, svarade tränaren, med samma rodnad på ansiktet som tidigare.
”Pito”, sade argentinaren omedvetet nonchalant. Han tog en liten paus och såg ut att ha kommit på andra tankar. ”Nu när vi väl står här… Ja, då kan jag väl lika gärna fråga något annat än det jag egentligen tänkte fråga”.
De flesta i gruppen förstod ingenting.
”Varför har du alltid för stor kostym på dig på matcherna?”, frågade han till slut.
Nu stod samtliga spelare där med nyfikna ögon. Puyol hade börjat gå mot Tito, som när den snälle pojken vill försvara den utsatte i skolan. Tränaren hejdade honom och nickade.
”Det är lugnt”, förklarade han. ”Jag tar det”. Med sina händer i fickan tittade han upp mot gruppen och talade till dem.
”Det är Guardiolas gamla kläder”.
Jag var minst sagt förvånad i detta skede. Möjligtvis kan jag ha gjort något slags ljud i min överraskelse, och jag tyckte nästan att en av Zubizarretas kollegor, den med skägget, hade fått syn på mig. Som tur var hade han endast fastnat med blicken.
När jag försäkrat mig om att jag ännu var incognito, fått ner pulsen och börjat kolla mot laget igen, varifrån jag tydligen hörde en visselpipa och Messis röst tjata ”om bara jag fick döma matcherna”, fick jag till min förskräckelse en av de mest bisarra uppenbarelser.
Sportchefens kollega som hade tittat mot mitt håll var ingen annan än Oleguer.
- - - -
Vår korrespondent berättade till oss att resten av träningen intog mer ortodoxa former och att huvudfokus låg på att belysa det faktum att man inte kommer fram till målet om man endast spelar i sidled samt på att skola in Valdés på att inte försöka sig på några dribblingsräder när motståndet är av morgondagens kaliber.
Hur – eller om – vår vän har tagit sig ut från anläggning, har redaktionen fortfarande ingen aning om.
