Dagens individuella utmärkelser - hur poppis är du?
Tiden då fotbollens mäktiga aktörer hyllades och premierades enbart efter sina sportsliga prestationer är förbi.
Spanska ligaföreningen, LFP ( Liga de Fútbol Profesional) delade igår ut sina årligt återkommande "awards", till spelare och tränare för deras insatser under säsongen 2011/2012. Priser delades ut för bland annat; bästa målvakt, bästa försvarare, bästa mittfältare, bästa offensiva mittfältare och bästa anfallare. Likaså korade man förra säsongen mest framstående spelare och tränare. Röstningsproceduren fungerar på det viset att de aktuella tränarna valde fram årets målvakt, försvarare, mittfältare, osv. Medan spelarna fick ansvara för att välja vem de tyckte förtjänade att bli årets spelare och tränare. Ett röstningssystem mycket likt det som gäller när Ballon d'Or-vinnaren ska utses alltså. Vilket betyder att LFP Awards, likt Ballon d'Or till stor del handlar om hur poppis du är och inte om hur bra du faktiskt har presterat rent sportsligt. En slutsats som med lätthet bevisades av LFP när "bästa tränare"-priset för säsongen 2011/12 gick till Filosofen, Mr Guardiola. Pep som vann en titel med Barcelona, nämligen Copa del Rey. Medan "den onda" och "arroganta" Mourinho som slog flera historiska ligarekord med Real Madrid och vann ligan, gick lottlös. Nu förstår vilken person som helst, med lite vett i skallen, att Mourinho är den rättmätiga vinnare. Men den stora frågan är varför man har dessa så kallade prisutdelningar, när de inte handlar om hur bra du presterat på det sportsliga planet utan mer om hur populär du är som tränare och person?
Inte särskilt förvånande så var det också så att det blev den ödmjuka Lionel Messi som röstades fram av kollegorna som säsongens bästa spelare. Jag tänker inte börja debattera utförligt om varför Cristiano Ronaldo var bäst förra säsongen (för det var han enligt mig) men till skillnad från Messi så klev Ronaldo fram i alla stora matcher (och öste in mål i övrigt) under föregående säsong samtidigt som han sköt hem ligatiteln till Real Madrid på fiendemark. Medan Messis målorgie "bara" resulterade i en CdR-titel. Ett scenario som var precis det omvända för två säsonger sedan, men där Messi även då tilldelades detta pris.
Vad kan man då i konstatera i övrigt? Jo att Pep Guardiola och Lionel Messi för tredje året i rad (sen LFP Awards infördes) vann utmärkelserna; årets tränare, årets spelare och årets forward. Dvs duon har prenumererat på priset, och gillats av sina kollegor under alla tre år som den "ärofyllda" omnämningen funnits. Precis som Messi har prenumererat på Ballon d'Or, sedan i princip samma röstningssystem införts av FIFA, när man korat världens bästa spelare.
Slutsatsen? Jo, att det numera inte bara handlar om att prestera på fotbollsplanen om man vill vinna individuella utmärkelser. Nu är man tvungen att skapa en god image av sig själv, som professionell fotbollsspelare/tränare men även som person/personlighet, en image som bör vara allmänt accepterad även om den i grunden är (kan/får vara) en falsk återspegling av den du egentligen är. Det är alltså inte "fint" att "stå ut" som portugiserna Mourinho och Ronaldo gör. Det är inte acceptabelt att vara brutalt ärligt och okonstlad. Det är inte godtagbart eller rättare sagt rekommenderat att ha en stark personlighet. Om man nu vill vinna dessa individuella premier dvs. Och så här ska det ju såklart inte vara. Det är helt enkelt otroligt trist att dagens individuella priser, som bör kreditera och erkänna fotbollsspelarens/tränarens skicklighet på just fotbollsplanen/bänken, numera handlar om helt andra saker, om irrelevanta ting.
Kanske borde man i framtiden göra om dessa utmärkelser så man t.ex. har en utnämning som säger, "bästa tränare baserat på de sportsliga resultaten/prestationerna". Och en annan som säger "bästa tränare baserat på personlighet, den nuvarande mediabilden/din image och resultat" (i rangordning, där personlighet och mediabild är viktigare än resultat). Sedan får vi utomstående välja vilken av dessa två utmärkelser och vilka egenskaper som vi prioriterar och uppskattar högst när vi utser den huvudaktör som för oss personligen bör anses vara "bäst". För mig är det dock enkelt, den som presterar bäst baserat på sportsliga resultat ska hyllas och belönas. Vill man börja blanda in personlighet, eller rättare sagt den bild (ofta otroligt skeva) som media målat upp av en person, och bedöma insatser och bedrifter efter detta så väljer man att vandra på en farlig väg. En väg som verkligen inte gynnar fotbollen som sport. Just nu är dessa individuella priser ett stort skämt som ingen bör ta på större allvar. Ett dåliga skämt. Tiden då dessa utnämningar verkligen betydde något och respekterades är förbi och det är verkligen synd. Någon bör avgå, men jag vet inte vem.
-
Grattis till Real Madrids tre trevliga spanjorer, Iker, Ramos och Alonso som röstades fram av tränarna som årets målvakt, försvarare och mittfältare. Och det helt rättvist, så pass rättvist att det inte gick att förbise. Kanske hjälpte det lite att de var spanjorer, osv, men det är ändå inte lätt att slå Barcelona-spelarna nuförtiden så det var mycket imponerande att denna trio (speciellt Ramos och Alonso) äntligen fick lite välförtjänt beröm. Men som man säger, även en blind höna kan hitta ett korn...
Hala Madrid!
