La Ligabloggen: Därför är FC Barcelona "més que un club"
I Spanien går fotboll och politik hand i hand. Sedan början av 1900-talet, då de flesta professionella fotbollsklubbarna bildades, har supportrarna i Spanien använt sina klubbar för att visa sina politiska åsikter med hjälp av den uppmärksamhet som sporten får i media.
Katalonien är för tillfället en del av Spanien och omfattar provinserna Barcelona, Girona, Lleida, och Tarragona. Baskien är också en del av Spanien och omfattar regionerna Álava, Biscaya och Gipuzkoa. Varken katalaner och basker vill se sig själva som spanjorer, utan vill tro att de tillhör en egen nation.
Kampen för ett självständigt Katalonien fortsätter än idag. Även om Katalonien redan har relativt brett självstyre, strävar katalanerna fortfarande efter att bli en egen nation. Under det spanska inbördeskriget var Katalonien en viktig republikansk enhet. Francos nationalistiska grupper var starkt emot republikanerna vilket innebar att han naturligtvis var emot idén om att Katalonien skulle vara självständigt. Franco försökte sätta stopp för Kataloniens självständighet genom olika åtgärder, som att exempelvis förtränga den katalanska kulturen. Under bara en vecka under det sista året på inbördeskriget avrättades över 10 000 personer som tillhörde en anti-Franco armé och ytterligare 25 000 sköts efter vapenvilan i staden.
Francos regim såg till att ingen klubb skulle tillåtas att heta ett icke-spanskt namn och Barcelona fick byta namn till "Club de Fútbol Barcelona". Inte bara det, de var även tvungna att ta bort den katalanska flaggan från klubbens emblem. Det innebar att Franco inte bara förtryckte folket utan även fotbollsklubbarna som spelade en så viktig roll i deras liv.
Franco hade sett de positiva effekterna av fotbollen genom att Mussolini och Hitler skickligt utnyttjat sporten för marknadsföring av dem själva och landet. Han såg det som ett perfekt sätt för Spanien att återfå en del positiv global uppmärksamhet och även hjälpa honom att befästa sitt styre i Spanien. Han ville också använda fotbollen som något som skulle kunna avleda folkets uppmärksamhet från hans regim, som i början fördärvades med konkurs och otillräcklighet. Han antog huvudstadens största klubb Real Madrid för att göra det till en perfekt personifiering av hans fascistiska ledarskap. Han observerade listigt att genom att stödja Real Madrid, skulle han sätta verksamheten i FC Barcelona, en symbol för den katalanska stoltheten och äran, i brygga. Barca, i sin tur, skulle bli en symbol för det republikanska motståndet mot Francos förtryckande regim och dess förtryck av den katalanska kulturen. Franco utnyttjade i smyg antagonismen mellan Real Madrid och Barcelona till sin egen fördel.
Franco var en grym och hämndlysten ledare som inte visade någon som helst nåd till sitt motstånd. Mellan Barcelona och Real Madrid är det inte bara en fotbollsmatch, det är två politiska motpoler som ställs mot varandra i en tillställning full av hat. Staden Barcelona har fortfarande ärren kvar från det hänsynslösa förtrycket från Francos regim.
Mordet på FC Barcelonas president Josep Sunyol 1936 är ett bra exempel på hänsynslösheten som visades mot viljan att bryta sig loss från Spanien. Sunyols död orsakades av ett tragiskt litet misstag. FC Barcelona-presidenten bar upp den katalanska flaggan vid fel tillfälle, eftersom att han misstog den nationalistiska delen av Spanien med den republikanska. Vid en kontrollpunkt, viftade han och skrek "Viva la Republica”. Francos män tyckte självklart inte om vad de såg och han dödades. Barcas anhängare, ledning och spelare är naturligt bundna till att avsky klubben som var i händerna på en sådan elak människa.
Precis som Hitler och Mussolini, kunde Franco inte tolerera nederlag för laget han var supporter till. Det var inte främst på grund av propagandaskäl. Effektiviteten och storheten i hans regim skulle ta ett hårt slag om hans Real Madrid förlorade mot Barcelona. Historien om 1943 semifinalen i Copa del Generalísimo (Copa del Rey) illustrerar hur fotbollsspelarna i den katalanska klubben var tvungna att ge upp en bekväm ledning och titel för att förmodligen rädda deras egna liv. FC Barcelona ledde dubbelmötet med 3-0 efter den första matchen i Barcelona. Inför returen i Madrid fick de besök av chefen för statens säkerhet. Han talade om generositeten den spanska staten hade visat dem genom att låta katalanerna vara en del av landet för att avsluta samtalet med att hotade dem. Spelarna förstod vad ett avancemang kunde få för konsekvenser och förlorade föga förvånande returmötet med 11-1.
Barcelonas anhängare fick under Francos tid inte ha flaggor inne i arenan. De extremister som hade det greps omedelbart. Katalanerna förtrycktes av Franco och hans män i en sådan stor utsträckning att de inte fick tala sitt eget språk. Den enda platsen där de kunde göra det var under lång tid på Camp Nou och därmed blev FC Barcelona en förlängning och viktig del av deras nationalistiska och anti-Franco kamp.
Tillkomsten av TV skapade nya propagandamöjligheter för Franco. Han kunde använda fotbollens potential till sin fördel i en ännu större utsträckning än vad han hade i åtanke från början. Matcher började sändas, särskilt när det fanns tecken på potentiella upplopp eller någon annan form av oro, så att människor skulle distraheras och hållas utanför vägarna. Men det vara bara Real Madrid-supportrar som fick privilegiet att följa sitt lag på TV. Fram till början av 1980-talet kontrollerade regeringen alla tv-sändningar och visade bara Real Madrid-matcher vilket innebar att människor över hela Spanien var tvungna att titta på Los Blancos varje helg.
Det är intressant att notera att under 1940-talet var Atlético de Madrid, som då kallades Atlético Aviación på grund av sammanslagningen med det spanska flygvapnet, mer i linje med Francos regim under några år än Real Madrid. Faktum är att flera av klubbens spelare var från flygstyrkan.
När Franco antog Real Madrid misslyckades laget till en början med att leverera resultat. Mellan 1939 och 1954 vann inte Los Blancos en enda ligatitel medan Barcelona vann fem. Men värvningen av Alfredo Di Stéfano till Real Madrid skulle komma att gottgöra Real Madrid-supportrarna och Franco med råge. Övergången hade både korruption och politik
Di Stéfano betraktades som en av de största fotbollsspelarna i sin tid. Han var stjärnan i det colombianska laget Millonarios och förälskade spanjorerna under en vänskapsturnering i Madrid. Både Barcelona och Real Madrid blev intresserade av spelaren men Barca var de första att närma sig honom. Förhandlingarna avancerade smidigt för den katalanska klubben med Di Stéfano och han hann även med att spela två eller tre vänskapsmatcher för Barca.
Franco skulle komma att göra allt i sin makt för dra Di Stéfano ur händerna på Barcelona. Barcelonas president Marti Carretó fångades av Francos män i ett hotell i Madrid och blev hotad med att hans textilföretag skulle granskas hårt och få tunga skattekontroller om han inte överlämnade Di Stéfano till Real Madrid. Carretó gav frustrerande nog upp Di Stéfano. Tragiskt nog, en månad senare gjorde Di Stéfano fyra mål på Barcelona. Efter värvningen av Di Stéfano lyckades Real Madrid vinna fem raka europeiska titlar.
Lokalrivalerna Espanyol har också varit Barcelonas fiender sedan början av 1900-talet, särskilt under Francoregimen. De flesta av Barcelonas medborgare såg Espanyol-anhängarna som en del av Francos styre. Under inbördeskriget anslöt sig flera av Espanyols supportergrupper till den fascistiska sidan. FC Barcelona-anhängarna ville få självstyre över sin mark, men Espanyols supportergrupper gjorde upprop emot det, vilket ledde till än större spänning lagen emellan.
Det är denna politiska historia som många har sett som anledningen till att det spanska landslaget fram till de senaste tio åren inte har nått några framgångar. Med ett landslag fyllt med främst Real Madrid och Barcelona spelare, verkade det länge som om att politiken gjorde att spelarna inte kunde enas och samarbeta. I och med triumfen i EM 2008 såg det äntligen ut som att spelarna hade förmågan enas. Enigheten spelarna emellan visade sig vara stark då man på 4 år bärgade hem 3 internationella troféer till Spanien. Den politiska historian kommer alltid att förbli indragen i spansk fotboll, men på landslagnivå har det för tillfället blivit mycket bättre.
Politik har från början funnits i den spanska fotbollens rötter och har bäddats in i kulturen hos varje fotbollssupporter sedan dess. Det existerar än idag och illustrerades tydligt under både Copa del Rey-finalen och supercupmötet mellan Athletic Bilbao och FC Barcelona, när baskerna och katalanerna buade ut och hånade den spanska nationalsången. De gjorde precis som man gjorde förr i tiden och utnyttjade en fotbollsmatch för att tydligt visa att man är emot den Madrid-baserade regeringen. FC Barcelona visade i dessa möten återigen att man är en förlängning och viktig del av Kataloniens nationalistiska kamp. Just därför är Barca: "més que un club".
Källor: NE, AS, SPORT, El País
Ludwing Franquizludwing.franquiz@svenskafans.comLudwingFranquiz2015-09-29 08:00:00
