Atlético - Alaves

Den allra sista ligapremiären på Vicente Calderón

Det har blivit dags för ligapremiär, men 2016-2017 är inte vilken säsong som helst. Det är den sista säsongen som Atlético de Madrid spelar på Vicente Calderón.

Det har blivit dags för ligapremiär. Precis som förra året spelas densamma på Vicente Calderón, men den här gången är det annorlunda. Det är sista gången som Atlético de Madrid äntrar sin hemmaarena med vetskapen om att det är premiär. Nästa år spelas den på annat håll. Långt ifrån Manzanaresfloden. Det är inte vilken säsong som helst och det är en extra motivation för Atlético som klubb. Den spanska huvudstadsklubben återvänder till hemmaborgen för att spela sin första tävlingsmatch sedan den traumatiska majkvällen i Milano. Den här gången med en betydligt bredare trupp trots att man bara har värvat tre spelare som stannat i klubben under sommarens övergångsfönster. På andra sidan står en nykomling, precis som ifjol.

På de båda bänkarna ställs två argentinare mot varandra. Tidigare landslagskamrater, idag är de tränare för varsitt lag som de själva representerat som spelare.

Sommaruppehållet är till ända. LaLiga är tillbaka.

DEPORTIVO ALAVÉS – KLUBBEN SOM FÖRFÖLL..MEN HITTADE EN VÄG TILLBAKA
Över tio år har passerat sedan publiken på ett knökfullt Mendizorrotza fick beskedet om Ferrán Corominas mål på Montjuïc i Barcelona. Glädjen som Raúl Bodipos ledningsmål innebar en knapp timme innan förbyttes till chocktillstånd. Innebörden av Coros mål på tilläggstid gick inte att ta miste på. Tystnaden var spöklik i Vitória-Gasteiz. Alavés hade trillat ur Primera División och den här gången var inte situationen densamma. Det skulle även visa sig de kommande säsongerna, men framförallt i samband med nedflyttningen till Segunda B. Det första decenniet under 2000-talet hade innehållit i stort sett allt: en klassisk UEFA Cup-final, en uppflyttning, tre nedflyttningar och spel i Spaniens tre högsta divisioner. När man dessutom flyttades ned för första gången under det föregående årtiondet tog den ukrainske affärsmannen Dmitry Piterman över klubben, något som skulle visa sig vara början till Alavés förfall. Man lyckades visserligen nå uppflyttning till Primera División under Pitermans första säsong, mestadels p.g.a. en aggressiv övergångspolicy där det allra bästa för det utvalda målet värvades. Coros mål den där majkvällen på Montjuïc höll kvar Espanyol i Spaniens finrum och skickade Alavés mot en osäker framtid.

Klubben hade det inte bara jobbigt på det sportsliga planet. Man hade också hamnat i ekonomiska svårigheter under Pitermans styre och huvudpersonen själv bråkade med såväl supportrar och spelare. Bokstavligt talat. Ukrainarens tid i Alavés är framförallt ihågkommen för hoten mot Lluis Carreras, något som han sedemera blev fälld för den rättsliga vägen. Resultaten på planen påverkades förstås av det som pågick bakom stängda dörrar och åtta år efter den där UEFA Cup-finalen mot Liverpool hade Alavés flyttats ned i Segunda B samtidigt som skuldberget skenat iväg från €3 miljoner till €23 miljoner under Pitermans fyra år i klubben.

Piterman lämnade Alavés sommaren 2007 sedan han sålt 51% av sina aktier till den nya presidenten Fernando Ortíz de Zárate och en grupp investerare för €3 miljoner. Klubben försattes i konkursförvaltning p.g.a. Pitermans vanskötsel och var bara en i raden av spanska föreningar med samma problem under den här perioden. Att spendera pengar man inte hade var något som spanska klubbar gjorde väldigt flitigt under 1980 och 1990-talet, men även en bit in på 2000-talet. Trots det nya ägarskapet gick det inget vidare för Alavés. Avsaknaden av kapital gjorde att man tvingades satsa på en ung stomme som sedemera gjorde att klubben flyttades ned till Segunda B och tillbringade fyra tunga säsonger i den spanska tredje divisionen. Under den här tiden försökte man pricka rätt med tränare som skulle hjälpa laget att ta steget tillbaka till Segunda División, men det var inte förränn den gamle basketspelaren Josean Querejetas inträde i klubben som Alavés lyckades.

Querejeta är president i den mycket framgångsrika basketklubben Saski Baskonia och har en imponerande renommé såväl på spelar som ledarsidan. Det tog visserligen två säsonger för klubbledningen att ta sig upp i Segunda División, men nu hade man i alla fall grävt sig ur det största hålet. Återkomsten till ”silverdivisionen” var långt ifrån enkel och innehöll mängder av förändringar. Ständigt hot om nedflyttning p.g.a. den egna spelartruppens brist på kvalité, tränarbyten och en fullständigt otrolig match mot Real Jaén i den allra sista ligaomgången där man vände 1-0 och 2-1 till en 2-3-seger på bortaplan med hjälp av tre mål under de sista tio minuterna var en av vändpunkterna för Alavés.

Efter åtta år av konkursförvaltning lyckades man dessutom ta sig ur den allra mörkaste perioden i sin historia i samband med förra sommaren. Nu fanns möjligheten att förstärka laget till den grad att man faktiskt kunde satsa på en potentiell uppflyttning till Primera División och det var precis vad Vitória-Gasteiz-klubben gjorde. José Bordalás tog över tränarsysslan och redan efter tio omgångar kunde man ana att något stort var på gång. Alavés slogs i toppen med Leganés och det hela slutade med att de båda klubbarna flyttades upp efter en mycket framgångsrik fjolårssäsong.

REVOLUTIONEN SOM SKALL HÅLLA KVAR ALAVÉS
Spelar och tränaromsättning brukar vara en bra indikation på hur en klubb fungerar, inte bara sportsligt utan även ekonomiskt och ur en administrativ synvinkel. När Alavés åkte ur Primera División för tio år sedan präglades det ostabila lagbygget och ledningen av tre tränarbyten. Den instabila situationen kring klubbens existens har fört med sig 23 (!) tränarutnämningar under det senaste decenniet. I vissa fall har det inte ens räckt med att klubben lyckats ta sig upp en division för att vissa tränare skulle få behålla sina jobb. Så var fallet med Nacho González som fick sparken en bit in på 2013-2014 års säsong trots att han lett klubben till Segunda året därpå. Kanske var det också en av anledningarna till att Alavés-ledningen bestämde sig för att göra sig av med José Bordalás efter dennes framgångsrika fjolårssäsong. Ironiskt nog har man bestämt sig för att göra sig av med de tränarna med det högsta poängsnittet under de senaste tio åren.

Allt börjar dock uppifrån och det är något som Alavés hade klart för sig redan innan förra säsongen var slutspelad. En plan för om man tar sig upp och en plan om man stannar kvar i Segunda. Det är något som är väldigt vanligt i klubbar som slåss för uppflyttning eller ligger på gränsen till nedflyttning. Strax efter att förra säsongen tagit slut stod man vid ett vägskäl: evolution eller revolution. Det blev det sistnämnda.

NYFÖRVÄRV: Adrián Ortolá (Barcelona, lån); Zouhair Feddal (Bosman), Alexis (Besiktas, €0,4 miljoner), Aleksandar Pantic (Villarreal, lån), Théo Hernández (Atlético de Madrid, lån), Carlos Vigaray (Getafe), Victor Camarasa (Levante, lån), Daniel Torres (Independiente de Medellín), Nenad Krsticic (Sampdoria), Marcos Llorente (Real Madrid, lån), Edgar Méndez (Bosman), Manu García (Manchester City, lån), Ibai Gómez (Bosman), Christian Espinoza (Villarreal, lån), Deyverson (Levante, lån), Cristian Santos (Bosman), Rubén Sobrino (Manchester City, lån), Dani Iglesias (Guadalajara)

FÖRSÄLJNINGAR/BOSMANFALL: Pau Torres (Real Valladolid), Hernán Bernardello (Montreal Impact), Sergio Mora (UCAM Murcia), Juli (Córdoba), David Torres (CD Alcoyano), Sergio Pelegrín (Elche), Jagoba Beobide (Bosman), Iñaki Sáenz (Tenerife), Dani Pacheco (Real Betis, återvänder från lån), Aritz Borda (Western Sydney Wanderers), Javier Capio (Cádiz), Daniel Estrada (Bosman), Dani Abalo (Bosman), Facundo Guichón (UCAM Murcia)

Allt började med att klubben värvade Eibars tekniska sekreterare Sergio Fernández. Anledningen var enkel. 41-åringen har väldigt god koll på den nationella och internationella spelarmarknaden, något som sedemera lett till mängder av värvningar. Han har också en bakgrund lokalt där han representerade Aurrera de Vitoria i början av sin spelarkarriär. Fernández intåg i klubben innebar en förändring i klubbhierarkin för den tidigare sportchefen Zubillaga. Arkitekten till Alavés två senaste uppflyttningar tog ett steg tillbaka och numera jobbar han som sportchef för ungdomslagen i klubben.

När man väl hade en ny sportchef på plats utsågs även en ny tränare för den kommande säsongens uppdrag. Valet föll på Mauricio Pellegrino som i sin tur har en bakgrund som spelare i klubben. Han avslutade nämligen sin spelarkarriär i just Alavés samma säsong som klubben senast befann sig i Primera División. Pellegrinos tränarerfarenhet är skral och kan inte jämföras med hans rika spelarkarriär. Han började som assisterande tränare till Rafael Benítez i Liverpool (2008-2010) och följde sedan med spanjoren till Italien när han tog över Inter. Därefter tog Pellegrino över Valencia, men väl där blev det en kort sejour. Han återvände sedemera till Argentina där det blev två säsonger i Estudiantes de la Plata och det gick bra för honom till en början där tredjeplatsen i Torneo Final var en meriterande sådan. 2014 blev dock inte särskilt framgångsrikt och Estudiantes slutade långt bakom Racing i ligatabellen, men det gav åtminstone möjligheten till spel i Copa Libertadores 2015. En 16:e plats i ligan gjorde att Juan Sebastián Verón sparkade sin gamla landslagskamrat. Han var inte alls nöjd med sättet som han fick lämna på, men två månader senare hade han ett nytt jobb. Den här gången rörde det sig om Independiente där han blev historisk för att ha startat med sex raka segrar, något som ingen annan hade lyckats med. Sammanlagt tog han 70 poäng på 38 matcher under sin tid i Independiente, något som bäddade för att Sergio Fernández slutligen värvade honom på ett kontrakt som sträcker sig till den 30 juni 2017 med en option på ytterligare en säsong.

Alavés har värvat 18 spelare under sommarens övergångsfönster. Samtliga förutom colombianen Dani Torres går under etiketten ”Buenos, bonitos y baratos”. Det har förstås inneburit att klubben gjort sig av med stora delar av förra säsongens spelartrupp, något som också syns ovan där 14 spelare sålts, lämnat p.g.a. utgående kontrakt eller också fått sina kontrakt brutna av klubben. En av sommarens största övergångskaruseller i Europa har således återfunnits i Vitória. Det innebär också att några av arkitekterna till uppflyttningen från Segunda División har packat sina väskor och lämnat för spel på annat håll. Däribland återfinns exempelvis veterantrion med Sergio Pelegrín (33), Juli (35) och Sergio Mora (36) som samtliga utgjorde en viktig del i lagets framgångsrika säsong. Det är väl framförallt mittförsvararen Pelegrín som skulle kunna ge ytterligare på den allra högsta nivån, men samtidigt har man värvat profilstarkt under på dessa tre positioner. Högerbacken Carpio har också lämnat för spel i Cádiz.

När det gäller värvningsfronten har man satsat på bosmanfall och lånespelare av framförallt två sorter. Dels har man hämtat in spelare från större klubbar som är på jakt efter regelbunden speltid, men man har också letat efter potentiella förstärkningar i de nyligen nedflyttade klubbarna som inte har råd med lönekostnaderna.

MÅNGA SPELSTILAR, SENA ANKOMSTER OCH ETT MÅL
När man genomför en revolution av det här slaget efter att ha flyttats upp i en högre division brukar saker och ting sällan gå av sig själv i inledningen av säsongen. Den sena utnämningen av såväl sportchef som tränare har gjort att Alavés ligger efter schemamässigt. Tanken är dock att den gamla stommen med Fernando Pacheco, Raúl García, Manu García och Gaizka Toquero skall utgöra en ny och tillräckligt stabil ryggrad med alla nyförvärv för att klubben skall klara kontraktet. Det kan mycket väl bli så att Raúl García tappar sin plats i det långa loppet, men så här i ligaupptakten startar han med en fördel gentemot Théo Hernández. P.g.a. de stora förändringarna i spelartruppen väntas Pellegrino satsa på de betydligt mer rutinerade korten så här i inledningen av säsongen. Kiko Fermenía väntas få chansen till höger i backlinjen samtidigt som nyförvärven Alexis och Feddal skall utgöra mittlåset. Under säsongen kommer högerbacken kunna flyttas upp som ytterforward och då kan Vigaray få chansen från start i backlinjen. Mittbacksplatsen är cementerad med Aleksandar Pantic som den primära konkurrenten till Alexis och Feddal.

Lagkaptenen Manu García är Alavés nav och en mycket viktig bollvinnare som alltid spelar med hög intensitet, men han är också något av en kulturbärare med två uppflyttningar i ryggsäcken. Här är det tänkt att Marcos Llorente skall konkurrera om en startplats och i det långa loppet väntas även han bli en viktig spelare när det verkligen vankas överlevnad. Framför 30-åringen väntas de båda nyförvärven Dani Torres och Nenad Krsticic sköta det spelmässiga längre fram i banan. Colombianen är mer av en spelförande central mittfältsspelare samtidigt som serben har ett långt förflutet inom den italienska fotbollen där han aldrig lyckats bli en viktig profil i Sampdoria trots Genoa-klubbens förtroende för honom. Victor Camarasa skall också få en plats i laget, något som antagligen kommer ske med tiden beroende på hans insatser. Han är trots allt en riktigt bra förstärkning för en nykomling. Pellegrino spelade väldigt mycket 4-2-3-1 under sin tid i Independiente där han hade sin överlägset mest framgångsrika tid som fotbollstränare, men det här systemet kan komma att förbytas till ett 4-3-3 med tanke på Alavés-spelarnas karaktärsdrag.

Kantspelet i Alavés kommer bli en viktig ingrediens när det gäller målskyttet eftersom Toquero sin uppoffrande spelstil till trots aldrig har varit särskilt målfarlig. Deyverson är visserligen värvad för att sköta den delen och kanske är det nu som han får riktig utväxling på sin karriär, men i slutändan förväntar sig Alavés-ledningen att det är Cristian Santos som tar hand om platsen som förstaval i anfallet, men han kan också spela som släpande anfallare. Han gjorde 16 mål i Eredivise med NEC Nijmegen ifjol och har ett ganska stort tryck på sina axlar, ett tryck som han även axlade i Jupiler League när han hjälpte NEC ta sig upp i Eredivisie. Under sommaren har man lyckats knyta åt sig Ibai Gómez som bosmanfall och den förre Athletic-spelaren väntas få en mycket viktig roll när det gäller anfallsspelet. I den inledande omgången kommer vi antagligen få se Edgar Méndez från start och han är revanschsugen efter en misslyckad sejour i Granada. Som bäst var han under sin tid i Almería. Ytterforwards finns det annars gott om: Rubén Sobrino som är anfallare kan också spela där, detsamma gäller även Cristián Espinoza (som Villarreal tog framför näsan på Atleti). I den här skaran kan även Toquero räknas in.

Det är dessutom många olika typer av spelstilar som skall kokas ihop och fungera under en lång säsong. Hur man lyckas beror till stor del på hur snabbt alla dessa spelare lär känna varandra och lyckas få kontinuitet.

LÄGET I ALAVÉS
Alavés reser till den spanska huvudstaden med i stort sett hela spelartruppen tillgänglig. Det saknas bara två spelare för att den skall vara komplett. Théo är en av spelarna som inte kommer kunna delta under söndagskvällen. Anledningen är att Atleti har inkluderat en klausul i vänsterbackens lånekontrakt. Det är praxis för Atleti att göra på det viset. Däremot får de spela på sin egen hemmaplan. Pellegrino kan inte heller räkna med nyförvärvet Deyverson som drog på sig en avstängning i sista omgången förra säsongen. Den gångna veckan har annars handlat om att förbereda sig för matchen på Calderón. Med tanke på den stora spelaromsättningen har man också valt vicekaptener under veckan. I fredags bestämde sig spelartruppen för att Alexis och Dani Torres skall utgöra en grupp på fem spelare ihop med Manu García, Fernando Pacheco och Toquero som skall axla kaptensbördan. Nyförvärven är kapten fyra respektive fem.

TRUPPEN
Adrián Ortolá, Fernando Pacheco, Kiko Femenía, Alexis, Laguardia, Feddal, Vigaray, Raúl García, Dani Torres, Manu, Krsticic, Llorente, Camarasa, Ibai, Edgar, Sobrino, Espinoza, Toquero, Santos, Manu Barreiro

Deyverson
-
Théo (kan inte spela p.g.a. en klausul i lånekontraktet)

STARTELVAN (4-3-3/4-2-3-1)
Pacheco; Kiko Fermenía/Vigaray, Alexis, Feddal, Raúl García; Dani Torres, Manu García, Krsticic; Edgar Méndez, Toquero, Ibai Gómez

TIDEN ÄR MOGEN – DET ÄR DAGS ATT KRÄVA ÄNNU MER AV ATLÉTICO
Finalförlusten i Milano tog väldigt hårt på samtliga i Atlético de Madrid. Den skapade också en turbulens och osäkerhet kring Diego Simeones framtid i klubben och det var en ny situation för de röd-vitrandiga supportrarna. I samband med torsdagskvällen sände TV-operatören Movistar en 45 minuter lång intervju med Cholo där han förklarade vad han egentligen menade på presskonferensen efter Champions League-finalen i Milano: ”När jag använde mig av uttrycket ’tänka igenom’ så var det mitt sätt att ta mig an min fortsättning i Atlético de Madrid. Om jag hade lämnat vid det tillfället hade jag inte kunnat göra det utan ro” sade Simeone. Argentinaren reste till Madrid med resten av truppen efter förlusten i Milano, men lämnade därefter Spanien för dels semesterparadiset Turks & Caicos, Förenade Arabemiraten och slutligen Buenos Aires. Supportrar, media och vissa delar av klubbledningen väntade i över två veckors tid för att Cholo skulle uttala sig.

Till slut gjorde han det..via sociala medier. ”Jobbar från Buenos Aires” löd texten på argentinarens Instagram-konto. På bilden återfanns Miguel Ángel Gil Marín och Andrea Berta ihop med Simeone. De hade rest till Buenos Aires för att träffa Cholo och planera värvningsstrategin kring framförallt sommarens viktigaste värvning: anfallaren som skall ersätta Jackson Martínez. Det faktum att Gil Marín hade åkt till Buenos Aires säger en hel del om turbulensen som uppstod efter Champions League-finalen även om Simeone hade meddelat de egna spelarna att han skulle stanna i Atlético sju dagar efter finalen.

Simeone betonade också en viktig sak när han fick skicka ett budskap till Atlético-supportrarna i samband med Movistar-intervjun: ”Det här är ett annorlunda år för alla. Vi lämnar Calderón. Det är inte ytterligare en säsong. Jag ber våra supportrar att sätta krav på oss. Vi är förberedda på det. Det finns ingen bekvämlighet att prata om. Här finns uppror och smärta, men det bästa sättet att hela smärtan är att titta på tyskarna. Förr eller senare lyckas vi..” sade Simeone som också avslöjade att han tycker väldigt mycket om den tyska inställningen till saker och ting. Ungefär som han läst en bok om tysk vinnarmentalitet.

Att kräva ännu mer av spelarna kan visserligen ses som

Att förlora den där Champions League-finalen i Milano efter det inträffade i Lissabon och med Bryssel i bakgrunden har gjort att Atlético-ledningen jobbat på med samma mål i sikte som tidigare: att laget skall överträffa sig själv under 2016-2017.

ÖVERGÅNGSSOMMAREN 2016
Atlético hade en väldigt tydlig värvningsstrategi under sommarens övergångsfönster, som förövrigt förbereddes ett halvår i förväg. Diego Costa, Nico Gaitán, Šime Vrsaljko om möjligt en till anfallsspelare med karaktärsdrag att spela som ytterforward och släpande anfallare. Så här innan säsongsstarten och med övergångsfönstret alltjämt öppet i ytterligare ett tiotal dagar har man lyckats värva såväl Gaitán som Vrsaljko. I argentinarens fall försökte man värva honom tre somrar i rad. Efter långdragna förhandlingar med Benfica som återupptogs i samband med Gaitáns uppvisning på Vicente Calderón förra hösten lyckades man slutligen infria ett av löftena som Simeone fått. Vrsaljko ersatte i sin tur Jesús Gámez som back-up, men till skillnad från andalusiern väntas kroaten även bidra med rejäl konkurrens om en startplats till höger i backlinjen. Sommarens stora snackis har förstås varit Diego Costa. Atlético-ledningen, Simeone, spelarna och huvudpersonen själv har gjort allt i sin makt för att anfallaren skall lämna för spel i Manzanaresklubben.

Trots en separat budget på €60-65 miljoner för Diego Costa lyckades man inte värva honom. Chelsea vägrade dels att sätta sig ned vid förhandlingsbordet, hotade sedemera med att rapportera Atleti till FIFA och fick därefter ge upp hoppet om anfallaren. Man gjorde visserligen ett sista försök innan juli månad övergick i augusti sedan Diego Costa ringt Simeone och bett honom vänta ytterligare en tid, men det gick inte vägen.

Edinson Cavani var aldrig ett alternativ p.g.a. Zlatan Ibrahimovics beslut att lämna PSG. Gonzalo Higuaín gick slutligen för €90 miljoner till Juventus. Pierre-Emerick Aubameyang var inte heller något alternativ, dels p.g.a. sina lönekrav (€12 miljoner per år, Diego Forlán och Sergio Agüero tjänade €10 miljoner tillsammans..), men också för att Borussia Dortmund inte ville sälja honom. Simeone var aldrig särskilt imponerad av Alexandre Lacazette samtidigt som Mauro Icardis privatliv kontra prislappen säkerligen avskräckte Atleti. Det gjorde att valet föll på Kévin Gameiro, något som Cholo också uttalat sig om: ”Det stämmer att klubben jobbade på att försöka värva Diego Costa. Saker och ting gick inte framåt. Vi var alltid väldigt tydliga gentemot Gameiro. I alla lägen. När jag pratade i telefon med honom meddelade jag Gameiro att vi försökte värva Costa, men att han var den spelaren som jag tänker satsa på helhjärtat av de alternativ som klubben presenterade” avslöjade Simeone i samband med Movistar-intervjun.

Värvningen av Gameiro har genererat en del besvikelse hos Atlético-supportrarna, men det går inte att göra särskilt mycket om klubbarna inte vill sälja.

Det återstår att se om Atlético lyckas värva en anfallsspelare till innan fönstret stänger, men i nuläget lägger man större vikt på försäljningar. Det har förövrigt varit väldigt lugnt på den fronten under sommaren. Simeone klargjorde tidigt för klubbledningen att han inte räknar med Borja Bastón, Óliver Torres och Javi Manquillo inför den nya säsongen. En har lämnat, två väntar på att hitta en ny destination. Matías Kranevitter och Luciano Vietto har båda lånats ut med grundidéen att de skall återvända till Atlético efter säsongen, men då gäller det att de visar framfötterna i Sevilla.

Resten av spelarna som lämnat har antingen gjort det för att man inte räknar med de eller för att man vill att de skall fortsätta sin utveckling på annat håll.

En stor del av pengarna från det nya TV-kontraktet (€102 miljoner/per år fram till 2018-2019), prispengarna från Champions League (uppemot €80 miljoner) och de intäkterna som genererats vid spelarförsäljningar (€84,5 miljoner så här långt) har investerats i nyförvärv (€79 miljoner) och kontraktsförlängningar förutom de extra kostnader som den nya arenan medför (den blev ungefär €50 miljoner dyrare än beräknat). Atlético har förlängt och höjt många av spelarnas utköpsklausuler, däribland Saúl (€80 miljoner), Antoine Griezmann (€100 miljoner), Théo Hernández (€24 miljoner), Lucas Hernández (€40 miljoner), Jan Oblak (€100 miljoner) och José María Giménez (€65 miljoner) under 2016.

Utöver det har även Fernando Torres och Tiago fått sina respektive kontrakt förnyade samtidigt som Gabi väntar på att skriva under sitt. Det är en rejäl skillnad gentemot vad fallet var för bara 2-3 år sedan.

FÖRSÄSONGEN – EN STOR JAKT PÅ ALTERNATIV OCH VARIANTER
Manzanaresklubben har spelat sex träningsmatcher under sommarens försäsong, men det har inte varit mot särskilt bra motstånd. Fokus har i vanlig ordning legat på den fysiska biten där samtliga spelare tvingats genomgå den 14 dagar långa förberedelseperioden som stora delar av truppen genomförde i Los Ángeles de San Rafael. Inga undantag. Allt för att slippa förslitningsskador, svåra skador och framförallt så att spelarna är redo när säsongen drar igång. När det gäller Simeones taktiska laboratorium har argentinaren fokuserat på tre spelsystem: 4-4-2, 4-1-4-1 och 4-3-3. Atlético kommer gå in i den nya säsongen med 21 alternativ 22 spelare beroende på hur de avslutande dagarna på övergångsfönstret blir, men det är grundidéen.

Truppen är starkare i teorin, men det gäller också att visa det på planen. ”Los hechos” som Simeone alltid pratar om. Simeone och hans tränarstab har designat truppen ihop med den sportsliga ledningen för att man skall kunna slåss på alla fronter. Då gäller det också att ha såväl varianter som alternativ.

Den interna konkurrensen har spetsats till ytterligare och det är något som väntas märkas i samband med trupperna som Simeone skall ta ut inför varje match. Juanfran har fått en konkurrent på högerbacksplatsen och alternativen som finns i mittlåset är det få klubbar som kan mäta sig med. En genomgående sak de två senaste somrarna har varit Simeones intention att försöka hitta en plats åt Koke centralt i banan och öppna upp kanterna åt andra spelare, men laget har fungerat som bäst i det gamla vanliga spelsystemet. Koke känner sig mest bekväm med en utgångsposition till vänster på mittfältet.

Därför blir det väldigt intressant att se hur han axlar en centralare roll när laget byter spelsystem från match till match. Tiago är tillbaka från skada och har i vanlig ordning sett bra ut i majoriteten av matcherna. Sex spelare (Gabi, Tiago, Koke, Saúl, Augusto Fernández och till viss del Thomas) slåss om två eller tre platser i startelvan beroende på spelsystem.

Saúls och Kokes mångsidighet gör att de kan spela i alla mittfältspositioner. Anfallsalternativen har även de blivit fler. Det råder som mest ”overbooking” på vänster sida av mittfältet. Koke, Yannick Carrascos, Nico Gaitáns och Ángel Correa är alla som mest bekväma i den positionen även om argentinaren är tilltänkt primärt som släpande anfallare. Carrasco är dessutom väldigt bra som anfallare ihop med Antoine Griezmann. Det är favoritpositionen för nyförvärvet Diogo Jota också, men i portugisens fall kommer han att lämna för spel på annat håll innan fönstret bommar igen.

Kévin Gameiro väntas bidra med mål, men också kvalité i kortpassningsspelet och det är något som Atlético har studerat väldigt nära innan de köpte loss honom. Det som Vietto skulle bidra med, men misslyckades med.

Sett till hela spelartruppen är det nog bara Jan Oblak, Filipe Luís och Antoine Griezmann som inte har en konkurrent som är på samma nivå.

LÄGET I ATLÉTICO
Simeone har i stort sett hela spelartruppen tillgänglig, men kommer inte kunna räkna med Griezmann och Miguel Ángel Moyà (meniskskadad) inför helgens premiär. Fransmannen är avstängd efter att ha blivit varnad i sista ligaomgången mot Celta Vigo förra säsongen. Griezmann skulle nog ändå inte ha spelat mot Alavés eftersom han återvände från sin semester den 8 augusti, dvs. 14 dagar efter Carrasco som var den spelaren som återvände näst sist. Turneringssomrar ställer ofta till det för de olika lagens förberedelser inför en ny säsong och Atlético är inget undantag, men i Manzanaresklubbens fall spelar man inte förränn man är 100% förberedd för att minimera skaderisken. Klubben har nog också lärt sig en hel del efter Diego Forláns extremt hektiska säsong 2009-2010 där han aldrig var sig själv igen efter VM-slutspelet i Sydafrika.

Det har varit en intressant vecka i Atlético. Dels för att tränarstaben och klubbledningen inte var särskilt nöjda med spelarnas insatser i Trofeo Ramón Carranza. Inställningen var dålig och det syntes även på spelet där laget blixtrade till när de väl behövde det. Simeone gav spelarna två dagars ledighet (söndag och måndag) och vissa utnyttjade den med att stanna kvar i Cádiz och närliggande turistorter. Ni kan ju tänka er vad vissa gjorde där efter en lång försäsong. Allt för att spelarna skall ladda batterierna till premiären. Veckans träningar har dock varit väldigt intensiva och Simeone har testat med olika alternativ, men det mesta tyder på att Atlético spelar ett 4-3-3-system mot Alavés.

Diego Godín har dragits med feber sedan torsdagen, men skall vara i skick för att spela mot nykomlingen. Frågetecknen har som vanligt kretsat kring Stefan Savic och José María Giménez närvaro i startelvan. Det mesta tyder på att uruguyanen får chansen. Detsamma gäller Nico Gaitán eller Yannick Carrasco. Även i det här fallet verkar den sistnämnde få chansen att starta. Såväl Giménez som Carrasco har ryktats bort från klubben under sommaren, men Atlético har klargjort för agenter och intresserade klubbar att man inte tänker sälja utan att de får betala utköpsklausulerna som ligger på €65 miljoner respektive €40 miljoner. I belgarens fall är det mer eller mindre praxis att man nobbar det första kontraktsförslaget, det är en del av förhandlingsprocessen.

Gameiro väntas spela från start samtidigt som resten av startelvan skriver sig själv. Fernando Torres får därmed inleda på bänken.

TRUPPEN
Oblak, Moreira; Juanfran, Giménez, Godín, Savic, Lucas, Filipe Luís; Gabi, Tiago, Augusto Fernández, Koke, Saúl, Thomas, Carrasco, Gaitán; Fernando Torres, Correa, Gameiro

Antoine Griezmann
Miguel Ángel Moyà
Vrsaljko, Óliver Torres, Diogo Jota, Héctor Hernández, Javi Manquillo

STARTELVAN (4-3-3/4-4-2)
Oblak; Juanfran, Giménez, Godín, Filipe Luís; Tiago, Gabi, Koke, Saúl, Gameiro, Carrasco