Deportivo - Espanyol 2-0
En matchrapport i skuggan
Tanken hade in ens slagit mig, trots att hela dagen kretsat kring matchen. Det har varit en jobbig dag. Funderingarna hade mest handlat om skräckscenariot vi skulle hamna i vid en eventuell förlust mot Espanyol. Räddningen skulle skena iväg flera poäng, och med tanke på vårt kommande, tuffa spelschema skulle det se minst sagt dystert ut. Så att matchen skulle avslutas i tårar var ingen omöjlighet, men att dessa tårar skulle vara av glädje hade jag aldrig trott. Och ja, det är överdrivet att en seger i en fotbollsmatch som den här skulle frambringa glädjetårar, och det var heller inte segern som låg till grund för dem, det var en annan sak, några korta sekunders magi, sekunder som kändes som en evighet, en alldeles fantastisk evighet med alla minnen, all respekt, all kärlek som rymdes i dessa få sekunder. Jag trodde aldrig en passning i slutminuterna av en redan avgjord fotbollsmatch skulle kunna framkalla så många känslor. Men det kunde den.
Lättnaden över att ha vunnit den löjligt viktiga matchen mot Espanyol var enorm. Vid förlust hade det, som sagt, sett väldigt tungt ut. Så det var härligt att se Coloccinis ledningsmål tidigt i matchen. Det gav ro. Det var ett väldigt fint nickmål efter hörna (förutsatt att man ignorerar Espanyols bristande markering). Depor hade så långt kontrollerat matchen, och vid ett par tillfällen faktiskt kännts farliga framåt. Sanningen är den att Lafita och Chippen, som idag fick chansen istället för Verdú och Juan Rodríguez, skapade fler farligheter den första kvarten än vad de båda andra herrarna mäktat med de senaste två matcherna. När nyss nämnde Lafita kort efter 1-0-målet gick på genombrott och satte dit tvåan kändes matchen i stort sett avgjord, trots att mer än en timme återstod att spela. Espanyol, i den usla form de befinner sig i, var aldrig ens nära. Deportivo hade full koll på händelserna, och kändes faktiskt (ja, jag är fortfarande överraskad) farliga framåt. Personligen kan jag tycka att det var lite onödigt att låta Espanyol äga så mycket boll som man gjorde (49%). Visst, de skapade ingenting, men de fick ju chansen, det hade de inte fått om Depor ägt bollen betydligt mer, vilket kändes klart möjligt idag. Hursomhelst, försvaret skötte sig klanderfritt, och har man en Julian De Guzman som städgumma framför sig är det ju till stor hjälp. Den mannen är tamejfan överallt.
Offensivt var Lafita och Chippen en klar injektion. De rörde sig otroligt mycket och skapade på så vis ytor både för sig själva och sina lagkamrater. Således blev det mycket lättare för Depor att äga boll och hitta lösningar i anfallen. Resultatet blev som bekant ett giftigare anfallsspel och två gjorda mål.
Så, när det gått 90 minuter och endast tilläggstiden återstod hände det. En viss Juan Carlos Valerón, ni vet han som vi inte sett till på två år, hade precis äntrat planen till fansens stora belåtenhet. Han hade redan hunnit med att på något märkligt vis lura en stackars försvarare åt fel håll medan han själv med långa och ganska långsamma steg lämnade honom. Nu fick han bollen för andra gången. Det var på offensiv planhalva, i favoritposition centralt, ca 10 meter utanför straffområdet. Långsamt förde han bollen framåt när andra (läs: Verdú) hade stressat iväg en enkel passning eller ett hopplöst skott. Valerón hade ingen panik. Han väntade och väntade innan han slog bollen rakt framåt. Bollen skar igenom ett Espanyolförsvar där tre herrar fläkte sig för att nå den. Ingen lyckades. Och när bollen passerat dem stannade den upp en aning och låg helt plötsligt framför fötterna på Bodipo som var helt friställd framför målet och hade en halv evighet och en yta stor som en ocean på sig att förvalta detta. Då stängde jag av TVn. Det var perfekt. Den viktiga matchen var vunnen, vilket förvisso blivit sekundärt, och Juan Carlos Valerón, den stora hjälten och idealet, hade med sin fantastiska passning framkallat så många härliga minnen och känslor. Jag tänkte inte låta Bodipo förstöra det.
Matchfakta:
Deportivo: Aouate - Manuel Pablo, Pablo Amo, Lopo, Coloccini - De Guzman, Sergio - Wilhelmsson (Valerón 90'), Lafita (Juan Rodríguez 84'), Xisco (Bodipo 79')
Espanyol: Kameni - Chica (Coro 62'), Jarque, Torrejón, D.García - Hurtado, Ángel (Rufete 74') - Valdo, L.García, Riera - Ewerthon (Sorriano 74')
Domare: Clos Gómez
Gula kort: Lopo, Sergio, Wilhelmsson (DEP) och Rufete (ESP)
