Inför Valencia - Depor
Möjligheter. That's what it's all about. Från att vi lär oss tänka, tala, och röra på oss handlar allting, hela livet, om möjligheter, och hur man tar fasta på dem. De finns alltid därute, och lockar med vackra saker samtidigt som de skrämmer, ofta ännu mer än de lockar, och det är hur vi ställer oss emot detta, det val som varje möjlighet ställer oss inför, som definierar oss som människor, som avgör hur våra liv kommer att se ut.
Det här är ju ganska elementärt. Och vad har det att göra med den text som rubriken skvallrar om, som ni, får jag förmoda, förväntar er att få läsa? Jo, Valencia - Depor, på Mestalla, är en gyllene möjlighet. Man måste älska en värld som erbjuder en möjlighet att spöa Valencia, på Mestalla.
Imorgon, ganska exakt klockan sju, kommer elva rätt härliga män ställas mot den möjligheten. Skulle de ta den, skulle de spöa Valencia, på Mestalla, kommer våra definitioner av dem förhärligas, för alltid egentligen. Och vi sitter alla och hoppas, hoppas, klämmer sönder våra stackars tummar faktiskt, på att de ska sparka skiten ur rädslan, sparka skiten ur Valencia, på Mestalla, och visa alla som är emottagliga för den här sortens symbolik, alla som hejar på Depor följaktligen, värdet av att ta vara på möjligheten, vilket är en lärdom så viktig som någon.
Så, lagen. Läget. Allt det där. Valencia sitter ju i skiten. Ronald Koeman har kommit och, under stundom, gjort laget till en ren njutning att beskåda. Med genidrag som att kasta Albelda, Angulo och Canizares långt bort från laget, att göra Javier Arizmendi till högerback - där han för övrigt är nästan precis lika målfarlig som när han spelar i anfallet – och att sådär rent allmänt vänt ut och in på ett väl utmejslat och för spelarmaterialet anpassat spelsystem har han åstadkommit något rätt fantastiskt. Han har gjort Valencia till ett lag som spelar förfärligt dåligt, utan sina ikoner och hemmastadda hjältar. Jag vet inte hur jag ska tacka honom, faktiskt.
Imorgon så ser det faktiskt lite extra illa ut, om man nu hejar på de flaxande låtsasgnagarna, varför man nu skulle göra det. Baraja, ganska ensam representant för de där spelarna som man tycker särskilt illa om som faktiskt har något att hämta i laget, är avstängd. Detsamma kan sägas om Moretti, vänsterbacken, en av få kvarvarande bevis för att Claudio Ranieri, en annan vi tycker om, faktiskt brukade träna klubben. Dessa två delar utvisningsbås med Hedwiges Maduro, som kostade rent groteskt mycket pengar, men som hittills inte varit mer än ett, förvisso rätt lustigt, namn. Skadade spelare finns också, halleluja. Carlos Marchena och Fernando Morientes har båda ont i hälsenorna, av alla ställen, och kommer inte ens få ta på sig Toyotaoverallerna.
Med fingrarna på inga händer alls kan jag räkna upp de tillfällen som Vicente inte har haft någon form av skadeproblem, och han gör ingen besviken nu heller. Muskelbristningar kan, eventuellt, kanske, inshallah, sätta P för medverkan imorgon. Dessutom har Ever Banega, stackarn med webbkameran, under veckan satt sig i en bil och vridit om nyckeln och tryckt på pedalen alldeles för strax efter att han druckit av den så kallade spriten. Hittills har eventuella repressalier från klubben lyst med sin frånvaro, vilket talar för en närvaro för Banega imorgon, skulle han däremot vara frånvarande, blir de där repressalierna helt plötsligt högst närvarande, vilket ju är rätt kul, men för närvarande får vi räkna med att han finns med, bland laget, ni vet, de kvarvarande.
Trubbel alltså, för de svartvita. Deportivo däremot har ju haft förbannat kul i ett par veckor nu. Vi hade kul när vi utmanövrerade Espanyol (som i sin tur hade riktigt kul när de veckan efter utmanövrerade Valencia), och ännu lite roligare, tyckte i alla fall jag, även om jag vet att det är en smaksak, hade vi när vi med lite svårigheter utmanövrerade Sevilla. Två matcher i rad har vi spelar bra och vunnit. Lotina har återuppstått och, skulle man tro, eftersom man förmodligen inte vet bättre, fått en viss fason på det här laget. En svensk som jag helt plötsligt gillar jättemycket, en till nåder tagen målvakt och en helt plötsligt lysande Lafita har det krävts, tillsammans med en skum fembackslinje, men banne mig om inte laget spelar helt okej. Det kämpas och det springs, som fan faktiskt, och det är ju precis vad jag begär av mitt lag, och när de dessutom vinner, så blir det kul.
5-4-1: En fotbollsoddyssé fortsätter även imorgon. I ytterligare en match väljer vi att låtsas som att Aouate aldrig fick den där smällen på näsan och beslutade sig för att säga jättekorkade saker till tidningsfolk, och njuter istället av att ha en fullt kapabel målvakt. Backlinjen, blir precis densamma som stått hyfsat pall de senaste matcherna, alltså med Amo, Lopo, Colo, Kapten Manuel Pablo, fan vad bra han spelar förresten, och Filipe, som inte gjort en enda dålig match den här säsongen.
På mittfältet görs endast en förändring. Sergio är tillbaka. Gonzalez har återvänt. Halsskägget från Barcelona is back. Antonio Tomás får återigen stiga åt sidan, Sergio var ju faktiskt ganska bra mot Espanyol, och är, antar jag, värd en chans till, även om jag, och så vitt jag förstått, många med mig, fortfarande har ytterst svårt att se Sergio i Depor som en god sak. Nåväl, han har ju trots allt gjort mål mot Valencia, på Mestalla, förut.
I övrigt hittar vi de härliga diagonallöparna Wily och Lafita, båda rätt ordinarie numera, även om Andrés Guardado, som ju är ännu mer ordinarie, är ytterst nära fullt återställd. Mest ordinarie av alla är dock De Guzmán, vilket är en förbannat god sak, vilket jag, och så vitt jag förstått, många med mig, anser.
Anfallarna har varit de senaste veckornas stora avbrott i den allmänna atmosfären av kul som rådit. Xisco fick chansen mot Espanyol, tog den inte, även om han sprang vanvettigt mycket. Bodipo fick sen chansen mot Sevilla, han tog den inte, men sprang så kopiöst mycket att det nästan såg ut som att han tog chansen i alla fall. I ljuset av detta, och i ljuset av de rovdjurslystna blickarna och de skimrande huggtänderna från bänkkamraterna Riki, Rubén, Taborda och Adrián, är det särskilt märkligt att Xisco tar den ensliga anfallsplatsen imorgon. Xisco har ju dock gjort mål mot Valencia förut, dock inte på Mestalla, men det räknas ändå, förbannat mycket om ni frågar mig, även om Bodipo ju faktiskt gjort detsamma.
Det här är alltså ingen vanlig match. Det här är hat. Tyvärr, måste man ändå lägga till. Det som gör det ännu lite intressantare är att det är hat in progress. Det finns ingen hundraårig herren-på-täppan-rivalitet eller något provinsiellt andelsslagsmål, utan bara en straffmiss för fjorton år sedan och ett borttappat mobilbatteri och två dårfinkar till presidenter och en massa supportrar som villigt tycker lite särskilt illa om varandra, egentligen mest för att få adrenalinet att skvalpa runt, mer än vad det brukar.
Av tonen på denna rapport kan man utläsa att Depor har en rätt bra chans att spöa Valencia, på Mestalla. De flesta av oss är lite vidskepliga med såna här saker, och föredrar att hålla en lite mer skeptisk ton, allt för att minska besvikelsen vid ett trots allt eventuellt nederlag. Jag är egentligen en av dem, men då vidskeplighet är ganska jävla meningslöst väljer jag ändå att tro på mitt lag, vad annat kan göra liksom, men inser ändå att morgondagens match kan gå precis hur som helst. Och det är ju också precis vad som är så härligt med fotboll. Det, och att den titt som tätt erbjuder möjligheter att spöa Valencia, på Mestalla.
Förmodade laguppställningar:
Valencia: Hildebrand - Miguel, Albiol, Helguera, Caneira - Banega, Sunny - Joaquín, Silva, Arizmendi - David Villa.
Deportivo: Aouate - Manuel Pablo, Coloccini, Lopo, Pablo Amo, Filipe - De Guzmán, Sergio - Wilhelmsson, Lafita - Xisco.
Domare: Delgado Ferreiro
Tid: 19:00
Plats: Mestalla
TV: TV4+
