Deporbloggen: Everybody needs money, that's why they call it money

Usch usch, trots att simglasögen sitter på så bra som simglasögon kan, vilket fortfarande är åtskilliga grader till vänster om bekvämt, och trots att jag gjort alla möjliga gymnastiska övningar som min fortfarande nyårströtta kropp erfordrar, så är det aldrig ett dugg tillfredsställande att dyka ner i den grumliga pölen som är Depors ekonomi.

Jag gjorde lite research inför det här blogginlägget (även om jag var på god väg att servera ett inlägg i den vanliga stream of consciousness-stilen, där jag spär på med allskönes känslosamt gallimattias, komplett med virriga parablar om hur jag dansade in 2012 till Björn Skifs allra mest oväntat fantastiska, och naturligtvis totalt bortglömda alster som på nåt tvunget sätt skulle återknyta till varför Morel mycket väl kan komma att spela en betydande roll när mars förvandlas till april. Herregud, hopplöst fast på ett sidospår redan, på en söndag dessutom. Jag har flera gånger funderat på att sätta de här infernaliskt långa parenteserna som fotnoter istället, eller kanske radera dem helt och hållet, eftersom ni förmodligen redan tappat allt vad intresse som nu den snitsigt subversiva rubriken skapade. Kan ni förresten tänka er att jag spenderade ett bra tag med att fundera och testa huruvida subversivt snitsig eller snitsigt subversiv bäst beskriver vad det är jag försöker säga, vilket för övrigt står mindre och mindre klart, även för mig. Nåväl, om ni faktiskt fortfarande läser, säg till nu). 

 

Innan allt det där dravlet som jag redan försöker glömma bort så var jag ju på väg in i vad det här inlägget egentligen skulle handla om. Affärer, sådant. Gjorde alltså lite resarch, mest för att kontrollera sånt jag egentligen redan visste om, och blev så nedstämd att jag var på god väg att skita i alltihopa. Stäng ner, gå och köp toapapper, sysselsätt dig med annat, vadsomhelst, och ägna dig åt Depor när Depor gör det du gillar dem för, nämligen spelar fotboll. Nu gick ju inte det heller, förstås. Det gör det aldrig.

 

Det som fick mig att reagera och öppna upp ordbehandlaren var de senaste nyheterna. Januarifönstret är alltså öppet, och med det kommer rykten och sanningar, oftast helt oberoende av varandra, men de ska oavsett reageras på.

Andrés Guardado meddelade i förra veckan sin ambition att stanna i Depor, säsongen ut, hjälpa upp oss i primeran igen, vilket förstås borde vara en god nyhet, han gjorde en shuhelvetes match mot Xeréz, till exempel. Ungefär samtidigt fick vi höra att Juan Dominguéz sitter vid förhandlingsbordet och var i färd med att skriva på ett nytt kontrakt.

Två väntade och, i sakers sammanhang, logiska företeelser. Dominguez är precis på det planet i sin karriär där han kan slå igenom, på riktigt, bli en högst duglig fotbollsspelare på den högsta nivån. Han vet att han inte kan hitta någon annan miljö att ta det steget än i Depor, en klubb han för övrigt älskar. Bra så. 

 

Båda de här händelserna har avhandlats i betydligt mer läsbar art av mina redaktionskollegor, och jag är inte här för att tråka ut er med oväsentligheter som fakta och bakgrund, inte när jag kan spilla er och min egen tid med utdragna metautläggningar som den här meningen, ”var din egen redaktör" har alltid varit mitt motto, men det som fick kemilabbet i kroppen att sätta igång var att båda dessa händelser rörde vid min enskilt största frustration sedan Depor slutade att vara särskilt super.

 

Kontrakt. Dessa otyg. Trots att de ofta hålls helt hemliga för oss utanför, med undantag för några, oftast helt godtyckliga detaljer, så förblir de fundamentet för vad våra fotbollslag är, och vad de kommer att bli. 

Och däri ligger dilemmat. Depor, och med Depor menas som vanligt när dessa saker kommer på tal Lendoiro, är nämligen på gränsen till usla på just den här delen av fotboll. Som alltså alldeles nyligen beskrevs som ett ”fundament”. That can’t be good.

Guardado sticker alltså. Har vi fattat ett bra tag. Jag minns när han värvades som en försenad 100-årspresent från big papa Augosto. Mitt i till bristningsgränsen åtdragna tyglar och värvningar av refuserade Barcaspelare och Bodipo och lån av folk som inte ens tränaren själv verkade intresserade av, så kom Andres, en allmänt vedertagen supertalang, helt utan förvarning.

Han skulle få fason på vårt anfallspel, bli ett dragplåster på Riazor och sedan, när hans stjärnstatus smittat av sig på resten av spelartruppen, säljas för massor med pengar till en större klubb. Typ Valencia.

 

Nu går han gratis istället. Han skrev på för fem år, han spelar fem år, och sticker. Inte alls ovanligt i fotbollsvärlden, nyligen degraderade klubbar har sällan förmånliga förhandlingslägen, gentenom egentligen någon alls, men man behöver inte låna glasögonen av Poindexter för att se mönstret. Det står uppritat på hela jävla väggen.

 

Depor förlänger inte kontrakt. Inte om någon slags konkurrens existerar. Och vad värre är, Depor säljer inte sina spelare.

Två vaga och generaliserande påståenden, och naturligtvis inte särskilt sanna, åtminstone om man är intresserad av sanning så som ordet brukar användas. Men jag pratar om en annan sorts sanning, jag pratar om känslan som omhuldar mig och många av mina gelikar i den blåvita kulturen. Inget av dessa påståenden skulle nämligen mötas av någon sorts protest, om jag gjorde dem med Deporfans lika luttrade som jag (vilket alla numera egentligen är, förutom ett par små farthinder har vägen neråt varit konstant de senaste åren, även om jag, just nu, håller mer hopp än vad jag gjort på länge, oavsett vad jag skriver i resten av det här inlägget.) skulle ingen protestera. De vet vad jag snackar om, och om du som läser det här inte gör det så har jag, äntligen, lite kalla fakta.

 

Följande spelare har släppts på fri transfer av Depor de senaste åren, och här begränsar jag mig ändå till spelare som Depor borde ha haft något intresse av att behålla, och/eller någon sannolik möjlighet att kunna sälja. Halvfigurer som Mista, Taborda eller Omar Bravo står alltså inte med (de tillhör ett annat inlägg, där vi kommer att diskutera om 5-6 dåliga forwards är mer prisvärt än en duglig, och vad som hade hänt med klubbem om Walter Pandiani aldrig lämnat), ej heller veteraner som Molina och Romero. Listan är oavsett detta plågsamt lång.

 

Scaloni (2006)

Tristán (2006)

Capdevila (2007)

Duscher (2007)

Verdú (2009)

Sergio (2010)

Lopo (2011)

Juan Rodriguéz (2011)

Adrián (2011)

Antonio Tomás (2011)

 

Tio olika fall alltså, vars omständigheter är väldigt väldigt olika. Jag lämnar er med dem, mycket för att jag är rädd att om jag fortsätter det här inlägget så kommer jag duka under i en Zoegas-inducerad yrsel. Kombinationen av tre paket för 99:-, amerikanska primärvalsdebatter och nyuppsatta spotlights kan göra hemska saker med nerverna.
I del två kommer vi att gå in på de mer kallhamrade faktumen, vi kommer att hacka oss in till själva märgen av vad som är Deportivos filosofi, och för ert höga nöjes skull ska jag och min arma själ äntligen titta rakt in i ögonen på svengalin själv, big papa Lendoiro. Om ni inte säger något annat så kommer jag att förutsätta att ni sitter stela av förväntan.