Det där Spanien
Världens näst mest prestigefyllda landslagsturnering börjar närma sig och det känns på förhand som att det kommer bli en öppen och spännande tillställning.
En fråga, bland många andra, som ställs är: vilket lag ska man hålla på? För en del är det ingen snack om saken; spelar Sverige, är det blågula färger in i det sista. Eller var man nu har sina rötter, och baserar supporterskap utifrån det. Givetvis vill de flesta av oss att Sverige ska vinna det hela, för stämningens skull om inte annat. Tänka sig vilket medborgerligt lyft det vore: glada människor överallt, kallprat förvandlas till fotbollsprat och vanligtvis ointresserade brinner plötsligt för fotboll. Tjusigt värre.
Men om vi glömmer den utopin ett tag och faktiskt inser att det inte är särskilt realistiskt att något sånt skulle hända, är vi tillbaka på samma fråga.
Själv har jag alltid varit fascinerad av Brasilien och dess färgrika fotbollshistoria, vilket till stor del beror på att det var det ledande landslaget under tiden som jag började bli fotbollsintresserad. Dessa känslor har med åren svalnat aningen, även om jag i de flesta fall skulle ställt mig på brassarnas sida vid ett eventuellt vägskäl.
Nu spelar emellertid Brasilien inte EM, och kommer aldrig att göra det heller. Därför är vi återigen tillbaka på samma fråga.
Året var 2006 och bredvid mig intill köksbordet satt morbrorn min. Det var maj månad.
”Italien vinner VM”, sade han till mig bestämt. ”Det skrivs väldigt lite om dem. De är underskattade” fortsatte han.
Skeptisk till hans uttalande menade jag att Brasilien, och ingen annan, skulle vinna. Om han hade rätt skulle jag tvätta hans bil; om inte skulle han ge mig en hundring. Det var först i augusti någon gång, när jag stod där med vattenslangen och svampen, som jag insåg det besynnerliga i att han verkligen hade gissat rätt.
Det var därför jag, två år senare, köpte mig ett exemplar av den spanska landslagströjan. Huruvida jag och min morbror gjorde någon vadslagning, minns jag faktiskt inte riktigt. Han sa att Nederländerna skulle komma att bli farliga, men mer än så var det nog inte. Med is i magen hävdade jag att detta var Spaniens mästerskap, och min urusla bettingförmåga till trots, fick jag rätt. Jag satt där mästerskapet igenom med min röda tröja och såg La Roja slå ut lag som Sverige, Italien och Ryssland för att sedan besegra Tyskland i finalen.
Holland? – ja, de åkte på respass redan i kvartsfinalen mot Ryssarna.
Men så ytterligare två år senare var omständigheterna för mig personligen helt annorlunda.
VM igen, och nu var Spanien favorittippade av hela världen. Rivaliteten mellan Real Madrid och Barcelona hade fått sig ett extra tillskott med tanke på senare års resultat lagen emellan. Förlusten med 2-6 på Santiago Bernabéu var otroligt svårsmält (och är förvisso det än idag).
Det var med en viss förakt som jag således tittade på det Barcelona-dominerade landslaget spela sin tiki-taka-fotboll. Desto längre turneringen gick desto mer ökade dessa negativa känslor, och jag måste i efterhand erkänna att jag inte till fullo upplevde storheten i att landet tog sin alldeles första VM-titel, och jag erkänner också att jag inte fullt ut absorberade den majestätiska gest som Iniesta utförde i samband med det avgörande målet.
Nu har det, logiskt nog, gått två år till – och återigen finner jag mig i ett annat läge. Möjligtvis är det en fråga om mognad. Oavsett vad eller vilket, är jag i alla fall mer insiktsfull. Ja, jag befinner mig just nu i en period där jag får en himla massa insikter, om än små sådana.
Låt oss ta en titt på den spanska fotbollens statistik. Både i klubblags- och landslagssammanhang. Faktum är att substantiell statistik kan hämtas från hela 2000-talet, men för att hålla det så relevant som möjligt kollar vi från och med 2008.
År 2008 vinner Spaniens landslag EM, för första gången sedan 1964.
Säsongen 2008/2009 vinner Barcelona Champions League.
Nästa spanska lag i ledet att vinna något är Atlético Madrid, som vinner Europa League 2010. Samma år vinner Spaniens landslag VM, för första gången i historien.
Ett år därpå är det dags för Barcelona att återigen vinna Champions League. Två av fyra semifinalister är detta året spanska lag: Barcelona och Real Madrid. Samma sommar vinner Spanien U-21 EM.
Under loppet av fyra år vann alltså Spanien fem av tolv titlar som allmänt vedertaget är fotbollsvärldens mest åtråvärda, vilket är överlägset bäst i Europa. Då har vi inte räknat U-21-mästerskapet.
Den gångna säsongen är inget undantag. Av fyra semifinalister i Europa League var tre från Spanien: Valencia, Bilbao och Atlético. I Champions League var två av fyra semifinalister spanska: precis som förra säsongen Barcelona och Real Madrid. Emellertid tog turneringen slut för båda lagen i semifinalen, något överraskande om man frågar massorna.
”Det här är den spanska fotbollens guldålder” – Xavi Hernández
Trots det bittra antiklimax mot Chelsea och (i synnerhet) Bayern är detta redan ett framgångsrikt år, i en framgångsrik era, för den spanska fotbollen. Lyckas Spanien vinna EM ännu en gång – vilket gör det till dem enda någonsin att vinna EM, VM och sedan EM igen – kommer det bli historiskt.
När jag om 30 år pratar med mina barn och barnbarn om fotboll vill jag kunna säga till dem att jag upplevde Spaniens storhetstid: att jag såg Casillas lyfta bucklan för en tredje gång, att jag fick skåda det mest bollskickliga mittfältet i historien, att jag såg ett spelsystem utnyttjas på ett utomordentligt sätt och så vidare. Att jag kan relatera till precis det som alla andra farsor berättat till sina yngre hittills: det där Brasilien med Pelé och Garrincha, den där fruktade Italienska defensiven, det där Argentina med Maradona och det där Holland med Van Basten.
Det är också därför jag har bestämt mig för att denna gången hålla på La Roja. Och jag erkänner att min anledning är litet egoistisk.
Ta dock inte detta som en markering på att storhetstiden härmed är påväg mot sitt slut. Med den enorma skara talanger som just nu florerar i Spanien kan det hålla på ett tag till. Ett bra tag till.
