Diego Simeone: "Atlético är en riktig familj; jag är pappan, medan Cerezo och Gil Marín innehar farfarsrollen"
Den spanska huvudstadsklubbens tränare berättar om Atléticos lagbygge, svårigheterna att spela centralt på mitten, hur livet och fotbollen går ihop och hur man löser problem när de uppstår i spelartruppen.
Atlético de Madrid förlorade visserligen den sista matchen innan juluppehållet i Málaga efter en riktig plattmatch, men årets lagbygge har bevisat en hel del under höstsäsongen. Den spanska huvudstadsklubben ligger för närvarande på en andraplats i Primera División och har spelat in 35 poäng på 16 ligamatcher. Det är ett väldigt bra facit för ett lag som alltjämt har många delar att förbättra i framförallt anfallsspelet. Arkitekten bakom framgångarna är i vanlig ordning Diego Simeone och hans tränarstab. Skillnaden den här gången är att Simeone har värvat spelare för att försöka bygga vidare på det som är Atléticos identitet. Det är också en identitet som i många fall går hand i hand med Cholos dito.
För ett tag sedan satte sig Simeone ned med El País journalist Ladislao J. Moñino för ett samtal mellan fyra ögon. Slutresultatet av konversationen publicerades i tidningen under måndagen och intervjun innehåller några riktigt intressanta partier om Cholos egen syn på vilket typ av lag han vill bygga i framtiden, men också hur hans syn på livet går hand i hand med hans stora passion, nämligen fotbollen.
Precis som vanligt gick Moñino rakt på sak och inledde med en fråga om Simeones gudalika status i den spanska huvudstadsklubben. Om det finns en risk att folk avgudar honom för mycket varav Cholo svarade på följande vis: "I samband med en pratstund med Guardiola sade han att Barcelona som klubb gjorde alla till viktiga personer och det är något som han köpt. Ingen kan känna sig viktigare än klubben. Jag känner mig väldigt omtyckt och respekterad, det gäller i många fall även folk som stödjer vår eviga rival att de värderar arbetet man lägger ned. Om sanningen ska fram så känner jag det dubbelt så mycket då det inte är särskilt lätt att se positiva saker hos en rival och det är precis vad många gör" förklarar Simeone som var avskydd av sina rivaler, men älskad av de egna när han själv var aktiv. Cholo är visserligen Racing-supporter i grunden, men hans gärning som spelare och tränare i Atlético gör honom till en symbol utöver det vanliga. Trots det är han inte alls intresserad av "anti-Madridismon" som finns inom vissa röd-vitrandiga kretsar. Det är just ordet "anti" som han inte riktigt klarar av: "Jag har aldrig tyckt om ordet "anti" och det är något som går hela vägen tillbaka till mina dagar som fotbollsspelare. När man pratar om något som är "anti" slutar man själv vara viktig. Jag har alltid trott på att förstärka det vi har och aldrig vara "anti" någonting" berättar Simeone i samband med att han får en fråga om att han skulle vara en symbol för "anti-Madridismon".
Därefter byter de båda spår och nu blir konversationen mellan de båda ännu intressantare. Atlético de Madrid har gjort stora förändringar truppmässigt i jämförelse med det lag som lyfte klubbens 10:e ligatitel säsongen 2013-2014. Från det titelvinnande laget som dessutom tog sig till UEFA Champions League-finalen samma säsong återstår enbart sju spelare där en varit och vänt på de brittiska öarna: Diego Godín, Gabi, Filipe Luís, Tiago, Koke, Juanfran och Giménez (som knappt spelade). Den senaste i raden att lämna Atlético var Raúl García, i hans fall var det enbart en fråga om speltid. Dessa sju är några av de viktigaste stöttepelarna i årets, men också framtida byggen. Alla identifierar de sig starkt med Atleti som klubb, men också med Simeones lagbygge. Ett lagbygge som alltjämt är under konstruktion. Cholo förklarar själv hur de har tänkt:"I år behövde vi lite mer fart eftersom vi känner oss mer identifierade med ett snabbare utförandepå fotbollsplanen och därför siktade vi på spelare som Vietto, Jackson, Correa..Vi är medvetna om att Óliver ger oss förhoppningen om att mer eller mindre kunna bli Ardas naturliga ersättare efter hans år i Porto. Carrascos ankomst bjuder in till att se en spelare med enorma färdigheter när det gäller fart och övergången från försvar till anfall, men med det sagt så finns det saker att korrigera taktiskt. Därför närmar vi oss i dagsläget ett 4-3-3-system där Carrasco tillåter oss att spela med fart utan att tappa organisationsmässigt, men jag kräver också att han gör mål eftersom han har ett bra skott och är bra 1-mot-1" säger Simeone innan han kommer in på en av nycklarna att få med betydligt mer talangfulla spelare att göra det slitsamma jobbet för lagets bästa: "Det bästa sättet att involvera många spelare med talang är genom att se till att de pressar närmare motståndarnas straffområde eftersom de inte vill spela längre ned i banan. Det som är unikt med de är att de pressar, vinner tillbaka bollen och skjuter sedemera på mål, precis som de gör när de spelar med sina vänner" förklarar argentinaren som är på ständig jakt efter fler och mångsidiga alternativ för att hans lag på så vis skall bli så oförutsägbart som möjligt.
Simeones framgångar med Atlético sedan han fick Miguel Ángel Gil Maríns samtal och förfrågan om att ersätta Gregorio Manzano för fyra år sedan gör också att vissa i media och små klickar inom röd-vitrandiga kretsar vill ställa ännu högre krav. Dessa krav är i vissa fall orimliga då Atlético inte alls är i samma kategori som de allra största klubbarna i Europa rent ekonomiskt. Tillväxten går alltjämt via en god ligaplacering som i sin tur leder till regelbundet spel i kvartsfinalen av UEFA Champions League och god förmåga att bygga lag med hjälp av de resurser man spelar in under året. Det handlar i korta drag om att positionera klubben bland de bästa i Europa, men framgångar föder också krav som man inte alltid kan motsvara, speciellt inte om historien är en annan. Alla trender är inte bra trender: "Jag står inför en utmaning sedan jag gick av planet den 25 december 2011. Det har snart gått fyra och ett halvt år sedan dess och utmaningen i sig är att positionera Atlético bland de allra bästa i världen. På vilket sätt då? Genom att vara irriterande, men det som utgör kärnpunkten i klubben och med den fotbollen som laget kan spela eftersom det alltid cirkulerar historier i klubbarna och dessa är mycket svåra att förändra. Man kan säga: 'Jag skulle vilja spela som Barcelona', men vi är inte Barcelona och det kommer vi aldrig att bli. Det är mycket svårt att implementera den typen av spel och fortsätta med det eftersom det som verkligen kommer få dig att fortsätta med något är ens egna historia, ens essens. Det är kraften som gör att man är en stor klubb på sitt alldeles egna vis" förklarar Simeone på sitt sedvanligt intensiva sätt.
För ett antal veckor sedan intervjuades Diego Forlán om hans allra första inhemska titel i Uruguay. I samband med intervjun kom man som vanligt in på hans tid i Atlético och bad honom göra en jämförelse mellan det laget som han representerade och det som idag styrs av Simeone och hans tränarstab. Jämförelsen blev enkel. Att komma på en fjärdeplats var detsamma som att vinna en titel för åtta år sedan, men idag är kraven större. Atleti-spelarna går visserligen runt med "partido a partido"-mantrat inristat i huvudet, men under den senaste tiden har vissa av spelarna även börjat prata om Champions League som ett mål för framtiden. Det gör att sommarens upprustning av laget (även om man mer eller mindre investerade €5 miljoner i övergångssummor när plus och minus var ihopräknat) också ställer högre krav på Simeone som tränare. Större krav och större egon kräver en ännu bättre hantering av spelatruppen: "Det svåraste i livet är att återuppfinna sig själv och hålla sig kvar på en och samma nivå. Det allra svåraste inom fotbollen är att hitta en plats där man själv vill vara. Vi förenar ett stort antal människor som vill vara på en plats där de är. Godín och Juanfran ville stanna, Gabi fortsätter att gå framåt, Filipe, Óliver och Torres ville samtliga återvända, Griezmann utgör en del av familjen. Vi är mer en familj än ett lag och när jag säger familj så menar jag verkligen att vi är en riktig familj. Det är uppenbart att vi har interna problem. Det finns spelare som irriterar sig på att de inte får spela och i så fall är jag möjligtvis pappan samtidigt som farfarsrollen delas av Miguel Ángel Gil Marín och Enrique Cerezo" berättar Simeone som slogs med näbbar och klor för att exempelvis behålla Diego Godín när uruguyanen bad Atlético-ledningen om ett bättre kontrakt i somras.
I vissa avseenden måste man även skicka klara signaler till såväl media som supportrar. Ett mycket bra exempel är när Atlético gör en resa på uppemot 14,000 km till Kazakstan för att spela en bortamatch som slutar 0-0 mot den tilltänkta slagpåsen och tabelljumbon Astana. I samband med kritiken som uppstod efter lagets dåliga insats mot kazakerna påminde Simeone om vad som verkligen är Atlético rent historiskt, något som han även gjorde El País utsände uppmärksam på när denne jämförde Doblete-laget med det som Atleti har nu: "Det laget var inga kreatörer. Vi spelade väldigt rakt mot Kiko och Penev. Ingen av de var särskilt snabba, men det var intelligenta och hade en enorm förmåga att se spelet ute på planen. Vi spelade inte bollen från egen backlinje och hela vägen upp i anfallet. Vi var snarare ett lag som kom med fart. Vi hade Pantic som var väldigt bra mellan motståndarnas lagdelar, men jag tror att jag gjorde 12 mål och Caminero stod för elva. Det i sig är helt galet. I många fall kom de även till när vi kom bakom anfallarna. Geli och Toni kom även de på kanterna" sade Simeone innan konversationen tog en ny riktning och man kom in på argentinaren som spelare samt vad han själv förespråkar som tränare efter sin erfarenhet som aktiv fotbollsspelare på högsta nivå: "Jag har alltid haft ett koncept, vare sig jag begår ett misstag eller inte och det är något som jag försöker plantera hos framförallt mittfältarna. Deras första mål är antingen anfallaren eller lagets bästa spelare. Det uppstår självklart situationer när man inte kan spela bollen framåt i banan utan tvingas bredda spelet, men den första tanken i anfallsväg måste vara att spela bollen till lagets bästa spelare, antingen anfallaren som gör mål eller den som ser till att laget spelar sin bästa fotboll. I vårt fall handlar det om Koke och Griezmann. Om man som mittfältare börjar tänka på att spela bollen till Juanfran, Filipe, Giménez, Savic, Godín så föresenar man inte enbart anfallet i sig utan man slösar de bästa spelarnas tid" sade Simeone som älskar den här typen av djupdykningar i spelaranalyser och sättet som hans lag är bäst lämpade att spela på.
Till skillnad från det lag som vann Copa del Rey-titeln 2013 med Radamel Falcao och Diego Costa på topp samt ligatiteln där den sistnämnde bildade anfallspar med David Villa har Simeones lagbyggen ofta haft en klar referens i anfallet. Ifjol lyckades man dock inte hitta rätt med Mario Mandžukic och så här långt under säsongen har Simeone letat efter rätt anfallskonstellation. Det i sin tur har lett till att Antoine Griezmann är lagets referens, men något längre ned i banan, något som kanske också är en av anledningarna till att laget gör färre mål då Griezmann även deltar väldigt mycket i speluppbyggnaden runt motståndarnas backlinje. En del av kritiken har varit att om inte Griezmann finns i straffområdet för att avsluta så gör ingen annan det heller: "Jag mäter inte saker och ting på det viset. Om vi ändå ska prata om målchanserna så kunde Jackson ha gjort sju mål, Fernando kunde gjort ytterligare sju mål, Vietto kunde ha varit uppe på fem eller sex mål. Allt handlar om precisionen framför mål, om avsluten för målchanser har de haft. Jag skulle vara orolig om det inte dök upp några målchanser, men det stämmer att vi behöver de här målen för att växa" sade Simeone till tidningen. Om sanningen skall fram så har Atlético haft sina målchanser, men inte tagit de tillräckligt ofta för att döda matcher vilket gjort att det blivit nervigt i slutet av de samma.
En evig diskussion i Atlético-kretsar är Fernando Torres vara eller icke vara i klubben nästa säsong. Anfallarens kontrakt går ut i sommar och han är fri att förhandla med vem han vill från och med januari månad. Torres egen vilja är att stanna i Atlético och vinna med klubben i hans hjärta, men för att han skall kunna göra det krävs det också att han börjar prestera, dvs. göra mål. Han hade en flygande start i sin återkomst, men "Torres-effekten" kom av sig ganska snabbt efter Madridderbyt i Copa del Rey. Cholo minns tillbaka: "Vi spelade mot Eibar efter den matchen och Mandžukic gjorde två mål mot de. Jag tycker inte att jag gjorde fel i just den situationen. Fernando är hårt arbete, hjärta, hierarkisk ställning, genombrottskraft. Han behöver göra sitt 100:e mål för att bli av med pressen" sade Simeone som uppenbarligen är på jakt efter fler mål från sina anfallsspelare.
Griezmann är däremot en av anfallarna som gjorde mål ifjol och som fortsätter göra mål den här säsongen. Hans målproduktion under förra säsongen fick visserligen vänta tills andra delen av säsongen, men efter explosionen målmässigt var det inte längre något snack om att fransmannen etablerat sig som en självklar startspelare. Inte enbart p.g.a. målen, men också för det han bidrar med i det öppna spelet. Flera klubbar försökte värva 24-åringen och det utnyttjade han på bästa möjliga vis genom att skaffa sig ett bättre kontrakt, men i gengäld bakade Atlético in en utköpsklausul på €80 miljoner. En siffra som säger lite om hans status som "crack" i det här lagbygget: "Att vara en crack innebär att man är rebellisk och den ambitionen man innehar. Det jag alltid har tyckt om med honom är sättet som han tolkar budskapet om att talang ihop med att offra sig för lagets bästa inte är något dåligt utan att det gör en spelare ännu bättre. Han är nobel. Problemet är typen som är vriden och som gömmer sig. Den typen har problem hos oss. Vi kan ha överseende med den som är nobel, men dålig. Den som är jävlig, vriden och självisk kommer vi aldrig ha överseende med" förklarade Simeone som förvandlat Griezmann från ytterforward till en mångsidig anfallsspelare med enormt ansvar i båda riktningarna. En annan som fått anpassa sig efter Atléticos egenskaper och karaktärsdrag är Koke. Lagets "todocampista" är en av de allra viktigaste spelarna i hela Simeones lagkonstruktion, en mycket viktig pjäs som man alltid vet vad man får av, men det betyder inte att Simeone är helt nöjd och belåten med hans insatser: "Han har visat prov på en rejäl förbättring sedan matchen mot Betis. Under fjolårssäsongen var han ojämn, men han var det med sin hierarkiska ställning, något som inte går att ifrågasätta. Felet ligger inte i konceptet. Han kan visa prov på oskärpa, men han går aldrig i motsatt riktning. Han är inne i en fas där han växer som fotbollsspelare och person och det är normalt. Därför gav vi honom en av kaptensrollerna och vi pratar med honom om att han är på väg att lämna sin etapp som den talangfulle grabben som påbörjat sin tillväxtprocess. Han är inte den Koke som gör bra ifrån sig eftersom han hittar Diego Costa med två bra passningar" berättar Simeone som ursprungligen ville använda sig av Koke centralt i banan från och med försäsongen, men det är något som får vänta. Inte bara när det gäller Koke utan även Saúl som kan vara rebellisk emellanåt: "Nej. Saúl övertygar mig när jag hör hans uttalanden eller ser honom i omklädningsrummet. Han övertygar mig inte på planen eftersom jag vet vad han kan där. Han är nobel, stark, hårt arbetande, rebellisk, tjurskallig..numera säger han inte: 'Jag behöver spela mer..' utan 'Jag värdesätter de minuter jag spelar i Atlético eftersom laget når sina mål genom att kriga ihop'" säger Simeone. Den stora förändringen hos Saúl skedde i samband med hans otäcka skada på BayArena i slutet av februari. Månaden innan ville han lämna för att få mer speltid. Ibland går det snabbt.
I samband med en landslagssamling nyligen uttryckte Saúl dock en önskan om att han snart vill bestämma sig för vilken position han vill tillbringa majoriteten av sin tid på. Han vill egentligen inte spela på en kant utan centralt i banan, men det är en minst sagt "helig position" i Simeones ögon: "Numera säger han inte att han inte vill spela på en kant. Han har blivit bättre på det. Hur är det möjligt att han inte ska kunna spela på en kant när han är bra på att komma med bollen i fart, skjuta från distans och komma i andra våg? Att spela centralt i banan är väldigt svårt. Det är svårt för en spelare som Koke och då är jag den första som vill se att han spelar här. Att spela centralt är väldigt stort. Det är ingen tillfällighet att vi får se Gabi i sitt bästa slag som 30-åring eller Tiago som 34-åring. Att exempelvis Pirlo spelar i den här positionen som 35-åring och att han gör det gåendes i Juventus. Eller att Xabi Alonso fortsätter vara den bästa spelaren i sin position, eller att Busquets har en kalkylator i huvudet. Det är inte enkelt att spela på centralt mittfält" förklarar Simeone som vill att hans unga spelare som exempelvis Koke och Saúl skall nå upp i de nivåerna, men inte på lagets bekostnad. En som däremot har förutsättningarna att spela på Tiagos plats är Gabi, ja, om vi bortser från mötet med Málaga där en hel del andra saker störde lagkaptenens uppladdning: "Gabi finner sig till rätta på ett bra sätt eftersom han har snabbheten, eftersom han tar sig ur övergångarna med fart och sällan tappar bollen" sade han innan han fick den uppenbara frågan om Matías Kranevitter kan bli en lösning på den problematiska positionen, men "Colo" som han kallas är ett framtida projekt för såväl tränarstaben som klubben och den som sett Kranevitter vet att det saknas vissa huvudingredienser för att han verkligen skall vara beredd att gå in direkt i Atléticos startelva direkt från argentinsk fotboll: "Jag jämför honom med den första versionen av Mascherano eller Matías Almeyda. Hur han kommer att göra ifrån sig och sättet som vi ser honom på i framtiden är alltjämt oklart och endast förhoppningar. Han är en hårt arbetande bollvinnare som jobbar organisationsmässigt. Han har många saker som han måste bli bättre på eftersom han är ung och precis som jag har sagt så är det inte lätt att spela centralt i banan. Det är som att ge någon ansvaret för ens eget barn och låta de gå över gatan själva, det ansvaret kan man inte ge vem som helst" sade Simeone till tidningen.
Att sätta ihop en fungerande mittfältsduo är väldigt svårt och det är något som många klubbar har haft problem med genom åren. Atlético är verkligen inget undantag och det syntes inte minst efter Doblete-lagets sammanfall, men också nedflyttningen i Segunda División. När Simeone slog igenom i Argentinas landslag spelade han ofta ihop med Fernando Redondo. De båda kompletterade varandra väl och spelade framför allt två mästerskap ihop. En find tid i Cholos karriär: "Det gick väldigt bra för oss under Copa América 1993 och tyvärr kunde vi inte vinna VM 1994 p.g.a. allt som hände runtomkring den turneringen. Vi var olika i allt. Han ville spela och jag ville anfalla, jag jobbade på och hade förmågan att slå rakare passningar samtidigt som han var mer talangfull och kunde slå den första passningen framåt i speluppbyggnaden. Jag skrattade alltid eftersom han brukade säga: "Kom igen, nu ser vi till att spela bollen mellan oss". När jag sedemera spelade bollen till honom fick jag aldrig tillbaka den. Då brukade jag säga: "Vi får spela när jag har bollen!"..men han rätt som inte passade mig, han passade Maradona istället" berättar Simeone som är full av anekdoter när han sätter sig ned med rätt typ av journalist. Under den här tiden spelade han i Sevilla ihop med Diego Maradona och bara det i sig var en viktig period i hans karriär som fotbollsspelare. Cholo minns ofta tiden i Sevilla och hänvisar till den som ett viktigt steg i hans spelarkarriär. Maradona tog honom under hans vingar: "Det var av honom som jag lärde mig om passionen för det här spelet. Det som verkligen fångade min uppmärksamhet var att inte en enda medspelare talade illa om honom och det här vittnar om att han alltid hade en väldigt nobel relation med folk. När han bodde i Sevilla ihop med sin dåvarande fru Claudia bjöd han alltid med mig hem för att äta middag. Vid den tidpunkten var jag 22 år gammal, bodde ensam och det är saker som man inte glömmer" minns Cholo. Alla fotbollsspelare utvecklas olika tidigt och för vissa är det viktigt att genomgå vissa etapper i spelarkarriären för att sedemera växa ut till den spelaren som potentialen och talangen tillåter en att bli.
Att representera det argentinska landslaget blev inte bara viktigt spelmässigt utan det hjälpte honom att formera en redan mycket stark karaktär, men också lära sig viktiga lektioner om livet och fotbollen i ett: "Ruggeri, Maradona, Goicoechea, Tata Brown, Checho Baptista, Basualdo, Henrique var de som gav mig mitt första vaccin. Om du får det försent tjänar det ingenting till. De fick mig att förstå att jag skulle se på det här spelet som livet. Jag tröttnar inte på att säga det: om man är nobel i livet så är man även det arbetsmässigt. Om man vill dra fördelar i livet så vill man även göra det i spelet. Om man är lätt galen utanför omklädningsrummet så är man det även inom detsamma.." berättar Simeone som verkligen lever ut sina känslor på träningsplanen och i samband med matcherna som hans lag spelar: "Jag är transparent. Jag är så som ni ser mig. Mitt ansiktsuttryck förråder mig och det syns när jag befinner mig på en plats som irriterar mig eller som jag tycker är tråkig. Jag brukar höra att jag ska ändra mitt ansiktsuttryck, men det är svårt för mig" avslutar Simeone.
Det är Cholo i ett nötskal och därför är han också så omtyckt av Atlético-supportrarna.
