Los Goleadores: 8 – Emilio "El Buitre" Butragueño
På plats nummer åtta finner vi en spelare som kom att fånga madridistas hjärta inte lika mycket för sina mål som för vad han stod för. Damer och herrar: Emilio El Buitre Butragueño.
Det var sommaren 1963. För Real Madrid hade säsongen visat sig vara något av en besvikelse, åtminstone om man såg till framgånarna i Europa. Ligan hade man vunnit för nionde gången, Puskas vann skytteligan, men redan i den preliminära rundan av Europacupen hade Anderlecht skrällt och slagit ut de vita jättarna. Inte ens för 50 år sedan tog man lätt på ett sådant nederlag i den vita delen av huvudstaden.
Den sommaren innebar emellertid en milstolpe för klubben. Man visste bara inte om det vid tillfället. 22:a juni föddes nämligen, i självaste Madrid, en pojke som senare skulle komma att kallas El Buitre. Emilio Butragueño Santos, som var hans fullständiga namn, hade kommit till världen.
Varför händelsen var en milstolpe, det har givetvis sin goda förklaring. Butragueno skulle se till att bli en av Real Madrids allra främsta målgörare genom tiderna. Det är vid närmare eftertanke inte särskilt konstigt att hans smeknamn blev El Buitre – gamen, på svenska. Kanske ännu viktigare är det faktum att han skulle se till att representera en gyllene era av egna, väldigt omtyckta, spelarprodukter.
Mindre än tjugo år efter den där sommaren blev Butragueño del av Real Madrids ungdomsakademi. Endast en säsong därefter, vid 19 års ålder, flyttades han upp till b-laget, Castilla FC, som det då hette. Året var alltså 1982, och Castillas tränare vid dåläget var ingen annan än Amancio Amaro, den spelare vars målrekord Butragueno skulle komma att passera med tiden. Två säsonger blev det i Castilla, innan uppflyttningen var ett faktum för anfallaren. Men mycket hann hända på två ynka säsonger. För spelaren själv innebar det 37 mål på 64 matcher; för laget innebar det en hel del mycket mer. Detta var den period då Butragueño, tillsammans med Manolo Sanchís, Martin Vázquez, Michél och Miguel Pardeza, samtliga produkter från den egna akademin och samtliga madrileños, bortsett från Pardeza, spelade i Castilla. Sommaren 1984 hade man, mycket till hjälp av detta talangfulla gäng, lyckats vinna Segunda Divisíon, och det ledde en viss journalist från El País vid namn Julio César Iglesias att mynta det i dag så välkända begreppet “La Quinta del Buitre” – gamens följe. Ett begrepp vars syfte var att belysa storheten hos dessa fem spelare med Butragueño i spetsen.
Castilla flyttades givetvis inte upp – det tillät inte reglerna – eftersom a-laget redan spelade i Primera División. Men Butrageño och hans följe gjorde det så småningom. På tränarbänken väntade ännu en legendar: Alfredo di Stéfano. Redan i sin debut mot Cádiz satte El Buitre avtryck. Han vände i princip ett tvåmålsunderläge på egen hand, med två mål och ett assist. Det var starten på ett facit som heter duga.
Fram till 1980 hade Real Madrid vunnit ligan tre säsonger i rad. Men de efterföljande fem säsongerna, då baskerna från San Sebastian och Bilbao åstadkom stor succé, blev det utan, och på den tiden innebar det att man inte fick spela Europacupen. Det skulle således ta några år för den stora talangen från akademin att få spela i den vackraste av turneringar. Det blev dock succé redan första säsongen under Di Stéfano. Real Madrid tog sig till UEFA Cup-final och vann mot ungerska Videoton med sammanlagt 3-1. Vägen till finalen var något besynnerlig. Såväl i tredje rundan, som i kvartsfinalen och i semifinalen förlorade man det första bortamötet; man vände spektakulärt nog samtliga underlägen, stora som små, på hemmaplan. Det var också i en av dessa matcher, närmare bestämt mot Inter i kvartsfinalen, då man förlorat med 2-0 i Milano, som legendaren Juanito kom att förevigas med sin italiensk-spanska hybrid, riktad till Inter-spelarna: “90 minuti en el Bernabéu son molto longo”. För Butragueños del personligen innebar turneringen fyra gjorda mål.
Året därpå vann Real Madrid UEFA Cupen återigen. Intressant nog gjorde Butragueño aldrig mål i någon av finalerna. Någon annan chans skulle han inte få heller, eftersom laget varken nådde en final eller överhuvudtaget medverkade i turneringen någon gång efter det. Samma år, 1986, vann man till slut ligan igen. Det skulle visa sig vara en av imponerande fem raka ligavinster på raken. Samtidigt kvalificerade man sig till Europacupen för första gången sedan 1980. Äntligen skulle Butragueño få äntra den stora scenen.
Den första säsongen nådde man semifinalen, och El Buitre gjorde fem mål i turneringen, vilket innebar delad andraplats i skytteligan. Året därpå nådde man återigen semifinal, men Emilio gjorde endast ett mål totalt. Nästa säsong var blott en repris, och man föll mot storspelande Milan i en semifinal som italienarna sent kommer att glömma, efter att ha besegrat marängerna med 5-0 i Milano. De två resterande säsongerna var dessvärre också stora misslyckanden för laget. Real Madrid nådde aldrig en Europacup-final under tiden som Emilio Butragueño, eller någon av de fyra andra i La Quinta del Buitre, spelade i klubben.
Faktum är att endast en spelare från den så kända kvintetten kom att lyfta Europacup-bucklan, och det var många år efter storhetsperioden. 1998 och 2000 var nämligen Manolo Sanchís den enda av dessa som fortfarande fanns med i truppen när Real Madrid vann sin sjunde och åttonde Champions League-titel.
Butragueño var trots de många målen aldrig de stora matchernas man. Eller så hann han aldrig riktigt visa det. Kanske bar han sedan den där sommaren, då Real Madrid åkte ut mot Anderlecht, med sig en slags otur som mystiskt präglade lagets framgångar i Europacupen – den enda pusselbiten som egentligen saknades.
Han och, givetvis, hans gäng, kom emellertid oundvikligen att förknippas med de fantastiska fem raka ligavinsterna och de två raka UEFA Cup-vinsterna under 80-talet. Man kom att representera ett Real Madrid som satsade på de egna leden, som spelade simpel, okomplicerad fotboll, med stark gemenskap och hjärta. Det var ett Real Madrid som är i stor kontrast till de allra flesta upplagor som hade funnits innan och har funnits efter – något som på sätt och vis blivit en sentimentalt mycket viktig punkt i madridistas gemensamma medvetna.
Butragueños spelstil var också något som madridistas inte alls var vana vid på den tiden. Kraven på fotbollen i Madrid hade, sedan storhetstiden på slutet av femtiotalet, varit att spela aggressiv och direkt anfallsfotboll – skönhet i spelet var aldrig riktigt prioriterat. El Buitre var raka motsatsen till denna ideologi. Han hänförde Bernabéu-publiken med sin unika, lugna, genomtänkta stil; han undvek tuffa närkamper, löpte smart, och han spelade sällan på fler än ett tillslag. Han drog sällan på sig varningar, och häpnadsväckande nog klarade han sig karriären ut, utan att bli utvisad.
1991 vann Butragueño för första (och sista) gången El Pichichi. Fyra år senare var tiden inne att skilja sig från klubben. En ny era skulle påbörjas, och han skulle göra plats för ännu en talang från de egna leden, någon vars aura skulle visa sig vara skrämmande lik Butragueños – nämligen Raúl González Blanco.
Totalt blev det 171 mål på 463 matcher med a-laget. Lika många mål som Pirri, men färre spelade matcher. Totalt 16 titlar med Real Madrid. Två gånger, 1986 och 1987, tilldelades han den europeiska bronsbollen.
Det går att diskutera huruvida hans meriter är tillräckliga nog för att jämföras med de allra största.
En sak är dock säker: El Buitre kommer alltid att äga en del av madridistas hjärtan.
* * *
Källor: Morbo – The Story of Spanish Football, uefa.com, wikipedia.org
