En objektiv syn på El Clásico
Kärlek kontra hat. Respekt kontra arrogans. Glädje kontra skadeglädje. Vilken sida står du på?
Vi har tågat in i adventstider och julen står runt hörnet. Denna tid som kännetecknas av en enda stor stressbubbla som konstant omger en och som blir alltmer påtaglig ju närmare vi kommer dag 24 i nästa månad. När man är barn känner man inte av denna stress särskilt mycket men det finns en faktor jag minns när det gäller hur man påverkades av juletiderna. ”Pressen” handlade om att vara snäll mot syskon och så gott som varje år misslyckades detta enda krav på något sätt med kontinuerlig kalenderplundring som ett av flera återkommande bekymmer. Men oavsett hur man på olika sätt lyckats bryta mot ”löftet” om att vara snäll så var det ändå alltid frid och fröjd när klockan blev 15 på julafton (för att senare kollapsa när de första matcherna på det årets FIFA/NHL avgjorts några timmar senare).
Hur har då en ganska avlägsen jul som vi förknippar med kärlek, godhet och gemenskap att göra med världens största och mest prestigefyllda fotbollsmatch som pryds med känslor som rivalitet och hat? Det hade inte varit svårare än att koppla ihop klassiska begrepp som fotbollens ”förbrödring” eller kärlek till sporten eller laget, men den här gången hade jag tänkt något annorlunda. För en gångs skull tänkte jag ge mig på att ägna delar av en artikel inför klassikern utan att argumentera emot Barcelona, provocera dem i onödan eller ens fokusera på min stolthet och kärlek till våra vita hjältar. Jag tänkte göra ett försök att beskriva min relation till vår svurna fiende utan att fokusera på de delar jag ogillar (nej inte hatar!) med fotbollsklubben F.C. Barcelona. Jag tänkte ägna en halvtimme av mitt liv till att lyfta fram saker som är positiva med fotbollsklubben från Katalonien. Alltså inget snack om exceptionellt dåliga förlorare, dubbelmoral, hyckleri, falsk marknadsföring, konstant medieglorifiering eller kroniska mindervärdeskomplex. Nej den karusellen har vi redan åkt några varv nu och i ärlighetens namn tillhör jag inte den skaran Madridistas som avskyr allt som Barca står för och som tycker att kärlek till Real Madrid per automatik behöver innebära att man h-a-t-a-r Barcelona.
F.C. Barcelona är en klubb som rent fotbollstekniskt ligger ganska nära min egen ideologi om hur fotboll bör spelas. Jag går alltid längst fram i ledet när det gäller att försvara den spanska fotbollen mot okunnighet och osanningar som sprids som en löpeld genom vårt avlånga land. Ett Barcelona som fungerar på planen är bland det bästa idrottsvärlden har att erbjuda alla kategorier. Detta är inget uppblåst försök till fredsmäkleri eller smörande för de blåröda utan bara ett konstaterande som jag tror att väldigt få kan argumentera emot oavsett hur subjektiva glasögon man än bär. Jag ska villigt erkänna att jag alltid hoppas att Barcelona förlorar alla matcher man spelar vilket känns ganska naturligt för en Madridista. Men som en genuin företrädare av en fotboll som bygger på spelförståelse, passningsspel och teknik, den kvalitetsmässigt bästa fotbollen, kan jag inte förena mig med dem som rent och skärt njuter när Inters defensivgrisande eller Chelseas hockeyfotboll bär frukt mot bättre motstånd. Sen spelar det ingen roll om det är Barcelona, Atletico, Sevilla eller Valencia som förlorar. Mina sympatier fotbollsmässigt finns hos de spanska klubbarna och den fotbollen dem står för, klubbsympatier är en helt annan sak och där rymmer mitt hjärta bara plats för ett lag.
Jag skulle kunna ägna den här artikeln åt att utrycka negativa tankar om ganska många spelare i Barcelona och då syftar jag i första hand på osportsligt uppträdande och uttalanden i media. Men det var objektivitet jag ville åt och den objektivt subjektiva (så kan man troligen inte utrycka sig, men valet av favoritspelare är fortfarande subjektivt i den bemärkelsen att det grundas på mitt trycke och smak) delen av mig skriver enkelt under på att Andres Iniesta är världens bästa fotbollsspelare (att han är maräng innerst inne gör inte saken sämre...). Iniesta besitter en oerhörd förmåga att alltid fatta det rätta beslutet i varje situation och dessutom innehar han alla verktygen som behövs för att utföra det som krävs, allt ifrån att ta emot bollen i ett instängt läge där andra chansat med ett alibibetonat direktpass för att ”komma undan” till hans förmåga att komma förbi motståndare trots sin relativt begränsade fysik. Skulle jag ges chansen att plocka bort en spelare ur Barcas elva inför kvällen så är det varken Pique, Xavi eller Messi, det är Iniesta alla dagar i veckan. Vidare går det knappast att blunda för Xavis ändlösa spelförståelse där han snart bara har Zidane framför sig i ett historiskt perspektiv, Piques grymma förmåga att stå rätt eller hur Messí bara genom sin uppenbarelse på planen innebär ett konstant hot ur alla tänkbara och otänkbara lägen.
Slutligen kommer förekomsten av Barcelona som motståndare alltid innebära garanti för möjligheten att uppnå fullständig lycka minst två gånger varje år. Oavsett hur mycket jag underkänner slentriantesen om en spansk liga med två lag så går det inte att komma ifrån Barcelonas betydelse för Real Madrid och vice versa. Real Madrid och Barcelona är världens två största klubbar, allt som oftast världens två bästa lag innehållande majoriteten av världens bästa spelare. Detta kryddas av historia, politik, rivalitet och kokande arenor fyllda med passion. Tack vare F.C. Barcelona ges vi Madridistas möjlighet att få uppleva denna underbara match två gånger om året och den fungerar allmänt som den största fotbollshändelsen i världen bakom finalerna i VM, EM och CL.
Samtidigt som man ska tagga, tugga och tro inför matchernas match bör det alltid finnas plats för en liten gnutta ödmjukhet. Det kan vara läge att ta en liten, väldigt liten paus ifrån självcentrering, förlöjliganden och förakt och ägna ett ögonblick åt tacksamhet och förståelse. Barcelona utgör 50 % av denna guldklimp vi har framför oss. Barcelona är ett lag som ska respekteras, det är min inställning. Det ger jag sken av genom att inte skriva dynga i kommentatorsfält, genom att inte uppvigla till meningslösa och kontraproduktiva hetsdiskussioner nu innan match men också genom att försöka vara lycklig på ”rätt” sätt vid en seger ikväll. Många pratar om dåliga förlorare, visst, men är det något jag personligen avskyr så är det dåliga vinnare som låter skadeglädjen vara större än glädjen.
Jag vet att många inte håller med mig om mitt icke-hat, folk ifrån båda lägren, men oavsett tycke och smak så handlar min orubbliga utgångspunkt om att visa respekt. Det betyder på intet sätt att man ska sitta och klappa varandra på kinden utan självfallet ska det finnas plats för vinnarskallar, heta diskussioner och rivalitet. Jag kommer själv träda in i en annan värld inom kort och förmodligen inte uppträda särskilt rumsrent och korrekt från 20:00 och framåt utan det skall vinnas till varje pris! Men min passion drivs av kärleken till mitt lag, kärleken till Real Madrid Club de fútbol. Den drivs inte av hat. Hat är något annat. Må bästa lag vinna!
