En oviss framtid
Nu har det snart gått tre år sedan en alldeles speciell människa sprang omkring på ett fullsatt Santiago Bernabeu, stannade upp, pekade mot himlen och lät syndfria tårar falla. En dröm hade precis uppfyllts. En ren och skär dröm. Det var ingen tyngande besatthet vars mörka krafter förpestar ens sinne.
För snart tre år sedan pekade Real Madrid på denna människa och utsåg honom till frälsaren, han som skulle uppfylla den största av drömmar. Hjälten som skulle hämta hem den tionde pokalen. Han. Den Specielle.
We want to follow a dream. Yes it’s true. But one thing is to follow a dream, another thing is to follow an obsession. A dream is more pure than an obsession. A dream is about pride. This is not an obsession. It’s just a dream. – Jose Mourinho, Internazionale
Men Real Madrid är ingen vanlig klubb. Under det senaste decenniet har en vacker dröm sakta men säkert blivit vanärad på sin renhet. För varje år som gått har den blivit ett steg skörare. Mörkare. Klubben från konungariket i syd har inte längre någon dröm, det är en smittsam besatthet. I vartenda hem är känslan påtaglig. Den tynger varje spelare, ledare och supporter.
I snart tre år har Mourinho fått bära med sig denna börda. Det är inte längre någon hemlighet att han har fått nog. När säsongen är avslutad och sommaren har anlänt kommer Jose Mourinho och Real Madrid att gå skilda vägar. Chansen finns att han infriar förväntningarna och uppfyller drömmen. Kanske får vi se honom springa omkring på gräset i Wembley, stanna och peka upp mot himlen. Omfamna ljuset. Kanske får vi se tårar falla. Befriande sådana, förlossande.
Men vägen dit är dock inte enkel och med ett förpestat sinne är det lätt att gå vilse. Risken är stor att han lämnar utan denna befrielse. Han lämnar då en kall stad och en mörk klubb vars besatthet, i sin tur, aldrig kommer att lämna självmant. Aldrig.
