Fem punkter efter segern mot Atlético!
Här väljer jag att lyfta fram fem saker ifrån gårdagens befriande derbyvinst, där bland annat Ronaldo och Perea är två av dessa aktuella ämnen. Sedan avslutas artikeln med en något satirisk och väldigt nostalgisk resa som förhoppningsvis väcker gamla minnen till liv.
Real Madrid tog igår tre otroligt viktiga poäng i kampen om ligatiteln när man besegrade Atlético de Madrid på Vicente Calderón. Man gjorde det med hela 4-1, ett resultat som var något smickrande, men det var tre poäng som till slut var högst välförtjänta. Mourinho har nu sex raka segrar mot de rödvita samtidigt som Real Madrid håller sin 12-åriga förlustfria svit mot Atlético intakt. Vad finns det då för saker som är värda att åter kasta i ljuset efter gårdagens förlösande seger? Här nedan tar jag upp fem punkter som jag personligen tycker förtjänar att nämnas igen. Reflektionerna är högst subjektiva, såklart. Artikeln avslutas sedan med lite rolig och nostalgisk kuriosa.
Mina fem punkter:
*Ronaldo klev fram när han behövdes som mest
Real Madrid spelade inte sin bästa fotboll under onsdagen. Passningsspelet kändes hackigt, bollmottagningar slarvades bort och felbesluten haglade. Det är just vid sådana här tillfällen, när det egna spelet inte stämmer, som man önskar att de spelare som har en hög individuell kapacitet, ska kliva fram och bära fram laget. Det var något som Ronaldo också gjorde, och på vilket sätt han gjorde det! Det har talats om att Ronaldos frisparkar är undermåliga, CR7 svarade och satte en pärla där bollen ändrade riktning flera gånger i sin färd mot stackars Courtois, lika oberäkneligt och oväntat som en fylld ballong gör när den blir släppt i luften efter det att man tappat taget om lufthållet. Det har även talats om att Ronaldo skjuter alldeles för ofta och för långt ifrån målet, CR7 visade dock återigen
att han förmodligen har fotbollsvärldens bästa skott för tillfället när han vackert bombade in ett viktigt 2-1 mål.
Cristiano stod sedan för ett hattrick när han satte dit en korrekt dömd straff. Ronaldos hattrick innebar att han, tillsammans med Rubio (1930) och Alfredo di Stéfano (1953) är en av bara tre spelare i Real Madrids historia som gjort tre mål mot Los Rojiblancos (i en och samma match).
När jag ändå skriver om fantastiska prestationer så avslutar jag denna punkt med lite Ronaldo-statistisk, som man kan läsa och imponeras av, om och om igen.
Men man kan egentligen inte förstå eller begripa statistiken till fullo, inte för tillfället. Statistiken är helt enkelt för enastående för att den mänskliga hjärnan ska kunna tolka informationen redan nu, utan det kommer ta några år innan vi riktigt förstår hur överlägsen CR7 var och vad för makalösa siffror han egentligen levererade.
*Ronaldo är den enda spelare i historien som gjort sju hattricks i ligaspelet under en säsong (med en liten reservation för att det kan vara ett tangerat rekord).
*Ronaldo har gjort 138 mål på 136 officiella matcher för Real Madrid.
*På 95 ligamatcher så har CR7 mäktat med 106 mål.
*Pepe och Ramos höll försvaret tight
Mittbacksparet Pepe och Ramos stod för en mycket bra insats igår. Ja, visst gjorde duon ett par misstag, Ramos agerade något tveksamt vid Falcaos mål, även om colombianen gör det smart när han söker upp Coentrão. Samtidigt som Pepe stod för en hjärtstoppande halkning som sånär gav hemmalaget ett friläge. Men sett från det stora hela så höll denna duo mittförsvaret, och ytan bakom och framför dom, stängt för Atletico-spelare och från diverse farligheter.
Båda spelade på gränsen väldigt ofta men samtidigt så vann de mycket boll genom att just spela så tufft. Och trots det tuffa spelet så höll sig båda relativt lugna mentalt matchen igenom, vilket man kan önska att de kanske gör lite oftare. När Real Madrid var under störst press, vilket man var under stora perioder, speciellt i första halvlek så kändes det ändå tryggt i mitten. Och man kan fråga sig om det hade känts detsamma om någon av Pepe och Ramos inte hade kunnat spela denna kväll? Förmodligen inte. Då hade det varit kaos. Att ha två så starka, snabba och följsamma mittbackar är något som man inte får uppleva ofta inte ens i världens bästa klubb; Real Madrid. Grande Pepe y Ramos!
*Real Madrids näst bästa spelare – Luis Perea
Samtidigt som Ronaldo höll show och gladde oss Madridistas så gjorde även Atléticos mittback Perea det. Igen. Säsong efter säsong är denna Perea med i Atléticos startelva och säsong efter säsong gör han kanske sin sämsta match för året. Sämsta för Los Rojiblancos då. Hur tänker en tränare som basar över de rödvita när han bestämmer sig för att starta med colombianen i en match mot ärkerivalen? Det är en fråga som är omöjlig att besvara, den är ett mysterium och lär förbli så i evigheter.
Perea uppträdde skakigt, han visste allt som oftast inte vad han skulle göra med bollen. Om han skulle slå en strumprullare hem till målvakten eller om han på rena rama Albiol-vis skulle låta hemmapubiken på raden längst upp få känna på bollen. Hans osäkerhet spred sig i hemmalagets backlinje, även om det såg någorlunda bra ut till en början, så var det bara en falsk bild. Och vi Real Madrid-fans måste tacka denna magnifika människa för att han återigen var högst delaktig i en derby-seger för oss. Han är helt enkelt Atléticos motsvarighet till Barcelonas Oleguer. Och sådana karaktärer är svåra att ogilla om man är Madridista.
*Den mentala styrkan efter 1-1
När Falcao satte dit 1-1 så var nog många Madridistas väldigt nära att drabbas av en akut panikångest som sedan även skulle leda till svår sömnbrist. Hemmalagets kvittering var rättvis men det målet skulle även bli ett startskott för en rejäl uppryckning av Real Madrid. Falcaos mål blev indirekt Atléticos fall. Helt plötsligt tog bortaspelarna kontroll över spelet. Man började spela snabbare och pressa högre upp i plan. Det var som om man först nu hade bestämt sig för att avgöra sitt eget öde genom att ta kommandot. Den mentala styrkan som Real Madrid visade, genom att resa sig från ett så jobbigt ”momentum” som man befann sig i när hemmalaget gjorde 1-1, var något otroligt beundransvärt. Där många andra lag kanske hade stupat så reste sig Real Madrid och gjorde det nödvändiga, tog hem tre vitala poäng.
*Özil, Higuaín och Callejón – avbytare av klass
Att Real Madrids trupp förmodligen är världens bästa, det är allmänt känt. Igår fick vi än en gång se fördelen med att ha en så stark bredd som vi har. Många skriker gärna efter fler canteranos i truppen och jag håller med, till viss del. Däremot vill jag inte att Real Madrid förlorar den fantastiskt skickliga trupp som man för tillfället har. Anledning till det sistnämnda fick vi se igår kväll.
Özil kommer in i halvlek och gör genast avtryck med sin teknik och sitt lugn med bollen. Higuaín kommer in i den 70:e matchminuten och är med och skaffar Real Madrid en matchavgörande straff. Callejón får några minuter mot slutet och som vanligt tar han till vara på detta och sätter sitt namn i målprotokollet. Att ha spelare som Özil, Higuaín och Callejón som avbytare i ett derby mot Atlético är nästan som en dröm. Men det är fascinerade nog en skön verklighet i dagens Real Madrid. Så man får passa på och njuta, även av en sådan här ”simpel” sak som man kanske tar för givet ibland.
--------
En nostalgisk tillbakatripp
Som de flesta känner till så har Atlético de Madrid inte slagit Real Madrid sedan tolv år tillbaka. Då var året 1999. Jag tänkte att vi kunde göra en tillbakablick på det året och på saker som var signifikativa för just ”1999”, för att på så sätt hjälpa alla Atlético-fans men även supportrar till diverse lag, till att minnas hur det faktiskt var ”på den gamla goda tiden” då lillebror besegrade storebror.
Så här följer:
Senast Atlético slog Real Madrid (1999) så var…
den tyska mittfältsdynamon Lothar Matthäus (då 38 år gammal) fortfarande en av världens bästa spelare.
Senast Atlético slog Real Madrid (1999) så var…
Altavista den ultimata sökmotorn på internet.
Senast Atlético slog Real Madrid (1999) så var…
några av hitlåtarna som alla gick och lyssnade på; Cher, I believe, TLC, no scrubs, Backstreet Boys, I want it that way och Britney Spears med Baby One More Time.
Senast Atlético slog Real Madrid (1999) så var…
det masskaos och massoro på många ställen världen över inför det för många fruktade millennieskiftet. Folk var rädda att världens skulle komma att gå under år 2000, många staplade sina källare fulla med mat och dryck. Andra var bara rädda att datorerna skulle sluta fungera, hissarna gå ur funktion och tågen stanna.
Senast Atlético slog Real Madrid (1999) så var…
det populärt att besöka chattrum, passagen-chatt var ett omtyckt ställe, likaså spray-chatt.
Senast Atletico slog Real Madrid (1999) så var…
nyheten om att Michel Jordan skulle sluta med basketboll, ett känslosamt besked för många basketboll-fans.
Senast Atletico slog Real Madrid (1999) så var…
det inne med Buffalo-skor och man såg tuff ut om man hade en bandana som täckte huvudet. Om man inte hade det sistnämda så var mittbena ett måste som frisyr.
Senast Atletico slog Real Madrid (1999) så var…
en fingerboard eller ett pokemonspel den ultimata födelsedagspresenten, eller en singelskiva med Markoolios hit ”vi drar till fjällen”.
Senast Atlético slog Real Madrid (1999) så var…
det otroligt populärt att på skolgården byta NHL-kort med andra skolkompisar. En och annan kunde också ses byta Spice Girls-kort, men då skedde detta bakom någon buske eller ett plank, speciellt om man var kille. Andra häftiga saker som var inne då var pog och hade man Mortal Kombat-pog så var man kung.
Tack Atlético för att ni finns! Och tack för mig.
-
Hala Madrid, mot ligasegern!
