Femte omgången

På grund av det mycket täta spelschemat fanns det ingen möjlighet för mig att gå igenom den fjärde omgången förra fredagen. Jag hoppas ni har överseende.

 

Sevilla - Valencia: 1-0

Här tänder man minsann på alla cylindrar. Inför matchen diskuterade vi i Radio La Liga huruvida Emery skulle starta med ordinarie manskap eller göra vissa rotationer och vila bärande spelare inför Champions League-mötet mot Chelsea, men Sevilla måste anses vara en direktrival till Valencia och med det i bakhuvudet tänkte jag att Unai nog inte skulle våga ändra på för mycket.

Men det gjorde han och det blir rörigt.

Sevilla kopplar grepp, Valencias chanser är mer lyckoträffar än resultatet av genomtänkt och välorganiserad fotboll och tur är inget jag tror på. 

För andra matchen i rad är det Kanouté som kliver fram och bekänner färg. Det är det fantastiska med de här lite äldre anfallsspelarna. De räknas ut ett par gånger per säsong, men det bor så mycket fotboll i dem och deras instinkt är så tyglad, behärskad, finslipad, att då det får dit en tå eller ett huvud, då blir det mål. De går egentligen inte att döma bort innan de lägger skorna på hyllan.

Medan Kanoute lurar stötande försvarare kommer Jesus Navas, stundom är han sådär otvunget genial, får saker att se lätta ut, får mig att tänka att sådär skla jag göra nästa gång, farande längs högerkanten. Det här målet ligger i luften mellan dem, passningen från Navas, lite snett inåt bakåt till Frederic som gjort sig fri följer manus till punkt och pricka och avslutet är distinkt.

Valencia rycker upp sig i andra halvlek men det hjälper inte.

Trochowski får sitt andra gula och lämnar planen.

Gästerna får en bra chans att kvittera då Escudé river ner Aduriz och Fernandez blåser straff, men Banegas boll slår i stolpen och inom loppet av tre minuter är ytterligare två spelare utvisade. Escudé med rött direkt för våldsamt spel i samband med straffen, Aduriz för frustrationsutbrottet i samband med de provokationer som följer på missen.

Sevilla lyckas med nio man behålla det lilla övertag de skaffade sig i första halvlek, själva fotbollen dör med en sådär tjugo minuter kvar och Marcelino är stolt efteråt.

- När vi spelade 11 mot 11 var vi mycket bättre än vad de var, säger han. Sedan tycker jag att vi decimerade försvarade oss bra och stämningen på arenan är helt otrolig. 

 

Mål: 1-0 Kanoute (18')

 

Real Madrid - Rayo Vallecano: 6-2

Ni som lyssnade på Radio La Liga hörde mig antyda att Real Madridspelarna, förmodat missnöjda med den negativa uppståndelse som vuxit upp kring laget, kanske inte anstränga sig överdrivet mot Rayo i klassderbyt i Madrid. Kanske skulle de som Almeria förra året strejka bort tränaren genom att göra en plattmatch?

Jag tyckte mig förstås ha fått vatten på min konspiratoriska kvarn då Rayo med historiens snabbaste mål på Bernabeu (signerat Michu) tog ledningen efter 15 sekunder. Trots en så tidig lavett i sömnen tar det tid innan Real Madrid vaknar.

Mourinho känner pressen och skickar Özil på uppvärmning och nog måste man ifrågasätta varför varför varför tysken inte startade? Två pivotes hemma mot Rayo uppskattas INTE av supportrarna, det är fegt, de är Real Madrid för Guds skull och efter 28 minuter går Lass ut, Özil kommer in, hedern räddad, så småningom.

Innan halvleken är till ände har Real Madrid gjort två snabba mål signerade C.Ronaldo och Higuain, men spelmässigt är det väl bara Kaka som övertygar.

Ronaldo tar upp målkalaset fem minter in i andra halvlek (på straff), Di Maria visas ut - ja det ska onekligen bli skönt att slippa honom i kommande omgång - och Michu svarar.

3-2 efter 54 minuter, matchen lever!

Men. Real Madrid är Real Madrid är Real Madrid. Rayo som stått upp så bra mals sönder långsamt  - i samband med en hörna gör nyförvärvet från Lens, Varane marängernas fjärde mål och river äntligen ner rejält förlösande applåder från hemmapubliken och ordningen är återställd.

 

Mål: 0-1 Michu (1'), 1-1 C.Ronaldo (38'), 2-1 Higuain (45'), 3-1 C.Ronaldo str (50'), 3-2 Michu (54'), 4-2 Varane (66'), 5-2 Benzema (72') och 6-2 C.Ronaldo på straff igen (78')

 

Bareclona - Atlético Madrid: 5-0

"En klassisk 4-3-match", sade Jens i Radio La Liga i torsdags och om det ändå varit så väl. Nej, det var den skoningslösa och inte den gästvänliga upplagan av FC Barcelona som läxade upp Atleti på Camp Nou.

Jag vill ge en personlig eloge till Barcelona för den här insatsen. uinte för krossen, men den får faktiskt Atletico ta på sig - de kunde gjort så mycket mer, de kunde pucklat på, börjat gnälla, sabotera spelet, det går och det funkar ibland och när det funkar är det lite semirätt åt alla som har mage att vara så jävla överlägsna. Som vi säger på Zaragozaredaktionen: alla sätt är bra till och med de dåliga.

Förmodligen tappade Manzano matchen redan då han beslutade sig för att peta Ardan och spela med Gabi. Tror inte på Manzano. Det sa jag redan från början. det står jag fast vid även fast man vinner mot racing med 4-0.

Atletico bjöd förvisso inte på något vidare motstånd, men Barcelona glänste. De spelade som de både ledde och låg under. För mig personligen var det här den bästa match katalanerna gjort i år. Av två specifika anledningar:

1.) Man föll inte lika mycket som man brukar. Man föll inte alls?! Och inga Barcelonacirklar kring domaren! Det här var uppfriskande att se. Man valde att låta fotbollen tala och den blir inte motsagd för inte.

2.) Det är upp till laget som ligger under att hämta upp ett underläge, försöka ändra matchbilden och flytta marginalerna. Det gjorde inte Altei. Det gjorde däremot Barcelona. Trots övertag sökte man fortfarande byta färg på matchen, ändra på sin egen situation, vinna och vinna mer. Jag brukar som ni vet tycka att det blir ganska långtråkigt med Barcelonas passningsspel, dominansen förvisso skickligt utförd men sövande, jag gillar inte att ett lag håller i bollen 80 av matchen 90+3 minuter. Men. När Barcelona lajvar underläge för att tvinga igång sig, testar nya möjligheter att "hämta upp", när Pep exprimenterar och det bär fast det kan brista och när den kreativa ådran inte nöjer sig med att måla innanför linjerna blir det fascinerande.

 

Mål: 1-0 Villa (9'), 2-0 Miranda, självmål (15'), 3-0 Messi (26'), 4-0 Messi (78'), 5-0 Messi (91')

 

 

Levante - Espanyol: 3-1

Aj, aj, aj. Ack och ve! Världens världslighet! RCD Espanyol KAN INTE vinna borta. Vi var inne på det i veckan, de har inte vunnit borta sedan i JANUARI.

"Har man inte vunnit borta sedan i januari är det fan i mig på tiden", sa Robban men när vi skulle tippa körde samtliga på lågoddsaren (alltså Levante) och fick rätt.

Efter fem spelade omgångar ligger det här "fattiga, fula och dåliga" gänget från Valencia trea i ligan och det finns ingen som kan påstå att han/hon såg detta komma.

Men visst är det fantastiskt?

Nervösa Espanyol gav bort två straffar men misslyckades med att skapa motreaktion, frustrationen tog ut sin rätt och i denna utvisningarnas omgångsanda skickades Amat av.

Hector moreno fick göra försoningsmål men hoppet varade i fyra minuter innan barkero täppte till truten på Los Pericos.

Levantes tränare Juan Ignacio Martinez är ödmjuk när han säger att laget nu är en fjärdedel till att ha säkrat kontraktet.

Mål: 1-0 Ruben, str (14'), 2-0 Ruben, str (58'), 2-1 Hector Moreno (72'), 3-1 Barkero (76')

 

Granada - Osasuna: 1-1

- En missräkning, säger Mendilibar om poängtappet borta mot Granada. Han såg sitt Osasuna genom Raul Garcia ta ledningen i den 28:e minuten och till synes belåtna med det började man alltför tidigt "spela på resultatet".

Robban som för andra veckan i rad slog ett slag för Granada fick sålunda på sätt och vis ganska rätt. Hemmalaget spotade i nävarna och kom efter en blek första halvlek igen i andra.

Fran Ricos kvittering fick igång båda lagen men ett misstag från den ena av de alltid lika BEDRÖVLIGA bröderna Teixeira Vitienes (det här var Jose Antonio-versionen) snuvade Osasuna på poängen. Ibrahima  Balde gav gästerna ledningen för andra gången om på tilläggstid, men felaktigt (inte för enda gången den här omgången, mwer om detta snart) dömer man bort målet för offside.

För Osasuna, som etablerat sig sopm det utdömda laget som vägrar dö säsong efter säsong är varje poäng direkt avgörande. När vi summerar allt i maj kan det här ha haft större betydelse än vad det har i den femte omgången.

 

Mål: 0-1 Raul Garcia (28'), 1-1 Fran Rico (63')

 

Sporting Gijon - Racing Santander: 0-0

Vad var det jag sa? Hoho. Sporting Gijon plockade säsongens FÖRSTA poäng när Racing Santander gästade El Molinon och det blev lika målsnålt som det blev långtråkigt.

Hector Cupers lag försvarar sig alltid bra, Racing höll emot men det var verkligen på hemmalaget pressen att vinna låg här och det misslyckades man med.

Vi ska dock inte glömma att Sporting var riktigt sega i inledningen även förra säsongen, och det tog sig vart efter men jag tycker de ser än blekare ut i år.

 

 

Athletic - Villarreal: 1-1

Vad var det jag sa 2.0? Jag övertygades inte av Villarreals 2-0-seger mot Mallorca och Athletic lämnar bara frågetecken i sitt kölvatten. Oavgjort var på förhand mycket väntat.

Det här är två lag med problem. Villarreals verkar vara att varken försvar eller anfall funkar. Har lust att säga något uppenbart om det men vill inte underskatta er intelligens och slutledningsförmåga, det vore högst oförskämt.

Athletics problem är dels att de bara har offensiva spelare (typ) och dels att Bielsas spelsystem hämmar de skickligaste av dessa, exempelvis Llorente.

- Jag tycker vi skapar mycket och att det ser bra ut, säger "El Loco" själv men samtidigt har laget bara tagit TVÅ POÄNG av 15 möjliga vilket vittnar om något helt annat.

hade för någon vecka sedan en diskussion på Twitter med mina kollegor på Barcelonaredaktionen, Adam Pinthorp och Albin Eklund om hur länge Bielsa blir kvar. Min gissning var oktober ut. 

Börjar undra om jag inte rent av var lite väl generös?

Jo, en sak till.

Ekiza - matchens utvisade.

 

Mål: 1-0 Gabilondo (43'), 1-1 Nilmar (53')

 

Mallorca - Real Sociedad: 2-1

En nödvändig hemmaseger för Mallorca räckte inte. När jag skriver det här har Laudrup precis annonserat sin avgång och visst går det att förstå danskens frustration? Mallorca sålde inför säsongen av halva laget (den bra halvan) och ersatte med - ja just det - mediokra spelare.

Trots att min favorit Agirretxe gav Real Sociedad en tidig ledning hämtade hemmalaget med Fru Fortunas hjälp upp nederlaget men det var inte många där att se vändningen.

Iberostar Estadi - Son Moix, var oroväckande tomt.

Jag måste dissa Mallorcapubliken. I med- och motgång heter det och FRAMFÖR ALLT i motgång betyder det.

 

Caparros tar över?

Lågoddsaren.

 

Mål: 0-1 Agirretxe (15'), 1-1 Victor (20'), 2-1 Castro (49')

 

Real Zaragoza - Malaga: 0-0

I den laddade drabbningen på La Romareda var det domaren, Estrada Fernandez, som placerade sig själv i händelsernas centrum.

Med risk för att stämpla en och annan här men: Malaga - på klassiskt Andalisusik manér, föll ganska lätt. (De är inte vana vid så fint gräs, messade en polare, de tycker det är skönt att ligga ner så de passar på. Lite taskigt. Aja.) Och Zaragoza är liksom övriga, nordspanska lag inte främmande för att flirta med gränsen för vad som går an i fråga om fysisk fotboll.

Men. Estrada Fernandez tog lagens respektive nidbilder till det extrema. När Cazorla på eget bevåg la sig ner blåste han frispark utan att tänka. Det hände inte bara en gång, så att säga.

Av Marca fick domaren betyget 0 av 10. det är inte jättevanligt att man är så snåla men här pratar vi om en man som i den mån det är möjligt själv bestämmer hur matchen ska sluta.

I sin motivering nämner man förstås det felaktigt bortdömda målet Helder Postiga gjorde, och man påpekar hur väldigt, väldigt lätt det var för gästerna att få domsluten (frisparkarna) med sig. Detta konstanta avblåsande för ingenting - minor i luften? - hämmade matchens naturliga rytm och störde båda lagen.

På tal om domslut borde såväl Sergio Sanchez som Demichelis blivit utvisade. (Det här TT:ade faktiskt Worldwide på twitter, stort.)

Kanske tyckte Estrada det blvit tillräckligt mycket röda kort som det var redan, men det är inte upp till honom att tycka.

Roberto fixade Zaragozas nolla med sina makalsa räddningar, domaren ordnade med resten.

 

Det här är det TREDJE bortdömda målet för Helder Postiga på lika många matcher. Av dessa tre är ett korrekt bortdömt (det mot Espanyol) och två (mot Betis och Malaga) felaktiga. Inte bara enligt mig nej. Enligt regelboken.

 

Getafe - Real Betis: 1-0

Och jag som var så säker. 

- Man kan inte vinna i all evighet, sade Robban nyktert i Radio La Liga och jag tnkte att va fan, fem matcher gör ingen evighet och tog för givet att Betis segertåg skulle fortsätta.

Men nej då.

Pulverkaffelaget är ju lite sådär. De är hala. Ena veckan gör det en bra match och förlorar, andra veckan gör det en dålig match och vinner.

Ska i och för sig inte säga att de inte spelade bra igår, för av de två var de det bättre laget, men matchen i sig var ingen höjdare. Geta var mer fokuserade än Betis och tog sig upp över nedflyttningsstrecket.

Trots förlusten behåller Real Betis positionen som serieledare.

- Jag tror det här var ett nyttigt uppvaknande för oss, säger Pepe Mel. Vi måste vara vakna. det tog oss 46 minuter att komma ut ur omklädningsrummet på Colosseum och sådant lönar sig aldrig. Ingen räknar ju med att vi ska vinna ligan, men låt oss försöka lägga den ena trean till den andra bara så ser vi var vi slutar i maj. Jag kan inte tänka längre fram än till nästa omgång.

 

För Betis del innebär det real Madrid på Santiago Bernabeu.

 

Ligan lever.