Florentino Perez – byggherren som formade en klubb. Del 1.
Florentino Perez. Mannen, myten, men blir han den legend som han så gärna eftersträvar att vara? Här kommer en redogörelse över hans första era som president och hans med och motgångar.
”Att vinna är något som ligger djupt i Real Madrid’s DNA – det gäller ligan, det gäller pokaler och det gäller Champions League i allra högsta grad!”
Det uttalandet kom från Florentino Perez inför föregående säsong och det säger mycket om den ambition som Perez har på sig själv som president och den ambitionen som han i sin tur har på personal, tränare och spelare i klubben.
Florentino Perez Rodriguez föddes och växte upp i Madrid. Civilingenjör, f.d lokalpolitiker och sedan 1993 affärsman och ordförande i ett av Spaniens största byggkoncern. Hans penningvärde ligger på blygsamma 1.9 miljarder dollar (ca 12,5 miljarder kronor).
Redan 1995 så gjorde han sitt första försök att ta över som president för Real Madrid med argumentet om att laget då misskötes ekonomiskt och organisatoriskt. Han förlorade valet, men ställde upp igen 5 år senare, då mot sittande presidenten Lorenzo Sanz. Sanz trodde att dom nyligen vunna Champions League titlarna 1998 och 2000 skulle garantera honom sin plats som president, men Perez angrepp mot den ekonomiska misskötsamheten i klubben och hans charmoffensiv med att lova fansen en spelare av högsta kaliber till klubben (Luis Figo) gjorde att Perez vann valet med förkrossande 94% av rösterna. Nu började Perez arbete med forma ett nytt Real Madrid och ge klubben den status som han ansåg att den förtjänade, nämligen att bli en världsomspännande klubb och det största fotbollsvarumärket i världen.
”Real Madrid bör ha en mix av sådana som Zidane såväl som egna produkter som Pavon”
Galacticos eran, det namn som media gav Real under åren som högprofil-spelarna dominerade omklädningsrummet och samtidigt lärde upp dom unga killarna som var på väg in i laget.
Efter Figos rekordvärvning på 58 miljoner euro så fortsatte Perez att under varje säsong lägga vantarna på en stor spelare i taget.
2001 överträffade han sitt eget transferrekord genom att värva Juventus och Frankrikes landslagsprofil Zinedine Zidane för 76 miljoner euro. Året därpå blev det dags för brasse-stjärnan Ronaldo för 43 miljoner euro. Vid det här laget så hade Real redan hunnit vinna ligan två gånger och även det nionde och senaste Champions League titel. Perez hade hållit vad han hade lovat, inköp av starka fotbollsprofiler som stärkte Reals varumärke och rykte och att ge Real en ny guld-era.
Nu borde väl Real vunnit allt som gick att vinna inom överskådlig framtid – speciellt med tanke på vilka spelare som fanns på plan och att man hade en klok tränare i Vicente Del Bosque.
Men så blev tyvärr inte fallet…
Säsongen 2002-03 hade man skåpat ut Manchester United ordentligt på hemmaplan (3-0) och förlorat knappt på Old Trafford (4-3) och det var den här matchen som gav Real smeknamnet Galacticos, efter Gary Nevilles kommentar om att Real Madrid spelade ”som att de var från en annan galax”.
Kanoninsatsen till trots så slog Juventus ut stjärnspäckade Real i semin efter en svag bortamatch som man förlorade med 3-1.
Samtidigt såg liga-titlen såg ut att vara en utopi, detta efter en kanonsäsong av lilla Real Sociedad som nästintill säkrat ligan med sex matcher kvar. Nu började plötsligt media att kritisera Del Bosque's taktik och förmåga och kritiken växte, detta trots att Real Madrid lyckades gå om Real Sociedad med två omgångar kvar, hålla undan och sedan ta hem lagets 29e ligatitel.
I slutet på säsongen var det så dags att förnya kontrakt, bl.a Del Bosques. Spansk media hade redan tidigare sågat Del Bosque ordentligt efter sortin i Champions League och de hänsynslösa sportkrönikörerna nöjde sig inte med ligatiteln. Perez gav dumt nog vika för den mediala åsikten, något som jag personligen räknar som ett av Florentino Perez svagaste ögonblick.
Presidenten beslutade sig för att inte förlänga Del Bosques kontrakt, trots massivt motstånd ifrån ledargestalterna i omklädningsrummet: Raul, Morientes, McManaman, Makelele och Hierro. Fernando Hierro som vid den här tiden var lagkapten tvingades på ett förnedrande sätt bort från klubben av Florentino Perez för sin uppstudsighet i samband med att kaptenen visade sitt missnöje med att Del Bosque ej fått vara kvar som tränare.
Makelele var vid samma period osäker på sin framtid, då Del Bosque fick sparken, och missnöjd med sitt kontrakt eftersom han tillhörde bland dom lägst betalda i klubben. Florentino hävdade att det inte var tal att förnya kontraktet då det fortfarande var två år kvar på den och att Makelele helt enkelt fick vänta. Det fanns även vissa rykten om att Florentino inte gärna ville betala höga löner till ”defensiva spelare med låg stjärnstatus”.
Detta skulle visa sig vara ännu ett av presidentens ödesdigra beslut. Makelele önskade att bli transferlistad och såldes således till Chelsea för 20 miljoner euro. Perez kommenterade i media efteråt att denne inte skulle bli saknad eftersom fransmannen saknade den ”klass och kvalité” som Real efterfrågade. Dock menade samtliga spelare i klubben att Makelele var den viktigaste på plan och den spelaren som höll ihop mittfältet, bl.a Steve McManaman i en intervju några år efter att han hade lämnat Real. Engelsmannen hade själv fått smaka på den bittra känslan av att vara oönskad då han mot sin vilja transferlistades av klubben inte mindre än 3 gånger under sin 4-åriga karriär hos marängerna. Makeleles och Del Bosques uttåg ur Real Madrid markerade slutet på en vinnar-era i Reals historia, en era som än idag inte upprepats.
Efter denna turbulenta period så började man att ifrågasätta Perez spelarköp för att vara mer av marknadsvärde än av sportslig värde. David Beckham symboliserade den kritiken. Perez hade chansen att värva PSG’s Ronaldinho men valde istället att värva Beckham och många kritiserade detta då de ansåg att engelsmannen köptes för sitt redan etablerade varumärke och sitt utseende. Ronaldinho må ha varit ”fulare” men var långt bättre tekniskt och gav således Barcelona starten på ny vinnar-era i deras historia. Men en sådan viktig spelare som Makelele lyckades man dock aldrig ersätta helt, något som märktes i avsaknaden av titlar. Efter fransmannens försäljning så vann Real inte en titel på 4 år.
Allt detta satte givetvis sina spår i presidentskapet.
Trots att Florentino hade vänt på det ekonomiska underskottet och stärkt Real Madrid’s varumärke, speciellt utanför Europa, så hade misslyckade värvningar blandat med uteblivna titlar gjort att kritiken från media och pressen från fansen växt så pass att Florentino Perez valde att avgå som president 2006. Då erkände han att klubben behövde ta ut en ny riktning och medgav att han misslyckats med att ge Real Madrid den guld-era som han hade ambitioner för. Ramon Calderon tog över och Florentino Perez fick bittert se på när det han byggt upp under åren som president lämnades åt sidan eller raserades.
Men Florentino skulle komma tillbaka…
***Glöm inte att boka din fotbollsresa via nickes.com***
