Från helvetet till himmelriket, på en säsong...
För ungefär ett år sedan gjorde jag ett sammandrag av den då gångna säsongen som jag benämnde ”En mardrömssäsong är över…” Man hade i den absolut sista omgången klarat av att spela oavgjort mot ett redan degraderat Sabadell och den poängen man vann innebar överlevnad som sista lag. Man klarade sig kvar i segundan alltså och hade man inte gjort det hade nog klubben Osasuna försvunnit i tomma intet. Ännu en bedrövlig säsong var över efter att man året innan åkt ur La liga. Det fria fallet stoppades där och då i Sabadell på Estadi de la Nova Creu Alta i Katalonien.
Årets säsong började i dur och efter att ha rensa en del i truppen och gjort sig av med ”dyra” spelare valde man att fylla på med unga förmågor från de egna leden. Ja, självklart spelade även ekonomin in och de restriktioner man fått från ligan. Endast 18 professionella spelare och skulle man värva nytt fanns en lång lista med regler. Inte de bästa förutsättningarna men laget klarade sig riktigt bra och efter 14 omgångar låg man etta och hade fram till dess som sämst legat femma. Man insåg där någonstans att man hade ett hyfsat lag som faktiskt kunde mäta sig riktigt bra mot de 21 andra klubbarna.
Någonstans i mitten av april när man skrapat ihop de där 50 poängen som man hävdade att man behövde för överlevnad (det räckte med 48) ändrades målet och man ville nu bli bland de sex bästa för att ha en chans att ta sig till La liga. Åtta omgångar kvar och på dessa tog man 14 poäng. Man avslutade med en 5-0 vinst borta mot Oviedo och tog sig till playoff som sjätte lag, på samma poäng som Alcorcón och Zaragoza, men med flest poäng internt mellan de tre.
I semifinalspelet mot Gimnástic vinner man båda matcherna med totalt 6-3 och i de två finalmatcherna mot Girona tar man även två segrar efter 2-1 och 0-1. Man vinner samtliga fyra matcher i playoffspelet och gör man det är det inte mycket att orda om. Inga om eller men, man är det bästa laget av de fyra som krigat om den sista platsen. Och där i Girona, en lördagskväll i mitten av juni, på Estadi Montilivi i Katalonien lyckades man ta sig från helvetet till himmelriket på en säsong.
"El Milagro" hyllas på balkongen i centrala Pamplona med resten av laget.
Martin Monreals tredje mirakel
I Pamplona och Osasuna är han känd som Martin ”milagro” Monreal. Osasunas tränare som genom åren dedikerat sitt liv åt klubben. Han representerade själv klubben som spelare under åren 75-88 och har sedan dess förekommit både lite här och där. Som tränare började han med Osasunas ungdomar i början av 90-talet för att några år senare under några säsonger träna både A och B-laget. Det var då, säsongen 96/97, som han kallades in då man låg illa till och var på väg att degraderas till segunda B. Med fem matcher kvar av säsongen lyckades han få laget att vinna fyra och spela en oavgjord. Överlevnad och mirakel nummer ett var avklarat.
Förra säsongen hamnade man i en liknande situation. Jan Urban som tränat laget under den större delen av säsongen fick lämna skutan i början av mars. Han ersattes av Osasuna B tränaren José Manuel Mateo som inte heller lyckades något vidare. Med sex matcher kvar sattes mirakel Monreal in och trots att han inte tränat ett lag på ett par år fick han liv i truppen. Dock fick han hjärtproblem redan under den första veckan och kunde inte leda laget i den första av de sex matcherna. Till slut, på övertid, lyckades man kvittera Sabadells 2-1 ledning och tog den där viktiga poängen och överlevnad. Mirakel nummer två var fullbordat.
Trots att han inte var förstavalet som tränare till denna säsong fick han ändå till slut förlängt och med de restriktioner som utfärdats av LFP hängande över klubben valde han att gå tillbaka till klubbens rötter. Han skapade en trupp med unga spelare från de egna leden som mixades ihop med mer erfarna kollegor. Man väntade sig inga stordåd av detta lag utan mer en säsong där man såg till att finnas kvar. Men när man i 35 av 42 omgångar låg bland de sex bästa insåg man att här hade man mer att ge. I den sista omgången vann man borta, klarade den sista playoffplatsen och fortsatte sedan att vinna alla matcher vilket till slut innebar avancemang till La liga. Mirakel nummer tre var färdigt.
Monreal lever i nuet och menar att man skall njuta av stunden utan att oroa sig för framtiden. ”Att tänka är dåligt, att tänka för mycket är väldigt dåligt” är ett av hans ordspråk. Monreal lär inte ha några konkurrenter om tränarposten inför den kommande säsongen, och han lär heller inte tacka nej.
Alfred N´Diaye bär bort Ibai Chain från läktaren som precis rasat, i maj 2014.
Volveremos, vi kommer tillbaka.
Jag kan inte låta bli att tänka på den där videon som klubben lanserade för ganska precis två år sedan, i juni 2014. Efter att delar av läktaren rasat i den sista matchen mot Real Betis och laget åkt ur La liga gällde det nu att gjuta hopp i supportrarna igen. Ibai Chain, pojken som Betisspelaren N´Diaye bär bort från olyckan, fick spela huvudrollen och gjorde de riktigt bra för att vara nio år. Jag kommer ihåg att jag gillade vad jag såg, det fanns en bestämdhet och en vilja som förstärktes mycket av musiken, en vilja att ta sig tillbaka till La liga igen. Och hade inte Javier Flaño gjort det där målet på övertid i Sabadell hade videon aldrig mer kommit på tal. Men nu, nu kan vi se den med glädje och tänka, vi ÄR tillbaka!
¡OSASUNA, NUNCA SE RINDE!
