Fuera de juego

Bilden av den spanske domaren som en fåfäng man som trivs med uppmärksamheten där han struttar runt i mitten av allt är inte tagen ur fantasin, och givetvis föder det irritation hos såväl spelare och tränare som supportrar. De i sin tur tvekar inte inför att låta missnöjet höras, men att detta skulle passera helt obemärkt förbi stämmer inte alltid. Real Zaragoza har tex fått sin fystränare avstäng två gånger på lika många månader sedan han låtit linjeman veta exakt vad han ansett om olika domslut. Spelare snackar inte sällan till sig varningar.

Jag tror det ligger en del i det Fernando Meira bittert återberättade efter att ha återvänt till Portugal mitt under pågående säsong. "I Spanien väljer domaren ut en spelare ur det "större" laget och den lyssnar han förbehållslöst på under match sedan, en annan får inte en syl i vädret".

Som den drömmare jag alltjämt är anser jag förstås det vara en självklarhet att RFEF agerar, att de liskom drabbade spelare, tränare och supportrar tar upp problemen med domarna och kräver en förändring. Men det gör de inte.

Sanchez Arminio och hans mannar är mer intresserade av att på ett bekvämt vis se till att pengarna fortsätter rulla in på kontot varje ånad än av att ta på sig det massiva reformarbete den spanska domarkåren skulle behöva genomgå.

Sedan är det tråkigt att inte diskussionen tas upp på ett mer konstruktivt sätt än i affekt.

 

Vad gäller mötet med Milan så tycker jag såhär.

1.) Barcelona går rättvist vidare, om vi tittar på de båda matcherna. De följde det beprövade mönstret kryssa borta, vinn hemma.

2.) Jag förstår att Barcelonas andra straff (strax efter Milans kvittering) retar upp folk, men inte nödvändigtvis för att den är "felaktig" så mycket som för faktumet att liknande situationer uppstår ett par tre gånger i varenda fotbollsmatch utan att någonting händer. (Det är alltjämt inte Barcelonas fel.) Nu är situationen så pass ovanlig och den kan förefalla så gynnsam -eller missgynnsam- beroende på sympatier att den granskas under lupp och alla detaljer vägs på guldvåg; att domaren väntade med att blåsa tills det visat sig att Puyols nick gått utanför, Puyol, menar somliga var i sin tur den som "hoppade fram och knuffade" Nesta och så blev det dominoeffekt av det hela. Bollen var ur spel, säger Zlatan och får viss uppbackning.
Visst finns regeln om tröjdragning i straffområdet i regelboken och så till vida är -förutsatt att bollen var i spel- straffen regelrätt tilldömd. 

Hade domarna varit konsekventa på den här punkten och delat ut ett par straffar per match hade diskussionen aldrig uppstått (och problemet hade förmodligen dött ut) men det är de inte och jag kan tycka att det är lite olyckligt att det var just Barcelona som fick det här straffmålet med sig och inte Benfica, eller Valencia i EL,  eller random ligalag för då hade dialogen, förutsatt att den uppstått alls, kunnat vara nyttig. Då hade vi kunnat ifrågasätta varför domarna bara följer regellboken "ibland" istället för att mena att de gör det för att gynna Barca.

Och visst var det ett kontroversiellt domslut, men kontroversiell är inte per definition synonym till felaktig. 
Men ponera att Puyol håller fast Helder Postiga inne i straffområdet då Real Zaragoza möter FC Barcelona om lördag - hur många ttror att det TROTS REGELBKOEN skulle dömmas straff till Zaragozas fördel då? Och hur många av de Barcelonasupportrar som utan att ens fundera på alternativet  säger att Milanstraffen var rätt och riktig hade sagt detsamma då, och hur många hade sagt att domaren nog "är madridista"? 
3.) Tycker alltför många domare saknar känsla för spelet och misslyckas med att hålla sig på den nivå man lagt ribban på en match igenom. Det här orsakar många, långa, tråkiga diskussioner och många martyrer.

4.)Tror vidare att Björn Kuipers beslut kommer ge domarna ytterligare huvudbry framöver, det kommer bli en referensram, någonting man hänvisar till i sin domarkritik då man själv råkat ut för en tröjdragning i straffområdet där domaren återigen friat.

 

Är en helspansk final oundviklig? Nej. Tycker inte vi ska förringa varken Bayern München eller Chelsea, som det ser ut att bli. I Champions League betyder dagsformen mest. Till och med mer än domare och gräsmattor.

 

 

Det här mönstret har upprepat sig alltsedan klubben återvände till Primera efter en säsong i Segunda 2009/10 och givetvis har det härdat oss. När vi åkte ur 2007/08 var laget lite i Villarreals nuvarande sits: man aspirerade på Europaspel, hade slutat högt upp föregående säsong - och utgjordes nästan enbart av spelare som inte visste hur man hanterar en motgång. Som inte ville vara med.

Den ekonomiska situationen har tvingat Real Zaragoza till helt annorlunda grundförutsättningar, och spelarna vi köper eller lånar är inga storstjärnor som vältrar sig i rampljuset, utan mest oprövade ynglingar och veteraner. Många av dem är nya i La Liga och det tar ett tag med anpassningen.

Det tar ett tag att lära sig vad Real Zaragoza är och att inse vad det är man kämpar för. När den insikten väl slagit till brukar det bli en enorm attitydsförändring och med den kommer också vändnigen. Delvis beror det förstås på hur bra tränaren är på att förklara och motivera, få dem som inte vet att begripa och älska eller akta. På den punkten får man ge Agapito cred, han har lyckats knyta till sig bra tränare. Givetvis är det lättare i och med att Real Zaragoza trots rådande situation är ett prestigefyllt lag, men det förtar inte hur listig han varit i sina val här.

 Manolo Jimenez var smart när han kom. Han öppnade porten och lät legoknektarna lämna. 

- Den som inte vill spela i Real Zaragoza förtjänar inte att göra det, den kan gå ut genom den dörren och stänga den efter sig.

Tre gick och så blev man kvitt den ofta smittande likgiltigheten.

Nu kämpar man med blod, svett och tårar, precis som det ska vara.

Real Zaragoza är och har alltid varit ett krigarlag och sådana ska man aldrig räkna bort ens när det ser som mörkast ut.