Fuera de juego: Botten i Spanien, toppen i Europa

Real Betis har haft en katastrofal säsong i La Liga och ligger allra sist i tabellen med en överhängande risk att trilla ur densamma. Samtidigt går laget som tåget i Europa League och ska strax möta ärkerivalen Sevilla i åttondelsfinalen. Vad händer hos de grönvita, orkar laget inte spela på två fronter, ska man inte prioritera ligan, är laget inte för bra för att åka ur?

Pablo Lizama Farias, Betisred, tillika president i Peña Betica Sueca svarar på frågorna:

Succé i Europa men fiasko i ligan. Vad händer i Betis? Sevillalaget är väl alldeles för bra för att åka ur ligan? Och hur kan man samtidigt spela så bra i Europa som man håller på att trilla ur Primeran?

– Laget och klubben har hamnat i en dålig spiral. Laget var felkomponerat från början av säsongen och har efter vinterfönstret fortfarande inte hittat balansen. I början av säsongen och under de första omgångarna, då Pepe Mel var tränare, var anfallarna skadade, mittfältarna saknade, och försvararna obefintliga. Laget var för tunt och ersättarna höll inte klassen. Pepe Mel, en naturligt offensivt lagd tränare, anklagades också för att förorda en dumdristig offensiv, att spela alldeles för mycket framåt utan att ha täckning bakåt. Det visade sig i resultaten också.

Tränarbytet till Carlos Garrido blev inget lyft. Garrido kom inte överens med truppen, vilka så småningom började göra myteri, och resultaten uteblev ånyo. Garrido fick sparken igen efter några omgångar och in kom Calderón, men för sent. Nu finns det inget av säsongen kvar att rädda.

Att laget ligger sist i tabellen är ingen slump. Truppen, laget, och klubben är rakt utsagt för dåliga. Förvisso otur och hedersamma förluster i några matcher, men ett bättre lag hade skaffat sig bättre resultat. Real Betis förfogar just nu över den sämst spelande spelartruppen i La Liga. De sportsliga resultaten har lett till att också klubbens ledning hamnat i upplösning. Den sportsliga planen visade sig inte hålla måttet och nu demonteras alla sportsliga och ekonomiska visioner. Två tränare har fått sparken, den sportslige direktören likaså, den ekonomiske finansiären har mer eller mindre fått sparken av klubbpresidenten, vilken själv annonserat att han inte kandiderar för omval vid kommande aktiestämma vid säsongens slut. Stora delar av supportrarna stöttar ännu laget men har aktivt vänt sig emot klubbledningen. Med sådana interna strider behövs inga motståndare. Real Betis är i skrivande stund inte en klubb för La Primera.

Laget går förvisso vidare i Europa League. Det är är bara en slump. Truppen har där lyckats konsolidera spelet, men ännu har laget inte mött på riktigt bra motstånd där. Det, i sig, ett bevis på att det lag som förvisso ligger sist i La Primera faktiskt är ett bra lag med europeiska mått mätt. Nu i åttondelen väntar första riktigt bra motståndet i forma av spanska ärkerivalen Sevilla FC. Ack, denna ödets ironi! Dubbelmötet blir första konkreta värdemätaren för Real Betis i Europa.

Före säsongen värvades Verdú för att täcka upp för flyktade Beñat. Hur har det gått? Är det istället någon annan som klivit fram eller saknas Beñat alldeles för mycket? Ruben Castro är kvar men verkar ha det svårare även han i år.

– Om Verdú dras det på sociala medier och i barer roliga historier baserade på hans namn. Det sägs att Verdú lika gärna kan bli sin egen bödel (verdugo på spanska). Verdú var förra säsongen lagkapten och förste straffläggare i RCD Espanyol. Han värvades till Real Betis med den högsta lönen i truppen och lovades mer eller mindre bli spelfördelaren i det nya Betis. Tron på Verdú som viktig kugge för laget gjorde att klubben också erbjöd ett fyraårigt kontrakt, ovanligt långt för en spelare som i år fyllt trettio.

Verdú verkar ha insett, eller numera tycka, att hans karriär på topp som professionell fotbollsspelare redan är slut. Den Verdú vi förra året såg briljera i Espanyol är borta. I ställer ser vi i Real Betis en Verdú som är långsam, inte verkar vilja anstränga sig i matcherna, är håglös vid beslut, och alldeles ofarlig när det kommer till att slå straffar. Att spelaren överhuvudtaget platsar på bänken förvånar mig. Jag hade inte klagat om Verdú satt på läktaren för evigt framåt. Han kallas “el muerto” – liket; ytterligare en spansk anspelning på hans namn.

Den starka trupp Real Betis hade förra året i forma av Beñat, Cañas, Pabón, Pozuelo, Roque Santa Cruz och målvakten Adrián släpptes vind för våg. Klubben har förvisso händerna bundna på grund av den ansträngda ekonomin men för lite gjordes för att behålla viktiga spelare. De ersättare som skaffades, billigt och outvecklat för att senare kunna säljas dyrt, har visat sig vara andra rangens spelare. Målvakterna Andersen, danska landslagets ordinarie, och argentinska talangen Sara, har visat sig vara uttalat dåliga. Uruguayaren och anfallaren Brian Rodriguez vill klubben sparka men får inte. Salva Sevilla, kvar i klubben sedan förra året, är en skugga av sig själv. Jättetalangen och framtidslöftet Vadillo verkar ha utvecklats bakåt. Perquis, Amaya, Paulão, Nosa, Molina och kaptenen Nacho, alla matchvinnare i sig själva förra året, går inte att känna igen. Listan kan göras lång. Dåliga självförtroenden har följt på dåliga resultat i självuppfyllande cirkelargument. Ett nyförvärv har gått bra – chilenaren Lolo Reyes. Men han är för ensam. Och för tunn.

Rubén Castro, målskytten, har haft otur. Länge skadad, och när han kom åter tog det tid att hitta formen. Vid det läget var laget redan i fritt fall, varvid kraven på Castro utvecklats till att bli något för höga. Ingen annan anfallare har dessutom lyckats kliva fram och ersätta Rubén Castro, eller lyckas ta platsen bredvid Castro. Desto lättare för motståndarna att helt enkelt markera bort en ensam Rubén Castro.

Hur slutar säsongen för Betis till sist?

– Real Betis hamnar sist och åker ur.

Det är inte bara nattsvart för laget. Betis svenska peña fick under våren möjlighet agera matchvärdar i samband med mötet mot Osasuna. Berätta mer om det. Hur är det att följa laget från Sverige och samtidigt få en sådan chans?
– Att svenska supporterklubben Peña Bética Sueca lyckades från kalla Norden få en egen match tillägnad sig nere i Sevilla kan vi bara tacka våran spanske sekreterare för, Juan Estrada. Helt enkelt mannen på rätt ställe, vid rätt tidpunkt. Resan till Sevilla och Benito Villamarín var fantastisk! Förväntningarna, värmen, äventyret, staden Sevilla, allt gjorde resan till en oförglömlig upplevelse. Vi kollade damlaget spela, herrarna träna, P11 lira, möta spelarna vid hotellet för att ta bilder, se herrlaget vinna en match i Copa del Rey, och sedermera uppleva våran egen match, mot AC Osasuna, från VIP-läktaren, bokstavligen sittandes bredvid klubbpresidenten Miguel Guillén. Vi tog otaliga bilder, men mest av allt är det minnena och upplevelserna som etsat sig fast. Sådan ödmjukhet, och gästfrihet klubben visade inför vårat besök, trodde jag aldrig att vi skulle få uppleva. Den sevillanska lokala sportpressen blev mycket imponerad även den när de förstod att vi faktiskt fanns på riktigt, och några notiser blev det i lokaltidningarna. Överlag hade spanjorerna svårt att fatta att Real Betis hade en supporterklubb så långt bort från Sevilla, som dessutom är så pass aktiva som vi är. Jag vet inte vilka som i slutändan blev mest imponerade; vi av våran älskade klubb Real Betis, eller Betis av sina galna supportrar som åkte så långt bort bara för att se laget spela.

En anekdot i sammanhanget är att vi saknade ett stort skynke med vårat emblem på, att bre ut på gräset före matchen, som skulle synas från läktarna. Vilka kommer då våran sekreterare på att kontakta för att lösa problemet? Jo, svenska konsulatet i staden naturligtvis. Sagt och gjort, konsulatet halade ner sin stora flagga från flaggstången utanför fasaden och lånade helt sonika ut flaggan till oss. Det är den svenska flagga som alltså annonserade ut den svenska närvaron på Benito Villamarín; före, under, och efter matchen.

Att följa Real Betis från så långt bort som Sverige är mycket opraktiskt och smärtsamt. Det ges så få tillfällen att överhuvudtaget interagera med klubben från så långa avstånd. Det blev än mer tydligt under besöket i Sevilla, då det blev uppenbart hur mycket av det levande supporterskapet till favoritlaget som försvinner. Allt som återstår är en svart teveskärm.