Fuera de juego: Intern oro i Barcelona
Efter att ha varit en lugn och harmoniskt framgångsrik klubb de senaste åren så har det börjat bildas ringar på vattnet hos FC Barcelona. Kan det vara så att balansen är på väg att rubbas och den totala framgången snart är ett (tillfälligt) minne blott.
Robin Hyder, Barcelonaredaktionen, svarar på frågorna:
Alla imperier faller för eller senare och det stormar mer och mer runt FC Barcelona. Är organisationen på väg krackelera från insidan, tror du?
– Från ett fotbollspolitiskt perspektiv så finns det med största sannolikhet diverse motsättningar både inom och utanför organisationen och toppledningen. Sandro Rosell, som alltså har avgått som president, har haft en tradition av att skapa sig interna fiender. Konflikter och dispyter var vardagsmat när Rosell figurerade som sportchef under president Joan Laporta i mitten på 00-talet. Det första Sandrusco gjorde när han tillträdde som president 2010 var att sparka ut den legendstämplade Johan Cruyff och fråntog samtidigt holländarens hedersposition i klubben. Efterspelen kring Pep Guardiolas sorti från klubben föreslår också att det fanns en del problematik och förmodligen även byråkratiska murar mellan tränaren och president Rosell.
En situation som denna är inte direkt abnorm i en klubb som Barcelona om man tittar på historia och tvivelaktiga traditioner. Nuñez och Gaspart är två modernhistoriska exempel på presidenter som har fått utstå väldigt mycket befogad kritik för olika tilltaganden. Det katalanska politikerväsendet har även haft ett finger med i spelet. Det var exempelvis en högt uppsatt minister som vädjade till Gaspart att frånsäga sig sina uppdrag som president vilket också blev till verklighet efter många om och men. Rosell sägs ha sökt hjälp och support från den katalanska regeringen angående den rättsliga processen som han för tillfället genomlider. Enligt källor ska han ha fått ett en jättelik kall hand i gengäld. Rosells utgå kan dock nästan ses som en petitess ur ett historiskt sammanhanget.
Det bästa för demokratin vore att man höll ett nyval till sommaren men enligt rapporter så kommer den nya presidenten Bartomeu att sitta säkert på sin tron till och med 2016. Från ett annat perspektiv kan det vara nyttigt att fortsätta på Rosells inslagna väg för att fullfölja olika projekt till fullo istället för att en ny president kommer in och stänger ner dem. Diverse inflytelserika politiker kommer säkerligen att vädra sina åsikter gällande ett potentiellt nyval också. Det är egentligen omöjligt att förutspå vad som komma skall.
Det senaste som hänt är att Sandro Rosell kände sig tvingad att lämna sin post som president i klubben för att.. ja, för vad? För att det har uppdagats att Barcelona har betalat mer än man tidigare uppgett (till Neymars pappa bland annat) i samband med värvningen av Neymar?
– Neymar-affären är i dagens läge komplex, diffus, invecklad och alla andra synonymer till komplicerad. Den nuvarande ledningen och Rosell menar fortfarande med säkerhet och raka ryggar att Neymar kostade €57,1 miljoner men andra dokument visar att det har funnits merkostnader som inte riktigt har tagits med i beräkningarna. Redan på förhand visste de flesta som var insatta i brasiliansk fotboll att affären skulle bli svår. Santos och en tredje part ägde 45% av rättigheterna till Neymars marknadsvärde och de resterande 55% fanns bokförda i Neymars pappas management bloag. Samtidigt hade Barcelona, ett par år tidigare, betalat €10 miljoner som en deposition och säkerhetsåtgärd till Santos för att ha första tjing på Neymar när dennes kontrakt skulle gå ut 2014. Nu valde man att köpa brassen ett år innan kontraktet gick ut vilket har gjort att det finns olika uppfattningar kring vad som hände med de där €10 miljonerna.
I Neymars fall handlar påläggen bland annat om agentkostnader, en donation till en organisation i Neymars namn i Brasilien, köpoptioner på tre spelare i Santos, pengar till pappan för att scouta nya spelare i Brasilien för Barcelonas räkning samt två vänskapsmatcher med Santos. Räknas alla dessa kostnader med så landar transfersumman på mer än €57,1 miljoner. Neymars pappa verkar för övrigt vara en smart individ med någon form av business-aura kring sig. Lite som ekonomen Sandro Rosell. På gott och ont självfallet.
Den stora frågan är huruvida andra storklubbar ute i Europa tar med diverse omkostnader i beräkningarna när man presenterar en transfersumma. Tveksamt enligt undertecknad. Om andra klubbar hade haft det enormt stora förstoringsglaset på sig som Barcelona ständigt har av den madridbaserade pressen, så hade nog en hel del liknande affärer uppdagats. Fotbollsvärlden med ekonomi i fokus är med största sannolikhet smutsigare och mer oärlig än vad de flesta tror.
Värt att poängtera är dock att Neymar-affären, enligt en generell magkänsla, känns lite mer omständig och buggad än många andra transfers. Det har även florerat olika uppgifter kring hur mycket pengar Nike ska ha bidragit med i affären med tanke på att kombinationen av Barcelona och Neymar är lika med en kassako för den amerikanska sportjätten. Ingen rök utan eld som man brukar säga.
Vad innebär presidentbytet egentligen för klubben och hur påverkar Neymar-affären, om alls, Barcelona? Kan UEFA FFP få en ny innebörd, eller vad sker?
– Det är alltid svårt att sätta sig in i en situation som det, internt, hyschas väldigt mycket om. Förhoppningsvis kan spelare och tränare enkelt skilja på fotbollspolitik och sporten fotboll men det är kanske lättare sagt än gjort. Det är inte att föredra att det skapas kaos kring klubben eftersom att det förr eller senare kan komma att landa i det sportsliga på ett eller annat sätt. Tyvärr. Effekten bör i sådana fall bara bli marginell och ingenting som kommer att påverka huruvida man exempelvis vinner titlar eller inte. Förmodligen kommer man över det här kaoset relativt snabbt. Det är egentligen en bagatell om man tänker på vad spelarna har gått igenom de senaste åren med Eric Abidal och Tito Vilanova.
FIFA och UEFA har ett stort ansvarsområde gällande de finansiella siffrorna hos klubblagen. Det är inte bara i Spanien som klubbar dras med stora skulder utan det är statistiskt sett miserabelt i Premier League – och Serie A också om man bara grötar ner sig på bokslutens röda siffror. Skillnaden i Spanien är, som de flesta vet, att ungefär 70%-75% av TV-intäkterna för La Liga delas mellan Barcelona och Real Madrid. Resten av klubbarna får istället inkassera olika små andelar av det som blir kvar. En liten omvänd Robin Hood-historia helt enkelt. Ett intressant faktum är dock att intäkterna i La Liga ökade med 8% enligt den senaste rapporten som släpptes av RFEF. En ganska imponerande ökning med tanke på det ekonomiska klimatet som råder i Spanien.
Financial Fair Play (FFP) är självklart ett steg i rätt riktning. Neymar-affären kommer nog inte ha någon direkt inverkan på vad som händer här näst men faktum är också att det finns hur många gråzoner och kryphål som helst för klubbar att utnyttja. Exempelvis kommer de stora klubbarna att mjölka ut varenda sedel tillika vartenda mynt som går från sponsorkontrakt och namnrättigheter till arenor. Den stora problematiken ligger i de så kallade oljeklubbarna i framförallt Premier League. Manchester City sponsras bland annat av 4 olika företag som ägs av Sheik Mansour som också råkar äga City som klubb. Sheik Mansour kan bara ta bakvägen genom sina olika bolag för att skeppa in precis så mycket pengar han vill genom enkla men ytterst värdefulla sponsorkontrakt. Det gör hela FFP till ett skrattretande reglemente eftersom att oljeklubbarna är dem som i första hand dödar marknaden med kontinueligt astronomiska summor pengar. Kryphål var det, ja. Snarare öppna ängar som man kan springa naken på. Ingen kommer att göra någonting nämnvärt åt saken i alla fall. Money talks.
Vad tycker ni? Diskutera i kommentatorsfältet nedan.
