Fyra händelser som definierat El Clásico
Om rivalitetens ursprung, Di Stéfano-sagan, Figos kontroversiella övergång och Mourinho-Guardiola-eran.
Än en gång är det dags för världens största klubblagsmatch alla sporter inkluderat. Det finns ingen match i världen som kan mäta sig med El Clásico. Det är matchen då de stora drabbar samman och det är matchen då de vuxna ska tala och barnaskaran från världens hörn tittar på. El Clásico är mer än bara en fotbollsmatch. Det är en fight mellan identitet, politik och kultur och har varit den ledande rivaliteten inom spansk fotboll sedan urminnestider och har historiskt handlat om en kamp mellan två skilda regioner. Nedan går jag igenom några punkter som definierat El Clásico under historien.
Rivalitetens ursprung
Rötterna till rivaliteten mellan Real Madrid och FC Barcelona går att spåra till de första decennierna av 1900-talet i vad som grundar sig i politiska och kulturella skillnader mellan städerna Madrid och Barcelona. Från och med 1561 har Madrid varit spansk huvudstad efter det att Toledo lämnat över rollen som den centraliserade och symboliska statsmakten. Samtidigt är staden Barcelona synonymt med att vara huvudstad i Katalonien som genom historien haft en noterbar självständig identitet och ofta en rebellisk attityd. Från och med slutet av 1930-talet skulle rivaliteten mellan städerna accelerera, mycket på grund av det spanska inbördeskriget och på grund av general Francos diktatur. Genom Francos auktoritära regim genomfördes riktlinjer och policys som förtryckte regionernas utmärkande identiteter där särskilt Katalonien var under lupp.
FC Barcelona blev under den här perioden mer än bara en klubb, més que un club. Fotbollslaget blev en symbol för motståndet mot regimen och för den katalanska stoltheten. Les Corts och Camp Nou förvandlades till de enda platserna som folk öppet vågade tala katalanska. Real Madrid blev i samma veva porträtterad som något av regimens lag, åtminstone som en klubb som hade Francos stöd. Just detta narrativ är emellertid rätt så utspelat och ibland överdrivet men det sitter kvar än idag i klubbarnas identiteter.
Ett av de mest klassiska El Clásico-mötena kan vi spåra till just den här perioden och vi spolar tillbaka bandet till 1943 i Copa del Generalísmo. Den spanska cupen, som idag går under namnet Copa del Rey, var en mycket viktig turnering för den här tiden eftersom det var Francos egna cup. I det första av två möten 1943 vann Barcelona med 3-0 på Les Corts och mycket tydde väl på att katalanerna skulle ta sig vidare i semifinalmötet. Men i Madrid var det en helt annan historia – Real Madrid vann med 11-1. Än idag diskuteras hur detta gick till överhuvudtaget. Många Barcelona-spelare har antytt att de inför matchen i huvudstaden ska ha hotats av polis och av statens folk. Det här är fortsatt den största segern i El Clásicos historia och har fungerat som en symbol för politiken inom klassikermötet.
Di Stéfano-sagan
Ett annat ögonblick som definierat El Clásico hittar vi under 1950-talet gällande Alfredo Di Stéfanos övergång till Real Madrid. Både Real Madrid och FC Barcelona jagade argentinaren och de sistnämnda såg ut att ha säkrat hans signatur 1953 då han hade kommit överens med klubben. På grund av en väldigt invecklad ägarfråga som rörde hans tidigare klubbar Millonarios i Colombia och River Plate i Argentina kunde emellertid även Real Madrid förhandla med Di Stéfano, trots att han rapporterades vara överens med Barca.
Båda klubbarna var alltså i kontakt med Di Stéfano och enligt vissa rön ska det spanska fotbollsförbundet här ha gått in och påverkat såväl förhandlingarna som Di Stéfanos klubbval. Förbundet ansåg att Real Madrid och Barcelona skulle få turas om att ha Di Stéfano i sitt lag och argentinaren skulle byta lag varannan säsong. Detta vägrade Barcelona eftersom de ansåg sig ha signerat honom redan men eftersom katalanerna vägrade överenskommelsen hamnade Di Stéfano i Real Madrid permanent.
Vad som sedan hände känner nog de flesta till. Di Stéfano gick och blev en av de bästa spelarna genom tiderna och Real Madrids kanske främsta någonsin. Han ledde Real Madrid till fem raka Europacuptitlar och han låg bakom att Real kunde cementera sin plats som Spaniens och Europas främsta klubblag. Di Stéfano symboliserade i sin tur ännu en orättvisa och aggression gentemot Real Madrid för FC Barcelona vilket ledde till många heta El Clásico-möten under 1950- och 1960-talen.
Figos kontroversiella övergång
Få övergångar har varit så kontroversiella i fotbollshistorien som Luis Figos flytt från Barcelona till Real Madrid sommaren 2000. Portugisen var Barcelonas stora stjärna vid tiden. Han var älskad av fansen och hade ledarskapsegenskaper och en talang som få kunde tala om. När sålunda Florentino Pérez la ett bud som motsvarade Figos utköpsklausul och Figo själv snabbt skrev på ett kontrakt med Real Madrid blev Barca-fansen givetvis högst upprörda. Övergångenssumman var ett nytt världsrekord för tiden men den ekonomiska kompensationen hjälpte föga.
Vid det här laget hade Franco-regimen sedan länge fallit och även om El Clásico var het och laddad efter det sparkade Figo-övergången i gång rivaliteten på alla cylindrar igen. När Figo återvände till Camp Nou, nu prydd med Real Madrids emblem, möttes han av det kanske mest fientliga mottagandet någonsin inom fotbollen. Många saker kastades in mot Figo under matchens gång och särskilt när han skulle ta hand om hörnorna. Mest noterbart var förstås det numer ökända grishuvudet som kastades mot portugisen. Det här var början på en ny era mellan klubbarna där Real Madrids galácticos gjorde entré i världsfotbollen.
Mourinho-Guardiola-eran
Vi hoppar ett drygt decennium framåt och gör nästa nedslag med José Mourinhos flytt till den spanska huvudstaden 2010. Guardiolas Barcelona ansågs vara världens bästa lag vid tillfället och Mourinho plockades in för att stoppa dominansen. Redan från start gjorde Mourinho sitt bästa för att elda på stämningen mellan lagen genom att anklaga Barcelona för att ”favoriseras” av domarna genom att filma och använda politiska knep bakom kulisserna. Detta återkom senare under säsongen när lagen möttes fyra gånger på 18 dagar, våren 2011.
I ett av mötena den våren blev Pepe utvisad i Champions League-semifinalen. Då anklagade Mourinho Barcelona återigen för att ha UEFA på sin sida och han byggde upp en konspiration som gick ut på att Barcelona har utomstående hjälp i sin framgång. ”Varför händer detta alltid Barcelona?”, frågade sig Mourinho på presskonferensen efter matchen och indikerade att laget får hjälp av domarna och av de ansvariga. Som mest hätskt blev det emellertid i supercupen, några månader senare, när Mourinho petade Guardiolas assisterande Tito Vilanova i ögat bakifrån.
Det går förstås att hitta ännu fler definierade ögonblick än dessa men här är några av orsakerna till att El Clásico än idag är världens mest hajpade och hätska möte.
