Gästkrönika: El Atleti Te Hace Más Fuerte
Klockan är halv fyra mellan måndag och tisdag. Det som håller mig vaken är om följande historia hade slutat annorlunda. För ungefär 31 timmar sen passade Gabi Adrian till vänster i straffområdet, med en kroppsfint tog han sig förbi sin försvarare och drog iväg en boll mot bortre krysset, ett skott jag var säker på att det skulle gå in. Snabba tankar flög igenom huvudet ”Är det dags nu?”. Men Willy räddade och jag fick en käftsmäll hårdare än någon annan jag fått i mitt liv.
Om jag skulle ta fram det YouTube-klipp jag spelat mest gånger under mitt liv är svaret lika enkelt som ångestframkallande.
¿Por que somos del Atleti? (https://www.youtube.com/watch?v=SYHB5d-2VU0&index=13&list=FLnRWmw2OR4t9Dv6ZGa5bGSQ)
Varför är vi Atleti?
Videon som på ett klockrent och simpelt sätt visar vad det innebär att ha Atlético de Madrid som sitt lag: Frustation, ilska, lidelse, hat, kärlek, passion men framförallt stolthet, ren jävla stolthet.
Första gången jag kom i kontakt med laget var i managerspelet The FA Premier League Manager 2000. Jag tänkte att jag helt enkelt skulle börja coacha ett lag i Spanien och drog med musen upp och ner bland lagen och när jag tryckte markerades Atlético Madrid. Dagen efter satt jag i bilen med min mamma och min bror, jag ville så gärna berätta för mamma om det nya laget jag hittat, men jag visst inte hur man skulle uttala namnet så min storebror fick hela tiden fylla i ”Aaaa-tleee-ti-co, Filip, Atletico…”. I efterhand vill jag påstå att under de 24 timmarna såddes ett frö som skulle växa sig större än vad jag någonsin hade kunnat tro.
Samma år åkte laget ur förstadivisionen, 4 år efter att de spelat hem den spanska dubbeln.
Det var inget jag märkte av eller gick runt och tänkte på men när jag senare började spela CM 01/02 och upptäckte att mitt ”favoritlag” inte längre fanns med bland La Liga-lagen utan bland Cordoba, Xerez, Oviedo, lag som jag aldrig hört talas om. Jag kunde ju inte svika dem tänkte jag och startade en ny säsong i Segunda Divisíon. I laget fanns tränaren Luis Aragonés, spelare som Germán Burgos, García Calvo, Hibic, Aguilera, Movilla, Javi Moreno, Sergi, Fernando Correa och framförallt Fernando Torres, 17 år. ”Jag tror jag har sett honom spela i något U17-VM, han kommer bli bra” sa min 3 år äldre bror. Jag hade hittat min favorit och idol.
Jag sökte efter all information jag kunde få tag på och fick reda på att Atléti var ett klassiskt storlag i Spanien, tagit flest ligaguld efter Real Madrid och Barcelona, hade ett publiksnitt på omkring 35-40 000 i andradivisionen, en galen president som sparkade tränare till middag, en arena med en motorväg under läkaren. Inget var normalt men allt var tilltalande.
Och nu fanns det bara ett lag i mitt huvud, Club Atlético de Madrid. Jag var 9-10 år.
Jag kan inte säga varför jag valde dem men på något sätt känns det som det var tvärtom, de valde mig. Jag kan inte förklara varför jag började intressera mig för ett lag jag aldrig sett spela, spelare jag aldrig sett eller hört talas om, ett lag som inte ens var i högsta divisionen, ett lag jag inte ens kunde följa under säsongen pga av bristande kunskap om internet och språk. Vid det här lagret hade jag ingen aning om var det innebär att hålla på dem och det skulle ta några år innan jag lärde mig.
När de tog klivet upp till La Liga igen upptäckte jag att Viasat Sport visade spansk fotboll. Jag tjatade och tjatade på min pappa att vi måste skaffa det så vi kan kolla på Atléticos matcher, men våra kanaler förblev de antika 1an, 2an, 4an. Men tjatet lönade sig. På min 11-års dag våren 2003 fick jag min första rödvita tröja och under sommaren, när mina kompisar var Ronaldo, Roberto Carlos, Zidane, Figo, Beckham sprang jag runt med min tröja och lekte Fernando Torres och Albertini.
På hösten började Tv4+ sända fotboll från La Liga och när jag fick reda på att de skulle sända Deportivo La Coruña-Atlético de Madrid laddade jag i flera veckor. Ställde en massa påminnelser på min 3310a för att försäkra mig om att jag inte skulle glömma bort och missa matchen. De första bilderna från Riazor var på Atléticos 11 som ställde upp för kort. Jag minns det såväl för jag såg honom där, Fernando Torres. Det började klockrent, med ett nickmål av Matías Lequi, men sen skulle matchen spegla mina nästkommande år som en Atléti, slutresultatet skrevs till 5-1 till Depor och jag hade fått min första ordentliga käftsmäll av mitt lag.
Vidare kunde jag följa laget på Eurogoals där jag satt beredd att spela in på VHS så fort Atléticos match kom. Glad när de vann, frustation när jag såg att de åkt på däng. Jag hade fortfarande inte lärt mig vad det innebär att hålla på dem.
Åren därpå var inte enkla. Det ständigt uppsnackade laget presterade aldrig som de skulle. Det var samma visa år efter år, ”I år är det Atléticos år”, ”I år kommer de kunna utmana Real och Barca på allvar”, ”Men de här spelarna och den här tränaren är tredjeplatsen stensäker för Atlético”. Det blev aldrig så… Aldrig. Jag började vänja mig att bli sviken av laget men jag kunde inte sluta titta på dem för det, jag var fast. Jag minns klart hur jag gråter på mitt rum när pappa hellre ville titta på Milan-Inter samtidigt som det vara Malaga borta eller när mamma var tvungen att trösta mig när Bilbao kvitterade på stopptid, tid de tjänat för deras egna supportrar slängt in en raket vid Atléticos mål. Eller när jag gick och la mig när de ledde med 2-0 borta mot Real Sociedad och såg dagen efter att de förlorade med 3-2. Gångerna man slängt allt i rummet och svurit högt för de spelade så usel. Vissa minnen är fastklämmande. Jag upplevde känslan av att vara Atléticosupporter men visste inte om det själv.
Jag började bli glad för det lilla. När Torres gjorde mål så var det fantastiskt, när de en säsong runt 2005 inte förlorade någon hemmamatch förutom någon enstaka blev man extremt stolt. De verkliga topparna var när Atleti var Barcelonas största spöke. Med Torres i spetsen kunde de tvåla dit storlaget och jag kunde dagen efter gå och reta alla i skolan med min rödvitrandiga tröja. Alla nederlag gjorde att triumferna blev storslagna och stoltheten blev enorm.
I skolan och i fotbollslaget var det mycket snack om ”Patetico”. Mestadels från Real Madrid supportrar. Lack blev man men jag kände att det jag känner för Atlético kommer de aldrig få uppleva med sitt lag. Irritationen när Real gång på gång slog Atlético blev bara större och större för vi var så nära kändes det som. Det var ibland det enda jag ville, besegra Real Madrid och vara storebror i staden bara för ett tag.
När El Niño Torres 2007 såldes till Liverpool var jag 15 år men grät floder ändå, vad ska nu hända? Vem ska leda laget? Han fortsatte vara min favoritspelare och är det än idag, jag lovade mig själv att jag skulle vara på plats på Calderón den dagen han kommer tillbaka. Hösten och nästkommande säsong blev ändå bra, pappa hade lovat mig att ta mig Madrid för att se en match på plats, live på Calderón. Villarreal stod för motståndet och efter att Pablo Ibañez nickat in 1-0 och Simão snyggt curlat in 2-0 i bortre trodde de flesta att matchen var vunnen. Men Villarreal kom tillbaka, Kun Aguero satte 3-2 men Nihat ville annat och sköt in 3-4 på tilläggstid. Ännu en käftsmäll.
Det var ungefär här jag kom i kontakt med ”¿Por que somos del Atleti?”. Jag hade i skolan börjat bli ganska bra på spanska så jag förstod precis vad översättningen var.
”No es fácil de explicar. Pero es algo muy, muy grande.”
”Det är inte lätt att förklara. Men det är något mycket, mycket stort”
När man sen fick se ansiktsuttrycken på människorna kände jag igen mig direkt. Jag började sakta men säkert förstå att det är detta som är Atlético, ett supporterskap som mer liknar ett beroende än ett gladjeframkallande brus.
Bono sjunger ”Did I ask for much, more than a lot. You gave me nothing, now it’s all I got”, ”You ask me to enter, but then you make me crawl, and I can’t be holding on to what you got. When all you got is hurt”. Orden var precis som tankarna i mitt huvud. Varför? Vad ger detta mig egentligen? Kommer jag någonsin uppleva en titel med detta jävla lag? För det blir ju aldrig bättre...
Men det skulle bli bättre.
Säsongen efter lyckas vi kvala in till Champions League efter en magisk hemmamatch mot Schalke 04. Nu kände man att nu jävlar är Atlético Madrid på G. Trots att uttåget ur CL mot Porto blev lite snöpligt bjöd säsongen 08/09 på magiska matcher där Diego Forlan troligen var världens bästa anfallaren under stora delar.
Jag hade av min mamma blivit lovad en resa till Madrid om jag klarade av att få MVG i spanska i årskurs nio. Jag antog vadet och tänkte inte chansen gå till spillo. Jag fick mitt MVG och i maj 2009 satt vi båda och laddade på Calderón. Atlético var på väg mot Champions igen och motståndet stod Espanyol för.
Barcelona-laget chockade alla relativt enkelt när de i slutet av första halvlek fick Luis Perea utvisad och lyckades gå upp i en 2-0-ledning. I paus satt jag med händerna i knät och tänkte ”När jag väl är här igen, hur kan de då åka på en ännu en förlust…” Jag minns att jag till och med knöt mina händer och bad, jag vet inte till vad, att de skulle få minst en poäng.
Jag vet inte alls vad Abel Resino sa till spelarna i paus men något alldeles extra var det säkert. Med 10 man började de jakten på mål och publiken märkte det. Frente Atleti sjöng och sjöng och när Forlan gör ett av sina magiska mål med vänsterfoten från distans sjunger hela arenan med. När sedan Kun Agüero styr in kvitteringen känns det som stämningen skulle nå hela vägen hem till Växjö. De slet som djur och jag kan tänka mig att Paulo Assunção inte har sprungit mer i någon annan match i sin karriär.
I 93.e minuten bryter Simão in från höger. Ett perfekt instick in i straffområdet till Forlan som lägger in 3-2.
Sjukt, sjukt, sjukt. Publiken var som galna, Forlan slet av sig tröjan och begav sig mot hörnflaggan. Jag tog löpet ner från huvudläkaren tillsammans med säkert 100 andra och firade i klungan. Så mycket glädje, så mycket känsla, så mycket stoltet. Det är fram till nu ett av de allra bästa minnen jag har upplevt. Stämningen från Calderón upp mot Pirámides gick och ta på och alla gick med sina halsdukar och viftade. Jag visste att jag aldrig skulle få uppleva något likande igen och var nöjd med det. Det ögonblick när Forlan gör att varenda kotte på Vicente Calderón skriker ut sin passion kommer jag bära med mig hela livet.
Året senare skulle Atlético spela sin första europacupfinal på många, många år. Jag ville verkligen dit och min pappa var inte sen med att boka biljetter. En extra krydda var att det var brorsans lag Fulham som stod på andra sidan. Synen när banderollen med ”Cantemos con el corazón” rullas ut och ”Atleti, Atleti, Atleti” drog igång gav mig rysningar. Finalen vet ni alla hur den slutade och nu hade Atlético äntligen visat att de var ett topplag. Trodde jag. I ligan slutade man på en 9:e-plats men fick ändå plats i Europa League. Käftsmäll igen i princip. Quique Sanchez Flores som många trodde skulle passa Atleti gjorde inte så mycket annat än vinna Europa League och Europeiska supercupen men det gör att man, iaf jag, ser honom som en respektabel man med rödvita ögon.
Året efter lyckades han leda Atlético till uttåg i gruppen och falla, genom ett pissmål på en hörna hemma mot Real Sociedad, på målsnöret till Champions League och gav istället Malaga den platsen.
Sommaren kom. Man lyckades värva Falcao, en spelare jag aldrig trodde var möjlig att få till ett lag som Atlético. In kom även Diego samtidigt som Adrian och Diego Costa såg spännande ut. Canteranon Gabi var tillbaka i laget, efter att han på egen hand lyckats hålla kvar Zaragoza i La Liga. Allting verkade positivt förutom en sak. En sak som kallas Gregorio Manzano. Jag förstår fortfarande inte hur denna man kunde komma tillbaka till laget efter en horribel säsong i början är 2000-talet. Men med laget man hade såg det ändå ljust ut, samma känsla som alltid. Det gick också som alltid. Fram till jul hade man fått sina käftsmällar igen. Jag kände absolut inget hopp för laget och tänkte att nu är det tillbaka på ruta ett igen. Samma gamla loserlag, samma snack om att vi underpresterar, att vi aldrig räcker till.
Som tur var bjöd Cerezo på en fantastisk julklapp.
Ut med ärkesopan Manzano och in med Diego Simeone.
Det var någon på forumet på svenskafans som skrev att Atléticos historia kommer delas in i före/efter Cholo. Jag antar att rödvita i framtiden kommer göra det. Man kände direkt att han var precis den tränaren vi behövde. Respekterad av fansen för sitt bidrag till dubbeln 96 och sitt engagemang. Jag hade inte sett jättemycket av honom när han var aktiv men förstod att det här är han som ska fixa det. Han lyckades få en hel organisation att gå åt samma håll, något ingen annan tränare lyckats med under de åren jag följt klubben. Nu började den ordentliga klättringen mot succén. Han räddade upp säsongen och vi tog oss till en Europa League-plats. Året efter visade man direkt att man var ett lag att räkna med. Äntligen hade man lagt Real bakom sig med upp mot 10 poäng i perioder. Visst gick de om tillslut men allting avslutades med vinst i Copa del Rey och att se Gabi lyfta pokalen, Cholo titta ut över det rödvita hav på den norra kortsidan, att höra Juanfran prata om hur han kan berätta att han räddade bollen på mållinjen för sina barnbarn eller att Felipe säger att det var helt omöjligt för Özil att missa på Di Marias inspel ger mig rysningar än idag. Att äntligen kunna se de gamla kompisarna i ögonen och säga att vi är just nu, just den här kvällen eller just den här veckan, bättre än er, Real.
Nu tror jag många andra lag och dess supportar hade mopsat upp sig men för mig var det annorlunda. Jag kunde, även om jag ville skrika åt alla Realsupportar jag kände, inte ta något för givet för jag hade en tanke i bakhuvudet att det säkert kommer skita sig snart ändå. Jag hade lärt mig exakt vad det innebar att följa laget nu. När jag satte på ”Porque somos del Atleti?” visste jag exakt vad personerna kände och jag såg mig lika mycket som ett fan som dem. Många säger att man inte kan vara äkta supporter för man inte kommer från staden eller landet klubben spelar i, bullshit säger jag. Jag visste själv att jag uppnått den form av passion som vilken annan själ på Calderón har. Man får hela tiden vara stolt och glad för det som precis har hänt men inte drömma sig iväg. Partido a Partido som Cholo skulle säga.
”El Atleti te hace mas fuerte”, ”Alteti gör dig starkare”.
Jag vet inte om det är för jag romantiserar likasinnade som mig, troligen kan det vara så, men jag känner att vi som vet var det innebär att hålla på det här laget inte kan flyga iväg på ett moln. Vi kämpar för att hålla oss kvar på marken. Atleti har lärt oss att inte ta ett piss för givet i livet. Visst kan det låta sjukt, det är ju bara ett fotbollslag. Ibland när folk frågar mig om Atleti vill jag säga så mycket men kommer på så lite som verkligen kan berätta hur jag känner.
”Om du fick välja mellan att representera Atlético utan någon lön eller att spela för Real där du blir den bäst betalda mannen i världen Filip, vad hade du valt?”
För mig är det så självklart att välja Atlético i den frågan och lika sjukt som det var att höra det för den som ställde frågan, lika sjukt var det för mig att höra att de självklart hade valt alternativ nummer 2, när de gällde deras favoritlag.
På insidan av en matchtröja från ett par säsonger sen står det, precis vid hjärtat, de klassiska orden:
Un sentimiento
Una pasion inagotable
Un orgullo
En känsla
En evig passion
En stolthet
Det är helt enkelt så det är. Den sjuka känsla som det innebär att följa dem vecka efter vecka kanske bara går att beskriva med så små ord för det helt enkelt inte går att förklara för någon annan vad man egentligen menar, inte ens för en Rojiblanco.
Inför säsongen blev jag för första gången officiell medlem, nr 66 349. Jag hade köpt en tröja med Gabi på ryggen. I år var äntligen vårat år. Falcao hade lämnat men alla som kände Atleti visste att det var Diego Costa som låg bakom mycket av det Falcao producerade. Och framförallt hade vi tränaren.
Jag bestämde mig för att åka ner själv på semifinalen mot Barcelona i Champions. Jag hamnade bredvid José och hans flickvän som hade haft säsongskort i 22 år. De undrade såklart hur fan jag, som 10-åring från Sverige fastnade för Atlético. ”Inte vet jag” svarade jag, "det bara blev så och nu är jag fast". De förstod precis vad jag menade.
Vi, tillsammans med resten av arenan, sjöng fram laget till en fantastisk triumf. Om stämningen mot Espanyol för fem år sen var på max kan jag säga att den ljudnivån som var under matchen mot Barcelona säkert krossar det med ljusår. José sa att han aldrig upplevt något likande på Vicente Calderón. DET är det mäktigaste minnet jag har i livet.
Forza Atleti Ale (http://instagram.com/p/mldIN9xDQF/)
De avslutadnde minuterna (https://www.facebook.com/photo.php?v=10202603391138552&set=vb.1010226312&type=2&theater)
(Bildkvalitén blir inte den bästa när man lägger upp på internet tyvärr)
Den här säsongen gör Atlético sin bästa i historien. Diego Simeone har fått spelare som Raul Garcia, Mario Suarez, Diego Costa, Gabi att förvandlats från att vara de spelare som publiken buade ut match efter match för ett par år sen, till att vara lagets hjärta och nu istället hyllas. Framförallt Gabi, han är den bästa kaptenen i världen och är både Cholo och dagens Atlético personifierad. Simeone har lärt publiken att nu hela tiden stötta spelarna och han vet precis vad som behövs av dem för att ett lag ska lyckas ta sig till framgång med små medel.
Vi är obesegrade på hemmaplan, har slagit ut Milan, Barcelona, Chelsea och möter Real Madrid i världens största final, slagit dem efter ordinarie tid för första gången på 14 år och hamnar före dem i ligan. Barcelona har gjort 2 mål på oss de senaste 5 matcherna och vi behöver ta 1 poäng, 1 ynka poäng, på lördag för att vinna ligan. Vi har Spaniens och troligen Europas bästa försvar. Ändå känns det som allt kommer gå käpprätt åt helvete.
Åren innan Cholo lärde mig det.; inget är klart, det som har hänt tidigare under säsongen betyder inte ett jävla dugg om vi inte lyckas göra det vi ska mot Barca. Jag läser artiklar om att vi förtjänar att vinna ligan, hade vi förtjänat att vinna ligan skulle vi redan gjort det. Då hade Adrians skott gått in.
Nu står jag mitt uppe bland de 14 dagar jag har väntat på halv mitt liv, men jag kan inte känna någon glädje. Enbart panik och ångest. Tänk ifall vi misslyckas, igen? Inte ens en CL-vinst hade kunnat rädda det. Senare i sommar kommer jag vara stolt över den här säsongen hur det än går för det är i år vi har visat alla vad Atlético de Madrid är.
Men jag vill bara en sak på lördag. Att lyckas blocka käftsmällen och låta alla smällar jag tagit emot under livet explodera ut i ett enda vrål.
Om det inte vill sig åker jag ändå ner till Madrid i höst, köper en biljett på Fondo Sur och skriker mig hes tillsammans med resten av alla misshandlade kroppar när de drar igång
”Volveremos, volveremos, volveremos otra vez. Volveremos a ser campeones, como el 96”
Sen är det bara att vänta på nästa match och ta det från där.
Match för match. Partido a partido.
