Hasta luego, Niño
Gracias Torres.
Fernando Torres väntar ut applåderna från läktaren innan han greppar mikrofonen hårt: ”Jag skulle även vilja nämna min farfar..” försöker han. Rösten skakar när han nämner en av de viktigaste personerna i sitt liv. Han greppar mikrofonen ännu hårdare, försöker hindra tårarna. Läpparna skakar samtidigt som han tittar ned i gräset. Det hjälper inte. Han blir ännu mer känslosam när smattret från 63,000 applåderande colchoneros ekar runt Metropolitano. Minnesbilderna flödar i huvudet. Efter ett par sekunder inser han att det här inte kommer gå. 20 sekunder senare har han återfunnit lugnet och kan fortsätta sitt tal. Men för säkerhets skull ser han till att nästa bit klaras av så fort som möjligt: ”..han gav mig den största gåvan ett barnbarn kan få; att bli Atleti-supporter” säger Torres. Rösten skakar återigen när han försöker betona ”Atleti”. Han tittar ut mot publikhavet samtidigt som klumpen i halsen bara växer sig större. Torres försöker hålla tårarna tillbaka, men våra ögon avslöjar oss alltid.
I slutet av talet vänder sig slutligen Torres till supportrarna. Känslorna börjar återigen ta över. Han kisar och kämpar emot tårarna: ”Jag har aldrig behövt några titlar för att känna mig som den mest älskade spelaren i hela världen”. Nu är han tillbaka i samma känslomässiga situation som när han nämnde sin farfar. Han greppar mikrofonen ännu hårdare. Läpparna skakar återigen. Han höjer mikrofonen, men sänker den någon millisekund senare. Smattret från supportrarnas applåder gör situationen ännu mer känslosam, men däremellan sväljer han ännu en klump som bildats i halsen. Torres pustar ut, höjer mikrofonen, men precis när han vill fortsätta börjar hela arenan sjunga ”Fernando Torres, lolololololo”. Inte ett öga är torrt.
”Det har varit en stolthet..” säger Torres innan han hamnar i samma läge som de tidigare gångerna. Applåderna tar återigen över. Torres tittar ned i marken och repar mod innan han gör ett nytt försök: ”Det har varit en stolthet, ära och privilegium att bära den här tröjan. Det har varit en stolthet, ära och privilegium att spela med de här spelarna som ni har här” säger han nickande och fortsätter: ”De är införstådda med vad det innebär att tillhöra den här klubben. De har alltid gjort allt när de spelat. De förtjänar allt det här” sade Torres.
Tårarna rinner. Nu kan han kosta på sig ett skratt: ”Eftersom jag aldrig har krävt något av er tidigare vill jag göra det nu. Jag vill att mina lagkamrater gör mig sällskap när jag går ärevarvet ihop med min familj och att vi sjunger Atletis hymn som är världens finaste sång”.
Han tar sina barn i hand och Ollala gör honom sällskap. Spelarna och tränarstaben följer tätt efter. Hymnen ljuder inne på Metropolitano.
Torres går in mot tunneln för sista gången.
Första gången undertecknad hörde talas om Fernando Torres var i samband med U16-EM 2001. Mästerskapet spelades i England och han skulle komma att avgöra kvartsfinalen mot Italien som Spanien vann på straffar (symboliken är påträffande), semifinalen mot Kroatien och finalen mot Frankrike. Torres snuvade dessutom Florent Sinama-Pongolle på skytteligatiteln och blev utsedd till turneringens bästa spelare.
När han återvände hem kände folk plötsligt igen honom längs Madrids gator.
När Fernando Torres blev uppflyttad till seniorlaget levde Atlético de Madrid en ny, mycket tuffare tillvaro i Segunda División. Säsongen innan hade Atleti åkt ur Primera División för första gången någonsin. Nedflyttningen var ett faktum när man inte klarade av att besegra ett Luis Aragonés-tränat Real Oviedo i de avgörande omgångarna. Dessförinnan hade dessutom hela ledningen stängts av och klubben tagits omhand av Luis Manuel Rubí som då var inspektör hos det spanska Skatteverket i ett försök att rensa upp alla oklarheter som skapats under Gil-familjens ledning: ”Till och med narkotikahandeln hade regler, men inte Atlético” sade Rubí efter sin insats. Atlético var i en djup ekonomisk kris där spelare inte fick ut sina löner och där tillgångar såldes för att man skulle hålla sig över vattenytan.
Ur det här klev en 17-årig pojke fram. Han kallades ”El Niño” i omklädningsrummet eftersom spelarna i seniorlaget inte visste vad han hette. För honom var det en enorm ära att representera det lag vars tröja han bar på skolrasterna åren innan. Torres skulle få träna ihop med sin idol. För honom var det overkligt. Kiko, å andra sidan, hade inte särskilt mycket över för grabben.
Den 27 maj 2001 debuterade han mot Leganés på Vicente Calderón. En vecka senare hade han gjort sitt första mål i röd-vitrandigt.
Atlético slogs om uppflyttning till Primera División, men säsongen slutade i en enda stor besvikelse. Att stanna i ”helvetet” ytterligare en säsong var en fullständig missräkning klubbens situation till trots.
Men supportrarna hade fått någon att identifiera sig med.
Fernando Torres nämner ofta att det finns en speciell känsla av tillhörighet som inte går att beskriva. Den att vara en Atlético-supporter. I söndags gick det återigen att känna vad han menade: ”När vissa utifrån har haft en vilja att dela på oss och sagt att saker och ting inte kommer fungera eller förväntas bli dåliga vill jag att ni kommer ihåg det ni känner just nu” sade Torres och pekade med handen mot marken. ”För det är det här som är att vara en del av Atleti. Låt ingen ta ifrån er den här känslan eller att ni känner er annorlunda”.
Alla har vi anslutit under olika tillfällen och omständigheter för att sedermera bli Atlético-supportrar. Alla har varit igenom olika upplevelser med den här klubben. För i slutändan är Atlético mycket mer än bara vunna titlar eller framgångar/motgångar och Torres är en symbol för allt det här.
Fernando tog Atlético på sina axlar när ingen annan ville eller hade orken att göra det. Han hade inte kunnat göra det utan sin talang, men det hade inte heller gått utan hans gränslösa kärlek. Fem dagar efter U16-EM gick Torres och hans föräldrar med på att fungera som en mänsklig bankgaranti för ett lån på 450 miljoner pesetas till en akut skuld. Pengarna lånades ut av Valencia och om Atlético inte hade betalat tillbaka dessa hade Torres istället varit valencianista. Hans föräldrar fungerade som förmyndare under dokumentsskrivningen eftersom han var minderårig!
Under mellanåren (2002-2007) drog han lasset på egen hand trots att han hade kunnat välja betydligt lättare vägar ut. För precis som Diego Simeone på senare år ville Torres göra Atlético till en relevant klubb i Spanien och sedermera Europa. Därför sade han nej till Roman Abramovich sommar efter sommar. Därför vägrade han ens att lyssna på Real Madrid när de Predrag Mijatovic försökte locka över honom samtidigt som Madrid till och med hade kommit överens med hans agentur om en övergång.
Torres vägrade.
Somrarna var förknippade med en enorm spelaromsättning. Ibland var det 13 spelare ut och 13 spelare in. Andra gånger var det 16 in och 16 ut. Torres hade hela tiden en ny anfallspartner.
Det räckte med att ha gjort en bra match mot Atlético och så var man aktuell för klubben. Oavsett vad man hade gjort tidigare. Det fanns ingen plan.
Den enda röda linjen var Torres.
Han var garantin.
Efter år av misslyckanden kom således den där matchen mot Barcelona på Vicente Calderón.
Atlético kämpar för en Europa-plats samtidigt som Madrid och Barcelona slåss med Sevilla om LaLiga.
0-6.
Jag minns det så väl för jag skrev matchrapporten och jag tackar mig själv efteråt att den var så detaljerad.
Några av hans lagkamrater flinar.
Torres går med gråten i halsen och insikten om att han inte kommer kunna vända på det här själv. Att om han själv och Atlético de Madrid skall kunna växa så måste de göra det åtskilda.
I söndags var det 11 år på dagen.
Mycket har hänt sedan dess och det är dels p.g.a. de pengar som Atlético håvade in (€36 miljoner) i samband med Torres övergång till Liverpool som den spanska huvudstadsklubbens historia började förändras.
För med dem kom Diego Forlán och Simão. Och vi fick Raúl García trots att stora delar av Atlético-fansen inte visste hur de skulle uppskatta honom. Man kunde göra en low-cost sidoinvestering i Diego Costa som skulle komma att blomma ut flera år senare.
Med Forlán och Agüero kom Champions League tillbaka till Calderón för första gången på 12 år. Med dem kom även den första titeln på 14 år. Den i Hamburg. José Antonio Reyes må inte vara särskilt populär, men utan honom hade det blivit svårt att uppnå den här framgången. Vi fick en Copa del Rey-final som förlorades mot Sevilla.
Radamel Falcao tog över facklan efter Forlán/Agüero ihop med Filipe Luís, Diego Godín, Thibaut Courtois, João Miranda, Diego Ribas och Adrián. Gabi kunde återvända som en mycket mognare spelare.
Cholo återvände och Bukarest hände. Monaco hände. Första segern mot Madrid på 14 år kom till i Copa del Rey-finalen 2013.
Nu var David Villa plötsligt intresserad av spel i Atlético och 2013-2014 hade klubben tagit sin första ligatitel på 18 år. Och en sin första Champions League-final någonsin.
När Fernando Torres lämnade klubben den 4 juli 2007 hade man en omsättning på €130 miljoner. 2017-2018 hade Atlético de Madrid en omsättning på €347,5 miljoner.
Därför är jag extra stolt över att ha varit på plats när Fernando Torres lyfte Europa League-troféen ihop med Gabi i Lyon. Det barnsliga leendet och de vattniga ögonen efter slutsignalen såväl i Frankrike som på Metropolitano gör att jag alltid kommer hålla av Torres. Det är väldigt få som blir fotbollsproffs. Det är ännu färre som blir så bra som Torres slutligen blev. En handfull fotbollsspelare kan titulera sig Champions League-mästare, tvåfaldig Europa League-mästare, världsmästare och europamästare.
Och ingen kan säga att de gjort mål i fem finaler: U16-EM 2001, U19-EM 2002, EM 2008 och EM 2012, Europa League 2013.
Tre av dessa avgjorde han på egen hand.
För även om jag personligen aldrig har varit någon större ”Torrista” så vet jag att hans lycka är alla atléticos lycka. Och tvärtom.
En dag återvänder han som president.
Till dess.
”Esto no es un adiós, es un hasta luego”.
