Inför: Venezuela - Spanien

Det är inte varje dag det kommer ett par världsmästare på besök och då det gör det är uppståndelsen stor. När La Roja, efter 4 och en halv timme i luften landade i Puerto La Cruz var det mitt i natten, 35 grader varmt och hög luftfuktighet. Trots det var det flera hundra människor som samlats på flygplatsen för att välkomna spanjorerna, som eskorterades av 15 motorcycklar beridna av Venezuelas La guardia Nacional. På hotellet där gästerna ska bo har man förstärkt vaktstyrkan - ingenting lämnas åt slumpen.

 

Efter att Spanien i helgen besegrat USA med övertygande 4-0 har det trötta pratet om påstådda klyftor i laget efter vårens El Clasico-maraton sånär som dött ut, och sporttidningarna har prytts med rubriker som Volvió España, volvió el fútbol och ordvitsigheter i stil med Estamos Unidos och "En perfekt rakning" (matchen spelades på Gilette Stadium).  

Även om detta förstås inte är något slutgiltigt kvitto på att allt är frid och fröjd har det i alla fall gett samtliga lite välbehövligt andrum.

- Till vardags kämpar vi för vår egen saker, säger Joan Capdevila. Det är normalt att det finns rivalitet mellan oss, det gäller inte bara spelarna i Real Madrid och Barcelona, utan det gäller var och en. Däremot är den rivaliteten ingenting som hindrar oss vare sig från att prata med varandra eller att spela tillsammans. Det är skillnad på rivalitet och fiendeskap.

 

Morgondagens möte blir det tredje länderna emellan. Första gången Spanien mötte Venezuela var i Caracas under VM 1982, då vann spanjorerna med 2-0 efter mål av Juanito och Satrustegui, och senast lagen stötte ihop var 2004, på Las Palmas. Den drabbningen, av vänskaplig karaktär, slutade 3-2 till Spanien, Raul Tamudo gjorde två mål, Fernando Morientes det tredje och Jorge Rojas och Rafael Castellín ett var för Venezuela.

 

Matchen som sätter punkt för en lång säsong för spanjorerna är istället generalrepetition inför Copa America för Venezuela (där vi bland annat återfinner Málagas succevärvning, Rondon), varför det finns anledning att förmoda att det värdarna är det mer intresserade laget.

- Vi kommer göra vårt bästa, säger Fernando Llorente. Vi vill avsluta snyggt och vi vill bjuda folk på en bra match. Det är det minsta vi kan göra för att återgälda dem för det mottagande de gett oss.

 

Några indikationer på laguppställningar står i skrivande stund inte att finna.

Mot USA ställde Del Bosque till en början upp såhär:

Reina - Ramos, Piqué, Albiol, Alberloa – Cazorla, Busquets, Alonso - Silva, Negredo och Villa, 

Som brukligt är byttes det sedan en hel del under matchens gång, och för Fernando Torres som kom in i andra halvlek var det naturligtvis oerhört viktigt att få göra det där 4-0-målet som fastställde slutresultatet.

Tänker inte sitta och fördjupa mig i spekulationer om startelvan, det enda jag känner mig tämligen förvissad om är att Del Bosque i ett försök att muntra upp Fernando kommer låta honom starta imorgon.

Det går att diskutera uttagningar intill oändligheten (det är omöjligt att ta ut alla som faktiskt förtjänar det), men det är svårt att komma ifrån statusskillnaden du får om du skjutit ett EM-guld till ditt land i jämförelse med att "enbart" komma från en lyckad säsong.

Därmed inte sagt att det är rätt. Jag vidhåller att vänskapsmatcher är till för att testa alternativ, men ett av de alternativen kan likaväl som en nykomling vara en alltjämt ung men ändå lite före detta hjälte med ett väldigt tufft år bakom sig.

 

Truppen i sin helhet:

Målvakter: Iker Casillas, José Manuel Reina, Víctor Valdés

Försvarare: Álvaro Arbeloa, Raúl Albiol, Sergio Ramos, Gerard Piqué, Carlos Marchena, Joan Capdevila, Andoni Iraola.

Mittfältare: Xabi Alonso, Sergio Busquets, Santiago Cazorla, Andrés Iniesta, Bruno Soriano, Borja Valero.

Anfallare: David Villa, David Silva, Fernando Llorente, Fernando Torres, Pedro Rodríguez, Manu Del Moral, Álvaro Negredo.

 

 

A por ellos oé!